Elis Lindén föddes 1916 som son till en smed vid Skyllbergs bruk i Närke. 1931 började han arbeta, inte vid bruket för där hade en strejk pågått sen 1925. Den längsta strejken i svensk historia. d Istället började han arbeta på ett bygge i Storfors där en svåger bodde. Efter militärtjänsten år 1942 gjorde han när han gick i en teknisk skola sin första uppfinning, ett effektivt campingkök.

Han var gift med Inga-Lill Bergmark (1934-??) och de fick barnen Gerry (1941-), Göran (1943-), Vanja (1951-), Katrin (1955-)och Ylva Lindén (1960-)

1943 började Lindén arbeta på ett bygge i Arboga där hann snart uppfann ett nytt system för att slå valv med hjälp av standardiserade luckor till valvformar. Tillsammans med Nils Ericsson grundade han firman Valvkonstruktion för att exploatera uppfinningen. Den provades ut vid ett bygge i Arboga där Ohlsson & Skarne byggde hus åt HSB. För att starta bolagets lånades 250 000 kronor från Handelsbanken. Företaget växte och licensierade ut uppfinningen till andra företag i såväl Sverige som andra länder.

Under tiden började Elis Lindén experimentera men en ny byggkran som kunde placeras mitt i ett bygge. Ett provexemplar konstruerades på bygget i Arboga och visades framgångsrik upp. Han genomförde därefter ett bygge i egen regi i Västerås där kranen användes med framgång. Lindén-kranen som än idag ses på de flesta byggen var född. 1951 grundade han AB Byggnadskranar ihop med Nils Ericsson. 10 år senare hade företaget 300 anställda. 1958 ändrades namnet till AB Lindénkranar. Företaget expanderade nu så snabbt att det blev problem med likviditeten. 1965 såldes därför företaget till Investment AB Promotion som 1968 slog ihop företaget med ett annat bolag som också köpts 1965, Alimak-verken AB. Alimak-verken tillverkade och tillverkar än idag byggnadshissar.

1964 ägde Elis Lindén en lång rad företag i vilka han också hade VD-poster och styrelseuppdrag, firma Valvkonstruktion (Stockholm), AB Lindénkranar, firma Vägg och Valvformar (Göteborg), AB Byggnadskranar, AB Lindenkranservice, AB  Gell stålformar och AB Metodbyggen. Vid försäljningen till Promotion hade han kvar de andra bolagen och hade dessutom Nordisk Kranservice AB samt ett antal fastigheter. I de olika företagen hade han i stort sett också alltid andra delägare. Han ägde också ett import- och handelsföretag, Aros Import AB, som importerade varor från exotiska länder och gjorde affärer med Nordvietnam, Östeuropa och Sovjet. Han uppfinningar tillhörde ett separat bolag, Lindénpatenter. Totalt ägde han helt eller delvis 14 företag år 1970 och var en mycket förmögen man.

När Promotion köpte Lindénkranar fick Lindén och Ericsson betalt i aktier i Promotion varvid de två blev bland de största aktieägarna, dock utan nån större rösträttsandel (2,7% för Nils Ericsson och 1,3% för Elis Lindén år 1971).

Elis Lindén var utöver uppfinnare och företagare också medlem i Sveriges Kommunistiska Parti/Vänsterpartiet Kommunisterna/Vänsterpartiet hela sitt liv, eller i alla fall nästan hela sitt liv.

I början av 1970-talet började det att knaka i fogarna för kranförsäljningen i det sammanslagna företaget medan det fortfarande fanns en marknad för hissarna. Verksamheten diversifierades och Lindén-Alimak gav sig på helt nya produktområden. Bland annat köptes Basks Mekaniska i Norsjö och utvecklingen av hydrauliska borrmaskiner tog fart. På den fronten hade emellertid Linden-Alimak hamnat i ett getingbo fyllt av ekonomiskt starkare konkurrenter. I början av 1980-talet tvingades de ge upp satsningen på borrmaskiner och samtidigt gick även krantillverkningen i graven. Verksamheten i Västerås lades ner.

Även Elis Lindéns dotter Vanja, eller som hon idag skriver namnet, Wanja som är gift Bellander, är uppfinnare.

Andra källor: Gustaf Olivecrona, Den nya miljonärerna, 1970

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Elis Lindén, Arboga, Lindén,AB Lindénkranar, Nils Ericsson, Västerås, Valvkonstruktion, Samhälle

Gösta Bystedt, född 1929, död 2004 var en svensk civilingenjör och företagsledare. Gift med Kerston Elmer. De fick tre barn, Christina Bystedt, Pernilla Bystedt och Per Bystedt (1965-).

Gösta Bystedt anställdes 1958 vid Electrolux efter att ha utbildat sig och därefter undervisat på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Han blev 1968 vice vd och 1974 VD. Han efterträdde då Hans Werthén som fortsatte verka i företaget som styrelseordförande. Tillsammans drev de två en stor förändringsprocess inklusive ett stort antal förvärv. Under tjugofem år från slutet av 1960-talet var vitvaruföretaget på Lilla Essingen i Stockholm ett av Sveriges främsta tillväxtföretag. Genom nästan två hundra företagsförvärv, i genomsnitt ett var sjätte vecka, utvecklades företaget till en global industrikoncern. Företaget  växte till det dominerande företaget i vitvarubranschen. Under 1970-talet och 1980-talet räknades Gösta Bystedt som en av de mest inflytelserika företagsledarna i Sverige. 1986 lämnade Bystedt arbetet som koncernchef och övergick till att sitta i styrelsen i Electrolux. Från styrelsen avgick han 1999.

Utöver engagemanget i Electrolux kom Bystedt att sitta i ett stort antal styrelser i flera av de största företagen i svenskt näringsliv som SKF (lämnade 1998), Axel Johnson AB (styrelseordförande 1985-2000) och Atlas Copco (lämnade 1998). Bystedt var även styrelseledamot i Fermenta och kom att tillsammans med bland annat Refaat El-Sayed ställas till svars för eventuella oegentligheter i samband med Fermenta-affären. Bystedt och övriga styrelseledamöter friades på de flesta anklagelsepunkter men blev delansvarig att betala 280 000 kronor för ett felaktigt lån.

Gösta Bystedt trappade successivt ned på sina styrelseengagemang men var fram till ett år före sin bortgång styrelseordförande i Nilörngruppen.

Per Bystedt föddes rakt in i den svenska direktörs- och kapitalisteliten. Direkt efter examen från Handelshögskolan år 1989 fick han jobb inom Stenbeck-gruppens företag där han kom att arbeta med uppbygget av MTG. Han var VD för produktionsbolaget Trash Television 1992-94, och därefter ZTV 1994-96. Från 1995 gick han även in som VD för TV3 Broadcasting Group. Parallellt med arbetet på MTG engagerade sig Bystedt 1995 i internetbolaget Spray
tillsammans med en grupp kurskamrater från Handels. 1997 tog han steget över till att börja arbeta heltid som VD för Spray där han stannade till år 2000.

1998 fusionerades Sprays konsultverksamhet med det US-amerikanska Razorfish och portalen spray.se lanserades. Svenska Spray ägde därefter hälften av det US-amerikanska Razorfish. Portalen lanserades även i Norge, Tyskland, Frankrike, Italien. Man tog sig även in på den danska marknaden genom förvärv av Jubii. Per Bystedt tog plats i styrelsen för Razorfish.

Spay börsnoterades aldrig i Sverige men det delägda bolaget Razorfish kom att noteras på Nasdaq-börsen i USA. Börsnoteringen av Razorfish var ytterligare ett exempel på den vansinniga värderingsom gjorde på IT-företag under den galna IT-bubblan. Värdet av aktierna steg som en raket utan att detta motsvarades av några egentliga värden i företaget.

Bland de företag som år 1999 skaffade sig intressen i Spray Ventures fanns Wallenbergs Investor. Som VD i bolaget utsågs i juni år 2000, Daniel Sachs, svåger till Marcus Wallenberg. Han tog över efter Per Bystedt, som ju också kommer från en med Wallenbergs allierad familj.

2000 blev Spray.se uppköpt av Lycos Europe, men namnet byttes inte ut på den svenska marknaden.2001 tog man sig in på ADSL-marknaden, en verksamhet som utökades 2004 då man köpte den svenska delen av Tiscali. Redan år 2000 så fick de flesta av Spray:s ledamöter i Razorfish styrelse avgå och bolaget distanserade sig från det svenska ägarbolaget i samband med att man förutsåg ett dåligt resultat.

2005-2008 var Per Bystedt VD för telefonföretaget Neonode. Ett uppdrag som väl inte gick så mycket bättre än det gick med Spray med tanke på att den svenska delen av Neonode gick i konkurs. Det US-amerikanska moderbolaget Neonode Inc finns dock kvar och har Per Bystedt som styrelseordförande. Han har inga vidare meriter som företagsledare kan man väl säga, men i Computer Sweden i februari 2000 höjdes han till skyarna liksom alla de andra så kallade IT-profilerna. Och en del kanske anser att det är en framgång i sig att ha varit VD resp styrelseordförande för två företag, Neonode och Razorfish, noterade på Nasdaq-börsen i USA.

Bystedt sitter idag i ett antal företagsstyrelser och var tidigare en av huvudägarna och styrelseledamot i AIK Fotboll AB. Han satt i den styrelsen till slutet av 2010. Kanske kan han anses ha skött det uppdraget lite bättre än sina VD-jobb, eller? Han sitter dock inte i styrelsen för AIK Fotbollsförening (AIK FF). AIK FF äger 53% av aktierna i AIK Fotboll AB där Per Bystedt är styrelseordförande. Han ska dock avgå i samband med nästa årsstämma för företaget.

Läs mer om Spray i inlägget om Jonas Svensson och Spray.

Läs mer: EX, DN1, 2, SR, Svenska Fans, VA, Fotbolldirekt, Mobile Business, Newsdesk, DI, RT1, 2,3, DI, Ny Teknik, Metro, AV, Mr Green,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Per Bystedt, Gösta Bystedt, Wallenberg, Electrolux, Spray,Lycos, TV3, Razorfish, Nasdaq, Neonode, AIK, AIK Fotboll, Ekonomi, Internet, Historia, Samhälle

Axel Wenner-Gren

Axel Leonard Wenner-Gren (ursprungligen Wennergren), född 5 juni 1881 i Uddevalla, död 25 november 1961 i Stockholm, var en svensk företagsledare och finansman. Han var VD i Electrolux 1920-25 och styrelseordförande 1926-39.

Axel Wenner-Gren var son till storbonden Leonard Wennergren och hans fru Alice (född Albin) i Uddevalla och växte upp på gården Urhagen. Fadern exporterade även trä till England vilket skapade en förmögenhet. Efter hemstadens läroverk reste han till Göteborg 1897 för att praktisera på ett kontor. Han studerade sedan vid universitetet i Greifswald och från 1902 vid Berliner Handelsakademie i Tyskland. Efter examen stannade han kvar som försäljare åt Alfa Laval. Han reste runt i hela Europa och sålde separatorer men blev också allt mer intresserad av dammsugare. Kort före det första världskriget utvecklade han tillsammans med tekniker på AB Elektromekaniska och AB Lux (då dotterbolag till AGA) nya lätta och billiga dammsugare. som såldes under namnet Electrolux.

I London gifte han sig 1909 med den amerikanska operasångerskan Marguerite Gauntier. De bosatte sig i Sverige men hade även andra bostäder runt om i världen, däribland en våning i Paris. Paret Wenner-Gren bodde från 1924 i Tillbergska villan på Laboratoriegatan 10 i Diplomatstaden, Stockholm, senare även kallad Wennergrenska palatset. De var även ägare av Van der Nootska palatset på Söder i Stockholm och de övertog Häringe slott i Västerhaninge efter Torsten Kreuger och från 1942 var de dessutom bosatta i Mexico City för att där utvidga sina intressen. I deras fyra fasta och lyxbetonade bostäder ingick också hemmet Changri-La i Nassau på Bahamaöarna.

1917 köpte han AB Lux som sålde belysning och utvecklade en försäljningsorgansiation i hela världen för dammsugarna. 1919 slogs Elektromekaniska AB ihop med AB Lux till AB Electrolux. Detta företag tog hand omproduktionen av dammsugare i Sverige. Under Wenner-Grens ledning utvecklades Electrolux till landets ledande företag med tillverkning av dammsugare och kylskåp. Kylskåpstillverkningen startade 1925 efter att företaget köpt uppfinningen från Baltzar von Platen och Carl Munters. Senare kom Wenner-Gren att bredda sitt industriella ägande inom andra områden, dessutom finansierade han tidningen Nya Dagligt Allehanda, chefredaktör var då Harald André.

1927/28 slogs produktionsbolaget i Sverige ihop med försäljningsbolagen i andra länder till ett enda företag med namnet AB Electrolux.  Axel Wenner-Gren ägde till en början huvuddelen av aktiekapitalet. Senare ägde han bara 10% av aktiekapitalet, men en majoritet av rösterna genom att han ägde huvuddelen av de röststarka A-aktierna. Den brittiske revisorn Harry G. Faulkner utsågs till chef för företaget.

1934 köpte Wenner-Gren också aktiemajoriteten i SCA från Handelsbanken som övertagit aktierna från Ivar Kreuger. Ungefär samtidigt köpte han också Krupps aktier i AB Bofors S(om tidigare ägts via bulvaner). För affärer med mindre företag köpte han också bankirfirman C. Bert Lilja.  1937 startade Axel Wenner-Gren tillsammans med AB Bofors företaget Svenska Aeroplan AB (SAAB). Aktiemajoriteten såldes dock efter några år till Wallenbergägda AB Svenska Järnvägsverkstäderna. På denna tid arbetade också brodern Hugo Wennergren tätt samman med Axel Wenner-Gren.

I övrigt tycks han ha satsat en hel del pengar i internationella företag med huvudkontor på Bahamas. Han flyttade huvudkontoret för sin verksamhet dit år 1939. Redan 1936 hade han köpte en investmentbank i Lodnon och hans företagsintressen kontrollerades genom holdingbolaget AB Fulcrum i Sverige och Pan American Co i Panama som hade huvudkontoret i Nassau på Bahamas. På Bahamas fanns också huvudkontoret för Alvac International, moderbolag för hans företag i USA och Kanada.

I hoppet att samla en krigshotad värld till förnuft skrev han boken ”Vädjan till envar” som utgavs 1937. Genom sina tyska kontakter träffade han Hermann Göring och innan andra världskrigets utbrott försökte han inleda ett fredsprojekt och skapa en dialog mellan Göring och den brittiska premiärministern Neville Chamberlain med flera. Det misslyckades totalt. Tillsammans med Boforsaffären där han misstänktes agera som bulvan för Krupp ledde detta till att han kom att misstänkas för spioneri.  Han svartlistades fram till 1946 i USA och Storbritannien varmed alla hans ekonomiska tillgångar blev frysta. Han uppskattades ha en förmögenhet på 100 miljoner dollar 1938.

I samband med krigsutbrottet lämnade han och hustrun Sverige för en världsomsegling med deras lustjakt Southern Cross, efter den långvariga resan med expeditioner i Bortre Orienten och Sydamerika, vistades de sedan i sin bungalow på Bahamas, men när de blev förvisade 1942 efter Storbritanniens svartlistning flyttade de till Mexico. I Mexico köpte han L.M. Ericssosn lokala telefonibolag och fusionerade detta med fler andra telefoniföretag, däribland ITT:s mexikanska bolag. Några år senare avvecklade han detta ägande. I Sverige leddes verksamheten i hans företag av Electrolux-chefen Gustaf Sahlin.

Wenner-Gren återvände inte till Sverige förrän kriget var slut. De kommande åren kom Wenner-Gren att investera stora summor i olika projekt där han inte tjänande några pengar. Han satsade pengar i flera misslyckade projekt som energisystemet Wegerator, flygmotorn Mawen och datamaskinen Alwac.

Efter kriget engagerade han sig i en rad projket. I Tyskland ägde han stålföretaget Gusstahlwerk Bochumer Verein vilket blev basen för utvecklingen av ett enspårigt järnvägssystem som fick namnet Alweg efter hans egna initialer. I detta projekt samarbetade han med tyska staten såväl som med Krupp. Bochumer Verein köpte 1957 en stor kolgruva, Bergbau AG Constantin der Grosse från Krupp. Detta då Krupp av de allierade tvingades sälja en lång rad tillgångar efter kriget.  Stålföretaget med dotterbolag och Alweg-projektet såldes år 1957 till Krupp då Wenner-Gren börja få enorma ekonomiska problem genom sina vidlyftiga satsningar på projekt som inte bar sig utan slukade enorma penningsummor.

Mest omfattande var hans allra sista projekt i British Columbia genom bolaget B.C. Development Co. I den kanadensiska provinsen med stora, orörda naturområden var planen att världens största vattenkraftverk anläggas för en halv miljard dollar i kostnad, förutom alla järnvägar och industrier. Projektet skulle även innebära att en sjättedel av British Columbia upptogs. Projektet lades ner efter politiska strider men de stiftelser som Wenner-Gren skapat kom fortsatt att satsa pengar i området.

Aktierna i SCA såldes redan 1947 tillbaks till Handelsbanken och före 1950 hade Wenner-Gren också sålt sina intressen i AB Bofors. PÅ 1950-talet köpte han istället upp stora delar av den svenska kvarnindustrin via företag AB Kvarnintressenter. Detta företag köpte senare av jordbrukskooperationen. Även i Venezuela hade han stora intressen i kvarnindustrin.

På grund av ekonomiska bekymmer sålde han 1956 sitt ägande i Electrolux till Wallenbergsfären. Stora summor kom även att förloras på satsningar på datorer. Det tyska stålföretaget såldes som nämnts år 1957.

Sistnämnda år överlät Wenner-Grens holdingbolag Fulcrum genom Birger Strid, en av Wenner-Grens förtrogna, också Svenska Reläfabriken och Eksjöverken till Bo Nyman som skapade ABN-bolagen för produktion av Alwac-datorer. En fabrik uppfördes i Bollmora i Tyresö men verksamheten var inte konkurrenskraftig och datorer kom att skänkas bort till universitet i Norden. 1961 köpte Strid tillbaka ABN-bolagen av Nyman men bolaget gick bankrutt. ABN-bolagen startade även representation i New York 1961 men redan samma år lades kontoret ned.

År 1961 avled han praktiskt taget ruinerad. Hans sista offentliga framträdande var begravningen av Dag Hammarskjöld i september samma år. Axel Wenner-Gren avled efter en tids sjukdom i cancer den 24 november 1961 klockan 20.35 på Röda korsets sjukhem i Stockholm. När bouppteckningen blev klar visade det sig att dödsboet var konkursmässigt. Efter Axel Wenner-Grens död sålde förvaltaren Birger Strid ut allt lösöre och Häringe övertogs av Stockholm stad. Strid kom 1975 att dömas till fängelse för trolöshet mot huvudman och bedrägeri sedan 40 miljoner försvunnit från Wenner-Gren-stiftelserna.

Marguerite Wenner-Gren avled 12 augusti 1973 i sviterna av en lunginflammation på sin ranch i Mexico, fullständigt utblottad. De ligger begravda under ett stenblock på kullen framför Häringe slotts östra flygel, där inhuggna namn och data markerar graven.

Wenner-Gren donerade stora summor till olika kulturella och vetenskapliga ändamål, som exempel donerade han pengar till bildandet av Wenner-Grens institut, Wenner-Grenska Samfundet och Wenner-Gren Foundation for Anthropological Research liksom till Wenner-Gren Stiftelserna (Stiftelsen Wenner-Gren Center för Vetenskaplig Forskning, Axel Wenner-Grens Stiftelse för Internationellt Forskarutbyte och Stiftelsen Wenner-Grenska Samfundet).

Andra källor:

• C.H. Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971
• C.H. Hermansson, Sverige i imperialismens nät, 1986
• Jan Glete, Nätverk i näringslivet, 1994

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Axel Wenner-Gren, Wenner-Gren, AB Fulcrum, AB Electrolux, AB Lux, Elektromekaniska AB, Svenska Aeroplan AB, SAAB, British Columbia, Bahamas, Krupp, Tyskland, Alweg, Alwac, Datorer, Birger Strid, Bo Nyman, AB Kvarnintressenter, Mexico, Venezuela

Johan Petter Åhlén

Johan Petter Åhlén (1879-1939) var son till lantbrukaren Marits Anders Andersson och Brittas Karin Christoffersdotter, och tog själv namnet Åhlén efter födelseförsamlingen. Han gifte sig 1903 med Elin Maria Charlotta Brolin och fick med henne sönerna Gösta Mauritz Åhlén (1904-86) och Anders Ragnar Åhlén (1906-80), som båda senare blev VD:ar vid hans företag.

Sin affärsbana började han redan under skolåren som återförsäljare åt postorderfirman John Fröbergs accidentstryckeri & stämpelfabrik.

Åhlén & Holm grundades av J.P. Åhlén tillsammans med farbrodern Erik Andersson (senare Erik Holm) som ett postorderföretag i orten Insjön i Dalarna år 1899. Från år 1902 var han dock ensam ägare av företaget. Han grundade också bokförlaget Åhlén & Åkerlund 1906 tillsammans med Erik Åkerlund och sedan ett veckotidningsförlag (Åhlén & söners förlag) år 1931 efter att han blivit utköpt ur Åhlen & Åkerlund tio år tidigare. Förlagsverksamheten kom dock snart att tas över av Bonniers och J.P. Åhlén koncentrerade sig på varuhusen. 1915 flyttade Åhlén & Holm sitt huvudkontor från Insjön till Stockholm.

1932 grundade Johan Petter Åhlén också Tempo, en lågprisvaruhuskedja. Han investerade också i en del mindre företag, däribland Svenska Yllekoncernen AB. Vid J.P. Åhléns död 1939 tog sonen Gösta Åhlén över ledningen i familjeföretaget. 1954 grundades Åhlénstiftelsen av Johan Petter Åhléns änka Maja tillsammans med barnen Gösta, Ragnar och Gunvor Åhlén.

Bröderna Ragnar och Gösta Åhlén bildade 1958 stiftelsen Aktietjänst med syftet att främja aktiesparandet i Sverige. I maj 1958 startade stiftelsen tre fonder under namnet Koncentra. En av dessa var en så kallad öppen fond, vilket innebar att den var öppen för löpande insättningar och uttag och motsvarade dagens investeringsfonder. Bröderna Åhlén inspirerades av USA där fondsparandet hade vuxit under 1940-talet. Aktietjänst och Koncentrafonderna var Sveriges första aktiefondsförvaltare och aktiefonder.

Åhlén & Holm expanderade snabbt till att bli det största varuhusföretaget i Sverige och hade år 1963 hela 6 200 anställda. Svenska Yllekoncernen AB som familjen ägde 10% av hade nästan 1 300 anställda. Vid samma tid beräknades familjens förmögenhet till 80 miljoner kronor plus att Åhlénstiftelsen hade en förmögenhet på 25 miljoner. 1962 lades postorderverksamheten ned. Gösta Åhlén satt under många år i Handelsbankens styrelse.

1965 övertogs konkurrenten AB Herman Meeths och 1976 fusionerades Åhlén & Holm med NK och bildade företaget som från 1980 hette JS Saba AB. 1980 /82 bröts NK ur som ett eget företag. Idag ägs företaget av familjen Ax:son Johnson.

Svenska Yllekoncernens tillverkning togs år 1966 över av Saxylle-Kilsund AB.

Andra källor:

• C.H. Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971
• Jan Glete, Nätverk i näringslivet, 1994

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Petter Åhlén, Åhlén & Holm, Gösta Åhlén, Ragnar Åhlén, Åhléns, Koncentrafonderna, AB Aktietjänst, Svenska Yllekoncernen, Åhlénstiftelsen

En gång i tiden hade Sverige tre stora affärsbanker, ja egentligen två stora och Wallenbergs Stockholms Enskilda Bank. Den ena finns än idag och är centrum för en finansgrupp. Det är Handelsbanken. Den andra stora affärsbanken var Skandinaviska Banken, innan 1939 Skandinaviska Kredit.

Skandinaviska Kredit grundades av det så kallade Göteborgskapitalet, dvs de olika handelsfamiljer som dominerade den tidiga svenska kapitalismen. Det handlar om familjer som Ekman, Dickson, Wijk, Waern, Mannheimer med flera. Andra familjer från det göteborgska handelskapitalet var istället inblandade i starten av Göteborgs Enskilda Bank, långt senare Götabanken, sedan Gota och konkurs i samband med bankkrisen i början av 1990-talet. Men även i denna bank intog familjen Ekman en viktig position, tillsammans Kjellberg, Röhss, Elliot och andra.

Men åter till Skandinaviska Kredit som alltså bildades 1863 och snabbt kom att bli en viktig bank för att finansiera nya företag och stora investeringar i befintliga företag. På kort tid blev banken en av Sveriges största och efter fusionen med Skånes Enskilda Bank år 1910 var banken Sveriges allra största. Bland viktigare bolag som banken var inblandad i starten av, märks Bergslagernas Järnvägar och Trafik AB Grängesberg-Oxelösund inklusive järnmalmsbrytningen.

Utlåningen till mängder med bolag resulterade i att banken efter finanskraschen 1929 och den ekonomiska krisen i slutet av 20-talet och på 1930-talet fick överta en mängd olika företag och banken blev en Sveriges största företagsägare. Kreugerkraschen innebar dock ett besvär för Skandinaviska Kredit som kom i en likviditetskris och fick söka hjälp hos staten.

Bankernas ägande kom dock att avvecklas under 1940- och 1950-talet under stark press från Bankinspektionen. Skandinaviska Banken grundade därför AB Custos år 1937 för att ta hand om ägandet i de företag som banken kontrollerat. Sålunda överfördes de flesta av bankens aktieposter till AB Custos under 1940- och 1950-talen. På samma sätt bildade Handelsbanken investmentbolaget Industrivärden år 1944 och Stockholms Enskilda Bank (familjen Wallenberg) år 1946 Förvaltnings AB Providentia (numera fusionerat med AB Investor).

Bland de företag som AB Custos övertog ägandet av märktes Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhytte AB, Oxelösunds Järnverk AB, Marma-Långrörs AB, AB Arvika-Verken och AB Kvarnintressenter (senare sålt till Wenner-Gren). 1959 ombildades dessutom det av banken ägda Säfveåns AB, förut ett såg- och trävaruföretag, till investmentbolag och övertog bankens ägande i Boliden AB. 1966 kvarstod bara textilföretaget AB JA Wettergren som direktägt av Skandinaviska Banken.

De tre företagen Custos, Skandinaviska Banken och Säfveån var intimt sammanknutna genom korsägande och personalunioner. Bolagen ägde delvis varandra och hade i huvudsak samma aktieägare utan att någon extren gruppp kunde anses kontrollera bolagen. Totalt fanns 1963 ungefär 61 000 anställda i företag som Custos/Skandinaviska Banken kontrollerade och gruppen var enligt Koncentrationsutredningen Sveriges tredje största finansgrupp. Detta skulle dock komma att ändras.

1972 fusionerades Skandinaviska Banken och Stockholms Enskilda Bank. Wallenbergs kom därmed att få ett kontrollerande intresse i banken. AB Custos blev därefter en egen ägargrupp tillsammans med Säfveåns AB, utan bankkoppling och utan familjekoppling. Gruppens betydelse minskade därefter ganska snabbt och i kontrollerade bolag (självt eller tillsammans med annan ägargrupp) fanns år 1977 endast 32 000 anställda (SIND 1980:5). De flesta av dessa anställda fanns i bolag som gruppen kontrollerade tillsammans med annan ägare, som Svenska Cellulosa AB (SCA) och Svenska Tändsticks AB (STAB). De största bolagen som gruppen kontrollerade själv var Höganäs AB och AB Cardo, fortsättningen på den sockerindustritrust som familjen Ekman bidragit till att starta år 1907. Ett av de centrala bolagen i gruppen var hela tiden också Investment AB Öresund.

1964 startade AB Custos ytterligare ett investmentbolag, AB Företagsfinans, över vilket man släppte kontrollen efter 1972. 1977 kontrolleras detta bolag av tre lika stora ägare, Dunkergruppen via AB Hevea, familjen Linander (Åkermans) och Custos-gruppen via AB Cardo och betraktas som en egen företagsgrupp kring byggbolaget ABV. En bit in på 1980-talet drogs bolagen Custos, Cardo och Öresund in i finansgruppen som bildades kring AB Volvo.

1986 köpte AB Volvo hela AB Cardo och införlivade livsmedelsverksamheten i den man redan köpt från staten. Numera ingår denna verksamhet i familjen Hagens bolag Orkla. Samma år köpte Volvo även Wilh. Sonesson AB och bildar av detta bolag Investment AB Cardo.

1995 blev Investment AB Öresund huvudägare i AB Custos och 2004 fusionerades bolagen och tog namnet Öresund. Dominerande ägare vid denna tid var Hagströmer och Qviberg.

I och med AB Custos, AB Cardo och Investment AB Öresund hamnade i finansgruppen kring Volvo upphörde Custos/Säfveån som egen finansgrupp. Säfveåns AB kom dessutom att bli ett dotterbolag till AB Bilia (senare AB Catena och sen AB Bilia igen), på den tiden ett dotterbolag till AB Volvo.

Läs mer: AV1, AV2, AV3, AV4, VA1, VA2, SEB1, Chalmerska huset, SEB2, Historiska Värdepapper,Theodor Mannheimer, Populär Historia, Företagsamheten,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2008.

Intressant?
Andra bloggar om: AB Custos, AB Cardo, Skandinaviska Kredit, Skandinaviska Banken, Ekman,Mannheimer, Säfveåns AB, AB Företagsfinans, Investment AB Öresund, Finansgrupper, Ekonomi,Historia, Samhälle

Företagsfinans grundades av AB Custos år 1964 för att vara ett så kallat utvecklingsföretag, som köpte upp industriföretag för att utveckla dem vidare. Samtidigt var bolaget också ett vanligt investmentbolag. De dominerande ägarna i början var Säfveåns AB och AB Custos. Men 1973 såldes företaget till ett konsortium av skåneföretag, AB Cardo (med Custos som största aktieägare), Gorthon Invest AB, Åkermans Verkstad AB (familjen Linander), AB Hevea (senare Latour och ägt av familjen Douglas) och ABV.

ABV var vid den tiden ett dotterbolag till Byggnads AB Balken. Byggnads AB Balken hette tidigare AB Armerad Betong, ett byggbolag som startades 1916 och som 1971 hade Företagsfinans som största ägare. Året därefter köpte AB Armerad Betong upp ett annat byggbolag som startat 1918, ABV – AB Vägförbättringar. Näst största ägare i det bolaget var Företagsfinans. I samband med köpet bytte AB Armerad Betong namn till Byggnads AB Balken och ett nytt dotterbolag, med det gamla namnet, skapades som tog över byggverksamheten i moderbolaget. Balken hade alltså två dotterbolag och Företagsfinans som största äger med 34% av rösterna i Balken.

1973 blev också Företagsfinans största ägare i företaget Gorthon Invest (bildat samma år som moderbolag till Gorthon Lines AB) med 19% av rösterna i företaget. Ungefär lika stor del av rösterna hade familjen Gorthon. Även i Åkermans köpte Företagsfinans och Gorthon Invest aktier. Företagets dominerande ägare fortsätter dock familjen Linander att vara. AB Hevea tillhörde fortfarande vid denna tid, Dunkergruppen. Konsekvensen av dessa affärer är att Företagsfinans/Balken i praktiken blev en företagsgrupp där korsägande gjorde att det inte fanns någon utomstående ägargrupp eller ägarfamilj som hade inflytande. Medlemmar i familjen Gorthon, som exempelvis Stig Gorthon, och familjen Linander var dock förekommande bland gruppens makthavare.

1977 genomfördes en fusion mellan ABV, Balken och det nya Armerad Betong och företaget Armerad Betong Vägförbättringar (ABV) bildades. Antalet anställda i gruppen var detta år cirka 12 000 inklusive Sture Ljungdahls AB och Gorthon Invest AB.

Ägargruppen bestod ett tag, men i början av 1980-talet köpte Anders Walls bolag Argentus och Beijerinvest en stor post i Företagsfinans och 1981 kan man anse att företagen i gruppen är kontrollerade av Wall, eftersom det inte längre fanns någon annan större ägare utöver ABV:s personal- och pensionstiftelser. Men 1986 har istället bolaget Pronator, med Hans Larsson, Christer Jacobsson och Hans Wahlberg som största ägare, tagit kontroll äver Företagsfinans och ABV. Två år senare säljs ABV till Ax:son Johnsons byggföretag Johnson Construction Co (JCC) och NCC bildas.

Året efter köps Gorthon Invest upp av Bilspedition och några år senare såldes kontrollen i företaget till B& N Nordsjöfrakt. Numera är Gorthon Invest efter fusion med B & N Nordsjöfrakt företaget Rederi AB Transatlantic, delvis kontrollerat av familjen Lindén.

Läs mer: NJA 1985:52, PA, Fientliga erbjudanden om uppköp, Bankanknutna utvecklingsbolag,Fientliga uppköp, HD,

Andra källor:
Olof & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1972
Olof Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1987
Olika nummer av Veckans Affärer 1977-1985
SIND 1980:5

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2008.

Intressant?
Andra bloggar om: Gorthon, Företagsfinans, ABV, AB Vägförbättringar, AB Armerad Betong, JCC,NCC, Sture Lungdahls AB, Gorthon Invest, Byggnads AB Balken, Åkermans verkstad AB, AB Hevea,Ekonomi, Historia, Samhälle, Finansgrupper

Trafik AB Grängesberg-Oxelösund bildades 1896 genom sammanslagning av flera, tidigare utalndsägda, gruv- och järnvägsföretag. Skandinaviska Kredit AB spelade en stor roll för bolagets bildande utan att skaffa sig något dominerande ägande i företaget. Grängesberg var dock redan från sammankopplat med Skandinaviska Kredit och dess styrelser hade oftast flera gemensamma ledamöter. 1920 satt exempelvis Jonas Kjellberg, Herman Mannheimer och Erik Frisell i bägge styrelserna. Samma år hade bolaget 1700 anställda.

Grängesbergsbolaget fick från början ett väldigt spritt ägande och den svenska börsen kan sägas ha skapats för att organisera handeln med aktier i bolaget.

1903 köpte Gränges aktiemajoriteten i Gellivare malmfält och LKAB och 1907 såldes hälften av ägandet i LKAB till staten. Gränges skulle dock fortsätta sköta verksamheten.

På 1920-talet skaffade sig dock Kreuger starka intressen i bolaget, men vid Kreugerkraschen 1932 återgick bolaget till en tillvaro utan dominerande ägare och kom att i 47 år (1930-1977) bli styrt av sina starka direktörer och styrelseordföranden, Martin och Erland Waldenström, far och son. Kopplingen till Skandinaviska Kredit / SKandinaviska Banken fortsatte samtidigt stabilt.

1927 skaffade bolaget sina första gruvor utomlands, i Algeriet. Dessa nationaliserades 1966 efter att landet befriat sig från Frankrike.

1957 köpte staten ut Gränges ur LKAB. Bolaget fick 900 miljoner. En jättesumma som användes till att bygga ett nytt stålverk i Oxelösund och att investera i gruvbrytning i Liberia. Det senare var det så kallade LAMCO-projektet, en av världens största gruvor i ett av världens fattigaste länder. Nedläggningen av gruvor, militärkupper och andra sociala problem ledde till det förlamande, barbariska och brutala inbördeskrig som skakade Liberia i många år. 1989 stängdes LAMCO:s gruva i Mount Nimba. Nu ska dock Nimbagruvan öppna igen med Arcelor-Mittal som ägare.

1968 hade Grängesbergsbolaget 16 000 anställda och kan anses ha varit en av de större ägargrupperna i Sverige. Året efter köptes Svenska Metallverken och 1970 hade man totalt 26 000 anställda med 30 000 anställda 1976 då även Sapa köptes. men nu gick bolaget dåligt och sämst gick stålverket i Oxelösund. Detta sålde man till det statliga bolaget SSAB som också övertog Domnarvet från Stora Kopparberg. 1980 övertogs företaget av Electrolux och introducerades på börsen år 1995 som Gränges AB efter uppköp och omstruktureringar.

Idag är företaget i första hand ett aluminiumbolag som ägs av Orkla ASA, som köpte företaget år 2005, och familjen Hagen. Hela bolaget är omdöpt till Sapa och har 15 000 anställda.

Läs mer: SNS, Wikipedia om TGOJ, Finspång, Kommandobryggan, AV1, Yekepa, AV2,

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling,1987
Sverker Lindström/Sten Nordin, Vem äger storföretagen, 1977
Råvarugruppen, Plundring eller Planhushållning, 1980
Svensk Industrikalender 1921

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Gränges, Trafik AB Grängesberg-Oxelösund, Martin Waldenström, Erland Waldenström, LAMCO, SSAB, Skandinavisk Kredit, Liberia, Skandinaviska Banken, Ekonomi, Historia, Samhälle

Tomas Fischer var kund hos Erik Penser när denna var aktiemäklare på Hägglöfs. 1969 när Erik Penser flyttade över till Fondkommissionärsfirman Langenskiöld för att arbeta som courtagemäklare (courtage = provision) där så följde Fischer med och blev också han anställd som courtagemäklare hos Langenskiölds (senare Carnegie). De båda skulle få dela på 40% av courtageintäkterna i firman. 1973 hade den Langenskiöldska firman fått lika stora courtageinkomster som SE-Banken och var en av de stora spelarna på den svenska börsen.

Tomas Fischer startade senare, 1984, en egen fondkommission, Fischer & Partners. Bolaget köptes 2001 av Invik & Co AB och dess finansgrupp, Moderna Finance Group (MFG), som då var ägt av Stenbeck. 2006 såldes Fischer Partners Fondkommission AB till den isländska banken Glitnir. Vid den tidpunkten var Fischer Partners den fjärde största aktiemäklaren, efter SEB, Carnegie och Handelsbanken, på Stockolmsbörsen med en marknadsandel på 5.7% och den sjätte största aktören på de nordiska börserna kombinerat med en marknadsandel på 4.4% baserat på total transaktionsvolym. Glitnir kollapsade tillsammans med andra isländska banker på hösten 2008. Invik fusionerade med Kinnevik, dess dotterbolag MFG bytte namn till Invik för att sedan år 2008 bli Moderna Finance AB, övertas av isländska intressen och också hamna hos Glitnir Bank år 2009.

Även Fischer var även inblandad i fastighetspekulationen både inrikes och utomlands. Bland annat försökte han genomföra ett köp i Berlin:

En gång på 80-talet skulle jag köpa en fastighet i Berlin, Zentrum am Zoo, som tillhörde den fackföreningsägda Bank für Gemeinwirtschaft. Medspekulant var fastighetsexperten Hasse Lundin som jag träffat i Philipsons styrelse. »Was ist drin fuer mich ?« frågade säljarens ombud bankdirektören K. »Was meinen Sie, Herr Katzenjammer?« (eller vad han nu hette) frågade jag. Han ville som tack för att han sålde så billigt anställas som fastighetsförvaltare för en årslön som översteg den tyske riksbankschefens.

Hasse och jag tackade för oss och åkte hem till Sverige. Katzenjammer måste sedan ha genomgått en moralisk metamorfos för bankens fastigheter fann snabbt till synes oförvitliga köpare. Bank für Gemeinwirtschaft ägs numer av svenska SEB.

Samma år, 1984, som han startade Fischer & Partner tog Tomas Fischer också initiativet till företaget Skandigen med affärsidén att investera i nya bioteknikföretag. En verksamhet som kärver enorma mängder kapital vilket Skandigen inte kunde klara av, trots stora aktieemissioner. Bristande lönsamhet ledde till avveckling av många engagemang. 1998 fusionerade Skandigen med bolagen G Kallstrom & Co AB, Björkman Tigerschiöld Intressenter AB och Björkman Fritzell Tigerschiöld AB. Ägarna av dess bolag, familjerna Tigerschiöld och Björkman blev nu huvudägare i Skandigen som nu var ett betydligt större företag med intressen i bl.a. Arkivator (senare LGP Telecom), Axis, Mydata Automation och Vellinge Electronics. År 2000 bytte Skandigen namn till Skanditek.

1987 köpte Fischer Författarförlaget som döptes om till Bokförlaget Fischer & Co. 2007 köptes förlaget av ett annat förlag och är numera ett dotterbolag till Lind & Co.

Tomas Fischer är en av de svenska spekulanter som kräver att kunna få smita med skatten och betraktar detta som höjden av laglydighet och skötsamhet. Han har i alla fall tidvis bott på S:t Barthélemy i Västindien, en tidigare svensk koloni med en huvudstad som heter Gustavia.

Läs mer: Fokus1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, DI, Bollsta FH, Aktiespararna, Alumni, DN,Newsdesk, AV, Sydsvenskan, SVD, AV1, 2,

Andra källor:
Gustav Olivecrona, Spekulanterna, 1984
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986, 1986

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Finanshajar, Finanspekulation, Fastighetsspekulation, Tomas Fischer, Fischer & Partner, Fischer & Co, Skandigen, Langenskiöld, Carnegie, Tigerschiöld, S:t Barthélemy, Skanditek, Ekonomi, Historia, Samhälle, Politik

Familjen Forss och det lilla företaget Forsinvest beskrevs 1981 i Veckans Affärer som en finansgrupp på väg upp. Detta berodde inte på att Forsinvest var så stort eller mäktigt som företag. Man hade vid tillfället bara 175 anställda. Utan det berodde på att Forsinvest då ägde 3,3% av aktierna i Volvo. En av de större posterna i företaget som ju på den tiden hade ett spritt aktiägande och räknades som en egen finansgrupp, styrd av Gyllenhammar och hans vänner i styrelsen.

1972 ägde Wictor Forss (1939-) en tredjedel av Byggnadsfirman Forss och Son AB, som förmodligen startats av hans far. Precis som många andra bygg- och fastighetsbolag på den tiden blev firman engagerad i spekulationsaffärer och 1976 hade företaget bytt namn till Förvaltnings AB Forsen och var helägt av Wictor Forss. Något år senare bytte företaget namn igen, nu till Forsinvest AB.

Genom aktiespekulationer och belåning, på samma sätt som Penser, byggde Forsinvest och Wictor Forss upp ett betydande aktieinnehav på svenska börsen i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Vid mitten av 1980-talet blir Wictor Forss och Forsinvest en del av en omfattande spekulationskarusell med stora svenska företag.

Det börjar i januari 1985 då en kontrollpost i Ahlsell köptes av Boliden. Senare samma år köpte spekulanten Bo Sandell i Skrinet upp stora aktieposter i Boliden och Ahlsell. Skrinet fick sedan problem med överbelåning. Lösningen blev att Forsinvest tog kontrollen i Skrinet och döpte om företaget till Herakles. Snart sålde dock Forsinvest sin post i Herakles vidare till Wallenbergs med mycket stor förtjänst. Wallenbergs sålde sen sin aktiepost till Douglas. Men en annan spekulant, Robert Weil hade också köpt på sig en stor aktiepost och bråk uppstod som slutade med att Weil fick kontrollen i Herakles och Douglas i Hevea och Forsinvest.

1985 hade alltså familjen Douglas, via direkt ägande genom Hevea (numera Latour) och korsägande med Boliden, skaffat sig kontroll över Forsinvest. Familjen Forss återfanns då inte längre alls bland aktieägarna. Boliden såldes dock år 1986 till Trelleborg och Forsinvest tycks ha återgått i familjen Forss kontroll.

Familjen Forss flyttade, i likhet med en del andra spekulanter som exempelvis Mörtstedt, under en period till Storbritannien. Wictor Forss och hans son Erik Forss (1965-) använde en del av pengarna man tjänat på spekulationsaffärer för att starta upp en oljeprospekteringsverksamhet i Nordamerika, bolaget Forcenergy. I slutet av 1990-talet kraschade oljemarknaden på grund av bland annat krisen i Asien och US-amerikanska delen av Forcenergy tvingades i konkurs och blev sen fusionerat med ett annat oljebolag, Forest Oil. Största ägare i detta bolag är familjen Anschutz.

Enligt Affärsvärlden så hamnade Forsinvest också i problem när Forcenergy kraschade. År 2005 rapporterades att familjen Forss var tillbaka i oljebranschen då Erik Forss valdes in i styrelsen föroljebolaget West Siberian (tidigare Vostok Nafta). 2008 fusionerade detta bolag med Alliance Oil och det fusionerade företaget bytte senare också till detta namn. Huvudägare i bolaget tycks en khazakisk affärsgrupp vara.

Erik Forss sitter i styrelsen för Alliance Oil liksom i styrelsen för de fortfarande existerande svenska familjeföretagen Forcenergy AB, Forsinvest AB och S.O.G. Energy AB samt styrelsesuppleant i Betalt och Klart i Stockholm AB och Forsinvest Fastighetskapital AB samt i ytterligare en del företag som familjen inte äger.

Utöver Erik Forss har Wictor Forss ytterligare tre barn, Lina (eg. Karolina) Forss (1967-), Katarina Forss (om detta är konstnären vet jag inte) och Ulrika Forss. Lina Forss är författare och har skrivit en relativt uppmärksammad bok, Vildängel (2005) om sin uppväxt i den svenska överklassen i Stockholm och London plus ett par böcker till.

Läs mer: AB, DN, Witchbitch, NM1, 2, Sydsvenskan, HD, SVD1, 2, 3, Dagar med enAnnan, Tara,Bokhora, Resumé, Ryssland i Sverige, NOG, PA1, 2, 3, E24, Dagens PS, Fokus,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Wictor Forss, Erik Forss, Forsinvest, Volvo, Alliance Oil,Forcenergy, West SIberian, Forest Oil, Anschutz, Herakles, Hevea, Boliden, Ahlsell, Skrinet,Lina Forss, Ekonomi, Spekulation, Samhälle, Spekulanter

1975 skapades Investment AB Skrinet som dotterbolag till Investment AB Asken, vid den tiden ett företag kontrollerat av Penser, tidigare kontrollerat av familjerna Mark och Carlander. Från årskiftet 1977/78 var Skrinet noterat på börsen, med Asken och Carnegie som ägare till cirka en tredjedel av aktierna var. Bo Sandell blev chef i det nya bolaget, tidigare hade han varit ansvarig för Askens industridel. Skrinet köpte under sin existens upp en rad bolag och styckade allt som oftast dessa genom att sälja ut delar åt olika håll och vid olika tillfällen. Bolagsslakt som ren spekulation alltså.

Under 1982 gjorde Skrinet ett antal affärer som kom börskursen att rusa. Börsvärdet för bolaget steg på ett år från 100 miljoner kronor till 660 miljoner kronor. Det var främst tre rena spekulationsaffärer som orsakade börsrallyt för Skrinet-aktien.

Först köptes konfektyrföretaget Kanolds AB i Göteborg. Bolaget ägde också ett antal biografer. Betalningen till Kanolds tidigare ägare skedde med aktier i Skrinet. Strax efter köpet såldes Kanolds fastigheter för nästan 4 gånger så mycket pengar som bolaget ursprungligen köpts för. Även biografkedjan såldes.

Nästa affär blev ett uppköp av sågverksföretaget Masonite AB som hade stora tillgångar i form av skog och ett modernt sågverk. Masonite AB hade under en tid använt realiserade pengar från markförsäljningar och försäljning av dotterbolaget Vännäs Kraft för att köpa upp aktier i Skrinet. Masonite övertog bl.a. Askens nästan 40% i Skrinet. Men i mars 1982 så köptes alltså istället Masonite av Skrinet:

”Vi köpte aktier i Skrinet och blev största ägare”, säger Jan-Eric Österlund.Via ett omvänt övertagande köpte Skrinet sedan Masonite, vilket ledde till att Jan-Eric Österlund, som hade både Skrinet- och Masoniteaktier, blev storägare i ett börsnoterat bolag. Och inte i vilket som helst. Skrinet var i början av 1980-talet det kanske hetaste bolaget på Stockholmsbörsen, och aktien gick som en raket.

”Skrinet utnyttjade att små onoterade bolag hade väldigt låg värdering. Man kunde köpa bolag för tre gånger vinsten”, säger Jan-Eric Österlund.

Sedan gick allt för fort.

”Skrinet fick en väldigt hög värdering. Bolaget var väl värt någon miljard och i det läget hade vi (Jan-Eric Österlund och Skrinets vd Bo Sandell, som hade byggt upp bolaget, DI Weekends anm) lite olika uppfattning om hur aggressivt bolaget skulle drivas.”

(I själva verket var Skrinet den 30 september 1983 värt 2,2 miljarder kronor, enligt Öhmans Börsguide. Det kan jämföras med Industrivärdens dåvarande börsvärde på 3 miljarder, SKF:s på 4,4 miljarder och H&M:s på 400 Mkr.)

Detta var en värdering som inte kunde hålla på sikt. eningsskiljaktigheterna ledde till att Jan-Eric Österlund 1983 sålde sina aktier och lämnade bolaget. Det var rätt beslut. Året därpå föll aktien som en sten.

Betalning skedde återigen i aktier. Masonites ägare, däribland familjen Wikström som en gång grundat bolaget och dess VD Jan-Eric Österlund blev nu stora ägare i Skrinet. Några månader efter att affären gått igenom såldes tillgångarna i Masonite AB ut för dubbelt så mycket som Skrinet gett för hela företaget. Även Masonites innehav av Skrinet-aktier gav en stor förtjänst vid försäljningen av dessa. PK-banken (senare Nordbanken) stod för en del av finansieringen av det konsortium som köpte Masonites skogstillgångar.

Den tredje affären var en investering i bolaget Gambro. Ett konsortium bestånde av Skrinet, Nils P Lundh (dominerat av Skrinet), Asken och Carnegie (stor ägare i Skrinet) köpte 23% av aktierna i Gambro. Skrinet köpte även aktier i Trelleborg och andra storföretag, bland annat genom att man köpte upp AB Hevea som var en av de större ägarna i Trelleborg. 1983 köpte man 50% av Securitas. De andra 50 procenten köptes av Cardo. Två år senare togs AB Hevea inklusive Securitas över av Gustaf Douglas som en del i den uppgörelse som Jacob Palmstierna sydde ihop (se nedan).

Mycket av aktieköpen på börsen byggde dock på att man lånade kraftigt på samma manér som Erik Penser och andra spekulanter. Det hela byggde på ständigt stigande aktiekurser så att man kunde låna mer och mer. Så småningom kom detta att leda till Skrinets och Bo Sandells fall:

I januari 1985 köps kontrollposten i Ahlsell upp av Boliden som behöver ett stabilt handelsbolag för att väga upp den svängiga gruvverksamheten. Samma år köper investmentbolaget Skrinet med den vidlyftige VD:n Bo Sandell upp stora poster i både Ahlsell och Boliden. Ahlsell blir nu indirekt en bricka i det intrikata spelet om Boliden som tar fart. För när Bo Sandell sitter överbelånad och tvingas sälja hela innehavet så träder finansmannen Wictor Forss in i handlingen. Hans Forsinvest tar över kontrollen över Skrinet som byter namn till Herakles. Även Forss tid som ägare blir kort, hans Forsinvest säljer snart sin kontrollpost i Herakles till Wallenberg.

Dramatiken kring Boliden tätnar när Wallenbergarna säljer Herakles till Gustaf Douglas som därigenom vill skaffa sig kontroll över Boliden. Men en annan av 1980-talets finansmän, Proventus Robert Weil, utmanar Douglas i en budgivning som får av pokerparti. Robert Weil köper en tredjedel av aktierna. Gustaf Douglas höjer och köper hälften. Men när korten ska synas visar det sig att ingen av herrarna sitter med ess på hand. Räntorna på de belånade aktierna skjuter i höjden och Gustaf Douglas tvingas ge upp när S-E-Bankens Jacob Palmstierna blåser av striden. I april 1986 säljer Gustaf Douglas sitt innehav i Boliden till Trelleborg.

Vad som sedan hände med Bo Sandell har jag inte kunnat utröna, inte heller om han är släkt med Thomas Sandell som ligger bakom hedgefonden Castlerigg och Sandell Asset Management, men det är fullt möjligt. Thomas Sandell har uppgivit att familjen Edstrand och andra rika Malmöfamiljer är kunder hos honom och Skrinet köpte i början av 1980-talet upp en stor aktiepost i den familjens bolag, Bröderna Edstrand AB. Det finns exempelvis en ägare till ett byggbolag i Ystad som heter Bo Sandell och är född 1949.

Jan Erik Österlund flyttade till England i likhet med många andra som var inblandade i 1980-talets spekulationsaffärer. Man levde gott och blev rika i det svenska samhället och systemet, men vill inte bidra till den gemensamma välfärden och inte betala för att framtiden också skulle vara ljus.

Andra källor:
Ny Dag 20/1 1983
Arbetet 4 november 1982, 5 januari 1983
Veckans Affärer 1978 och 1982
Jacob Palmstierna, Jacobs Stege, 2008

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Investment AB Skrinet, Investment AB Asken, Carnegie, Erik Penser, Bo Sandell, Jan Erik Österlund, Gustaf Douglas, Robert Weil, Jacob Palmstierna, Wictor Forss, Ahlsell, Boliden, Hevea, Herakles, Trelleborg, Kanolds, Masonite, Gambro, Securitas, Ekonomi,Samhälle

Ett litet bolag som kontrollerades av Wallenbergintressen, Kanalen, såldes 1981 till Christer Brandberg, vice VD i Wallenbergbolaget Electrolux och Carl-Bertel Nathorst, VD i Wallenbergbolaget Scania-Vabis (numera Scania) mellan 1939 och 1950 då han efterträddes av Henning Throne-Holst. Han var också svåger med Victor Hasselblad, ägare av det kända kameraföretaget FW Hasselblad och Co. Nathorst är en av de personer som Gustaf Olivecrona skriver om i boken De nya miljonärerna från 1970.

Nathorst sålde snart sin andel i Kanalen vidare till musikgruppen ABBA:s företag Polar Music. Bolaget döptes då också om till AB Kuben och börsnoterades.

Men redan några år innan dess hade hela karusellen med aktie- och företagspekulation med syfte att dölja vinster för att minimera skatter och att göra ännu större vinster börjat genom att Lars Dahlin (som senare var verksam under stillsammare omständigheter), VD i Polar Music Invest (PMI) kontaktades av Hans-Hugo Engström från Monark. Ett företag som vid denna tid kontrollerades av fifflaren Kaj Kjellqvist (formellt ägdes det av hans två döttrar via kommanditbolaget Företagsamhet & Co KB. PMI i sig hade bildats för att utgöra en slags ”pensionsförsäkring” för medlemmarna i ABBA och man sysslade med en mängd olika affärer, främst fastighetsspekulation, då man satt på en hel del pengar.

Följden blev att PMI köpte Kjellqvists aktier i Monark och därmed tog kontrollen av bolaget. I uppgörelsen ingick också att dotterbolaget i Brasilien, som var mycket större än det svenska bolaget, skulle säljas. Den trolige köparen av förretaget i Brasilien var Kaj Kjellqvist. Affären förmedlades av fondkommissionärsfirman Carnegie (där Johan Björkman då arbetade) som också var delaktiga i att dölja vart pengarna (14 miljoner) från ABBA:s köp av Monark faktiskt tog vägen. Men det är en annan historia om fifflaren och bolagsslaktaren Kaj Kjellqvist som jag ska komma tillbaka till en annan gång.

Därefter så sålde de fyra medlemmarna i ABBA, Agneta Fältskog, Björn Ulvaeus, Benny Andersson och Anni-Frid Lyngstad, det gemensamt ägda bolaget Harlekin till Monark. Harlekin var bolaget som samlade tog in royaltys för ABBA:s musik. Genom att sälja Harlekin till Monark kunde man minimera sin skatt på dessa royaltys. Skatten på aktieförsäljningar var vid den tien mycket lägre än inkomstskatten som de annars skulle fått betala. Harlekin såldes för 62 miljoner kronor (efter skatt 40 miljoner) och staten förlorade uppskattningsvis 30 miljoner i skatteintäkter.

PMI:s aktier i Monark såldes därefter till KB Särimner, ägt av Stikkan Andersson och de fyra medlemmarna i ABBA. Skivbolagsverksamheten avknoppades till ett separat bolag, Polar Music AB, till 50% ägt av ett musikförlag, Sweden Music Förlags AB, som ägdes av Stikkan Andersson och till häften ägt av medlemmarna i ABBA. Kvar i investmentbolaget PMI fanns fastighetsaffärer, ett leasingbolag, konsthandel och internationell musikhandelsverksamhet.

Affärerna fortsatte dock, aktierna i Monark övertogs snart av Polar Music som 1981 istället köpte ett dominerande intresse i Kuben som snart i sin tur köpte aktierna i Monark samtidigt som PMI köpte Polar Music. Invecklat? Javisst, det är bara förnamnet och huvudelen av affärerna verkar ha gorts för att på olika sätt dölja ABBA:s inkomster från skattemyndigheterna. Under ett år, från september 1981 till september 1982 steg Kubens aktiekurs från 350 kronor till 1 800 kronor. Christer Brandberg som var VD och storägare belv en rik man på kuppen.

1981 hade Polar Music också skaffat sig en stor post i Jan Pehrssons bolag SÅA och närde planer på att börsnotera leasingföretaget Invest Finans AB (infina). Så skedde också med PMI som ägare. Ägandet låg i dotterbolaget PMI Handel och Industri, senare Convexa AB som 1985 ägde 50% av akiterna i Infina. 1985 ägdes detta företag av till 50% av Stig Engqvist, Jaan Manitski, och Lou Talamo. Ahlsell AB ägde 20% i Convexa och 26% i Infina. Infina i sin tur ägde 10% i Convexa. ABBAS:s intressen var i stort sett avvecklade.

Samtidigt som Kuben köpte Monark köpte man också upp företaget Stiga AB. Under 1982 blev Monark dessutom ett dotterbolag till Kuben, men kvarstod på börsen. Under året deltog Kuben dessutom i konsortium som köpte en stor post i gummiföretaget Trelleborg, kontrollerat av Dunkerfonderna. De andra bolagen i konsortiet var Skrinet, SÅA, Aritmos (som just sålt sina fastigheter till SÅA), Almedahl och Länsförsäkringar.

1983 så sparkades Christer Brandberg ur Kubens ledning då han inte ville driva företaget på samma sätt som storägaren Polar (PMI). Istället blev Wille Laurén VD i Kuben. Han hade tidigare varit ekonomi- och finansdirektör i AEG. I slutet av samma år, då Kubens aktier rasat i värde, sålde så de fyra medlemmarna i ABBA och PMI alla sina aktier i Kuben för 11 miljoner och dessutom deras aktier i PMI för 85 miljoner till Aritmos (i sin köpt av Proventus tio år senare) Affären förmedlades av SE-Banken som hade stora fordringar på Kuben då man lånat ut med aktierna som säkerheter. Säkerheter som nu var värda i storts ett ingenting.

Återigen en skattemässigt gynnsam affär för ABBA-medlemmarna som alltså genom sina finanstransaktionerna under åren 1978-1983 minskat sina skatter rejält. Genom dessa försäljningar år 1983 hade ABBA avvecklat alla sina intressen i finans- och industrivärlden.

Kuben hade också tidigare under året varit inblandat i striden om förlaget Saxon & Lindström som vanns av Jan Pehrsson och hans SÅA.

Christer Brandberg ägde efter ABBA:s uttåg ur Kuben fortfarande 20% i företaget som fortfarande var noterat på börsen i likhet med Monark och Aritmos. 1985 fanns bara Aritmos kvar. Även den gamle samarbetspartnern Rune Andersson från Trelleborg var vid tidpunkten ägare i Kuben. De båda har fortsatt samarbeta in på 2000-talet. Christer Brandberg har dessutom varit inblandad i en långvarig fejd med ovan nämnde Björkman och familjen Tigerschiöld som kontrollerar Skanditek och en del andra bolag. Resultatet blev att Brandberg fick en stor post aktier i IT-bolaget Axis.

Brandberg arbetade också många år för Stenbeck som en slags grå eminens. Han tycks också ha varit inblandad i finanskraschen kring Carnegie, Mats O Sundqvist och Skrindan. Han tycks numera annars vara mest engagerad i travverksamhet och hästar. Också detta tillsammans med Rune Andersson.

Läs mer: Travnet1, 2, AB1, 2, Travronden1, 2, VA, Travkompaniet, EX, Sydsvenskan, ASVT,

Andra källor:
Pockettidningen R, nr 5-6, 1982
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges Börsföretag 1986, 1986
Veckan Affärer 12 juni 1980, 24 juni 1982
Arbetet 3 juli 1982, 20 juli 1982, 4 nov 1982, 15 jan 1983, 18 feb 1983, 4 juni 1983
GP 20 okt 1983

Ursprungligen publicerat på Svenssonbloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om ABBA, Stikkan Andresson, PMI, Polar Music, Infina, Kuben, Monark,Stiga, Aritmos, Christer Brandberg, Kaj Kjellqvist, Carl-Bertel Nathorst, Spekulation, Skatteplanering,Skattesmitning, Benny Andersson, Björn Ulvaeus, Agnetha Fältskog, Anni-Frid Lyngstad, Rune Andersson, Trav, Harlekin, Ekonomi, Samhälle

Sven Hagströmer (1943-), adelsman som redan på 1970-talet fick en större ägarpost i adelns eget investmentbolag Förvaltnings AB Hasselfors (ägare till Hasselfors Bruk och andra industriintressen) började sitt yrkesliv som förvaltare av storbolaget Gränges börsportfölj. Året var 1969 och han fick 100 miljoner att leka med. Det var en del av de pengar som Gränges fick för försäljningen av LKAB:

Året var 1969 och Gränges hade precis sålt LKAB för 1 miljard kronor. 900 miljoner kronor investerades i kärnverksamheten, det vill säga gruvor och järnverk, medan portföljförvaltaren Sven Hagströmer fick placera resterande 100 miljoner på börsen. På mäklarsidan fanns unga och kreativa förmågor som Thomas Fischer och Erik Penser, och Sven Hagströmer tände snart på deras då revolutionerande idé om att aktier faktiskt kan omsättas. I stället för att köpa aktier, äga dem för evigt och lösa in kupongen en gång per år, kunde man öka avkastningen genom att aktivt handla med aktier och vara mer kortsiktig.

– Man var ju en ganska udda fågel som satt och skötte en aktieportfölj om dagarna, det var ju inget riktigt yrke på den tiden. Men till skillnad från investeringarna i gruvor hade vi en väldigt god lönsamhet, och det var ju inte vad ledningen hade tänkt sig.

1973 så fick Sven Hagströmer istället jobb på Investor AB, då ett av Wallenbergarnas två maktbolag, det andra var Förvaltnings AB Providenta. På Investor var aktieportföljförvaltning huvudsaken och portföljen var 10 gånger så stor som Gränges aktieportfölj. När Investors VD Carl de Geer avled 1978 var Sven Hagströmer en av de som kunde tänkas bli VD i Investor. Enligt honom själv vill han inte och istället blev Claes Dahlbäck VD.

Hagströmer startade istället en fondkommissionärsfirma år 1981 och läget för det var bra då avregleringar av valuta- och finansmarknader duggade tätt i slutet av 1970-talet och på 1980-talet. Hagströmer blev en av aktiespekulanterna på börsen:

– År 1980 kom de så kallade skattesparfonderna samtidigt som direktavkastningen på börsen var 10 procent. För första gången såg vi hur det från statens sida inte bara fanns en läpparnas bekännelse utan en riktig plan för hur man skulle kunna få liv i aktiemarknaden. Courtagen var höga och marknaden var hårt reglerad så om man väl fått tillstånd var det inte särskilt svårt att tjäna pengar. Jag tänkte nu eller aldrig och blev den förste på 20-30 år som startade en fondkommissionsfirma, säger Sven Hagströmer.

Tio år senare anslöt sig Mats Qviberg, stjärnmäklaren på Carnegie, och Sven Hagströmer Fondkommission blev Hagströmer & Qviberg AB. I dag sitter de fortfarande mitt emot varandra på Öresundkontoret och hjälps åt med de flesta frågor och beslut, men när det gäller gamla H&Q har de gått skilda vägar. Mats Qviberg blev ordförande för HQ Bank medan Sven Hagströmer tog över klubban i den avknoppade nätmäklaren Avanza.

Sven Hagströmer har varit en finansman som ganska ofta gått mot strömmen, han var exempelvis på nejsidan inför omröstningen om euron och EMU och han var också en av grundarna av junilistan. Hans farfar med samma namn var landshövding i Blekinge mellan 1923 och 1942 och hans far Gösta Hagströmer (1908-1998) var hovrättsråd. Även hans farfars far Johan Vilhelm Hagströmer (1845-1910) tillhörde eliten i det svenska samhället, medlem av Lagberedningen och författare av verket Svensk Straffrätt.

När Hagströmer grundade sin fondkommissionärsfirma år 1981 ville han ha med Mats Qviberg, som då jobbade på SE-banken, på båten. Men det blev inte så. Först 1990, nio år senare klev Mats Qviberg in i firman som då bytte namn till Hagströmer & Qviberg.

Mats Qviberg (1953-) började fter utbildning på Handelshögskolan i Stockholm på Aktiv Placering. Därefter arbetade han på Hägglöfs och 1981 blev han aktiemäklare på SE-banken. Tre år senare, 1984 började han på Carnegie där han blev en framgångsrik spekulant och aktiemäklare. 1990 blev han slutligen kompanjon med Hagströmer:

– Att jobba på S-E-Bankens aktieavdelning var som att släppa in ett barn i en leksaksbutik, berättar han och ler.Under 80-talet satte Mats Qviberg sitt namn på kartan som en av landets främsta och skickligaste aktiemäklare och karriären gick via mäklartjänster på S-E-Banken och Carnegie. Under sin tid på Carnegie uppskattades han vara värd uppemot en miljard kronor, vilket var vad han ansågs kunna dra in i framtida kommissioner till sin arbetsgivare.

Mats Qviberg var dock hungrig på nya utmaningar och i sitt sommarprogram i P3 förra året berättar han hur han först kom i kontakt med sin affärskompanjon Sven Hagströmer. Hagströmer hade 1981 startat ett företag som nu tappade marknadsandelar. Mats ringde upp honom klockan nio, en söndagskväll i juletid, och frågade om de kunde ses.

– Kom med en gång, svarade Sven Hagströmer, och halv fem på morgonen gick Mats därifrån med ett handslag på att han skulle köpa in sig och att de tillsammans skulle bilda Hagströmer & Qviberg.

1991 skaffade sig de båda kontrollen över Investment AB Öresund. På 1960-talet var detta ett bolag kontollerat av familjen Malmros och därefter kan man säga att det löst tillhörde företagsgruppen kring investmentbolaget AB Custos. När Hagströmer och Qviberg skaffade sig kontroll över Öresund genom uppköp av aktier för pengar och tillgångar men skffat sig genom spekulationer på börsen under 1980-talet fick man också indirekt inflytande i det mycket större investmentbolaget Custos i vilket Öresund var en av de större ägarna. Ett par år senare hade man också skaffat sig kontrollen i AB Custos och 2004 fusionerades de två investmentbolagen.

Hagströmer och Qviberg hör till några av de få 1980-talsspekulanter som faktiskt lyckades lägga grunden till en stabil och kvarvarande förmögenhet och under en tid kan deras lilla finansgrupp sägas ha tillhört den svenska storfinansen, om än en av de mindre finansgrupperna i denna. Under uppbygget av finansgruppen har de båda herrarna gjort sig kända för att köpa företag, stycka upp dem och sälja av delar. Något som bland annat gett dem epitetet ”slaktare” i affärstidningen Veckans Affärer.

Läs mer: RT1, 2, 3, SVD1, 2, VA1, 2, 3, Chef, E24_1, 2, 3, 4, 5, 6, DI1, 2, 3, EX, DN, Tidningen HQ-fond,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Sven Hagströmer, Mats Qviberg, Spekulanter,Fondkommissionärer, HQ, Hagströmer & Qviberg, Investment AB Öresund, AB Custos, SE-banken,Aktiv Placering, Carnegie, Handelshögskolan, Gösta Hagströmer, Johan Vilhelm Hagströmer,Hasselfors, Förvaltnings AB Hasselfors, Samhälle, Ekonomi, Politik

Familjen Roos ägde en gång i tiden Skånska Banken och kan anses ha utgjort en finansgrupp ihop med familjerna Malmros och Edstrand. I kretsen runt Skånska Banken ingick också företaget Facits ägarfamilj Ericsson. Fredrik Roos (1951-1991), son till Axel Roos byggde dock upp en egen företagsgrupp på 1980-talet och räknades till de rika spekulanterna på den tiden:

Fredrik Roos blev inte aktiv i familjens företag utan byggde upp ett eget litet finansimperium efter att han en tid arbetat som anställd på Langenskiölds bankirfirma (senare Carnegie) ihop med bl.a. Erik Penser och Anders Wall. Hos Anders Wall arbetade han bland annat som portföljförvaltare hos Beijerinvest och deltog som delägare i spekulationsprojektet Tresor, som bollade med industrierna i Värmland och de två bolagen Uddeholms AB och Billeruds AB.Den förmögenhet Fredrik Roos skapade genom olika spekulationer på 1970 och 80-talet utgjorde grund för uppbygget av en av Sverige största privata konstsamlingar med bland annat ”Den döende dandyn”, som sen köptes av fastighetspekulanten Hans Thulin, grundandet av Rooseum och den lilla företagsgruppen kring bolaget Parafront AB. Parafront köpte och sålde under kort tid en rad företag. Bland annat Nolato, Jonparts, FB Kedjor, och Lomond Industrier (Thomee-Hörle). Parafront tycks ha avvecklats i samband med kraschen för fastighetsbubblan och Fredriks Roos död.

Parafront introducerades 1984 på börsen utan att ha någon förhistoria. Aktierna i bolaget tecknades enbart på basis av Fredrik Roos namn som för detta portföljförvaltare hos Anders Wall. Bland de som tecknade aktier märktes Erik Penser och dennes kompanjon Göran Adielsson, Carl-Erik Björkegren, Carl Langenskiöld, familjen Roos holdingbolag Skåneintressenter, bröderna Gerhard och Peo Lindholm (Mobilia AB) samt ytterligare ett antal kända börspekulanter. En stor dominans för spekulationskapital alltså.

Fredrik Roos grundade 1988 konstmuseet Rooseum i Malmö. Dit donerade han sin samling av nordisk samtidskonst. Vid hans död övertogs museet av en stiftelse med familjen Roos, Malmö Kommun och konstmuseet Louisiana i Humlebæk som huvudmän. Senare övertogs verksamheten av Malmö kommun som beslöt att driva verksamheten som en filial till Moderna museet och stiftelsen upplöstes.

Läs mer: DN, SVD, RT1, 2, EX, Sydsvenskan1, 2, 3, GP, KVP, Resumé,

Andra källor:
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Roos, Fredrik Roos, Rooseum, Den döende dandyn, Malmö,Moderna museet, Parafront, Skånska Banken, Louisiana, Malmö kommun, Ekonomi, Historia, Konst,Samhälle

En person från 1980-talet spekulativa era som är mycket känd men sällan nämns som en av spekulanterna är Refaat El-Sayed (1946-). Han nämns förmodligen sällan bland spekulanterna från den tiden då han ju byggde upp en industrikoncern, inte en finans- eller fastighetskoncern, med hjälp av samma mekanismer som andra byggde upp finanskoncerner och fastighetsimperier.

Det finns också likheter mellan uppbygget av Fermenta och IT-bubblan 15 år senare. Dvs en övertro på en viss teknik och teknikutveckling. I Fermentas fall handlade det om bioteknik som i början av 1980-talet var en slags IT-bubbla i sig själv:

Bo Hermansson sade upp sig den 4 december 1986.
– Det var oerhört lärorika 17 månader och 4 dagar, som gav mig en nyttig erfarenhet. Jag fick insyn i en värld med spekulativa börser, en övertro på biotekniken och en massa stora elefanter, i form av banker och storföretag, som var med och spelade.

Du trodde på Refaat El-Sayeds idéer?
– Ja, greppen var riktiga, däremot gick det för snabbt. Han skulle ha gett sig tid att konsolidera. Bolaget hade ändå en dominerande ställning inom baspenicilliner. Många blev bländade av biotekniken, precis som senare under it-bubblan. Alla rycktes med av börsuppgången, även jag. Jag minns att vi hade möten inom produktionen där vi frågade oss hur ekvationen går ihop. Vi var ju inget läkemedelsbolag med höga marginaler, vi var ett substansbolag som tjänade pengar på att vara effektiva i produktionen.

Det hela började 1981 då El-Sayed köpte penicillintillverkaren Fermenta från läkemedelsföretaget Astra (idag Astra-Zeneca). Företaget hade ursprungligen startats 1975 av Astra tillsammans med statliga Kabi. 1984 börsnoterades Fermenta, börskursen gick uppåt som en raket, man lånade på aktierna och köpte upp företag i andra länder som Italien, USA och Frankrikepå löpande band. Företaget växte och när börskursen stod som högst var Refaat El-Sayed en av Sveriges rikaste personer och i Strängnäs med omnejd fanns en mängd miljonärer då många anställda fått aktier i företaget.

I januari 1986 ingicks ett avtal om att förvärva läkedmedelsverksamheten i det då Volvoägda Sonessons. Denna verksamhet omfattade då läkemedelsbolaget Leo och Ferrosan, dialysföretaget Gambro och aktierna i bioteknikföretaget Pharmacia. Fermenta skulle betala med egna aktier. El-Sayed köpte aktier i Fermenta på marknaden, med lånade pengar, för att överlämna till Volvo.

Men i februari avslöjades att Refaat El-Sayed ljugit om sin doktorshatt i mikrobiologi. Avslöjandet gjordes av BJörn Gillberg, en känd miljökämpe, och fick Volvo att dra sig ur affären. Aktiekursen rasade och i slutet av 1986 avlöajdes oegentligheter i Fermentas bokföring samtidigt som vinstprognosen skrevs ner. Aktiens börsstoppades och El-Sayed tvingades bort från bolaget. Industrivärden tog över som huvudägare:

Läget förvärrades successivt under 1986 och nådde sin kulmen i mitten av december när oegentligheterna i bokföringen avslöjades. Fermenta gick från ett börsvärde på som mest omkring 11 miljarder kronor till nästan ingenting under ett år. Och Refaat El-Sayeds förmögenhet på omkring 4 miljarder kronor blev till en skuld på en miljard kronor.

För alla som trott på honom blev detta en pinsam historia: storföretagare som var villiga att göra affärer med honom, aktiesparare som förlorade mycket pengar, banker som skötte finansiering och affärsupplägg, revisorerna som inte granskade ordentligt, analytiker som felbedömde bolaget och ekonomijournalister som inte var tillräckligt kritiska.

I efterhand kan det dock konstateras att Fermenta faktiskt inte var ett luftslott även om uppköpen hade skett i för snabb takt och man fifflat med bokföringen. Fler uppköpta företag såldes för stora pengar:

Avyttringarna av både italienska Pierrel och amerikanska SDS Biotech innebar reavinster på totalt över en miljard. Pierrel köptes i januari 1985 för uppskattningsvis 360 miljoner kronor och såldes i slutet av 1990 för 500 miljoner kronor. SDS kostade i december 1985 cirka 750 miljoner kronor och såldes i december 1991 för 1,7 miljarder kronor.

I Fermentas styrelse satt en hel del höga chefer från olika svenska storbolag. De flesta av dessa är döda idag. Det var bland annat Gösta Bystedt, chef för Electrolux under stora delar av 1970- och 1980-talen, Ulf Widengren, Astrachef under samma tid, Ove Sundberg, chef för Kema Nobel, numera en del av Akzo Nobel och Sixten Englesson, uppfinnare av pumpar och chef för Flygt på 1960-talet.

En annan som satt i styrelsen och som gjort en karriär efteråt är Sören Mellstig som år 2000 blev VD i Gambro. Idag är han styrelsordförande i spekulationsbolaget EQT:s dotterbolag Aleris. En annan av personeran som var inblandade i Fermenta är Per Skåntorp som senare blev folkpartistisk politiker. Ingen person i företaget, utöver Refaat El-Sayed själv, kom i slutändan att dömas för något brott. Ekonomichefen Gaston Portefaix som dömdes i tingsrätten frikändes i hovrätten.

Vice VD:n i Fermenta, Bo Hermansson, som förmodligen vard en som avslöjade de ekonomiska oegentligheterna har sedan dess i huvudsak varit engagerad i den politisk sfären, med olika offentliga anställningar. Numera är han konsult.

Verksamheten i Fermenta är idag ägt av ett nederländskt företag och Refaat El-Sayed har byggt uppett nytt medicinföretag, Hebi Health Care. I motsats till många andra av 1980-talets spekulanter så kallas El-Sayed ofta för svindlare och lurendrejare i ekonomiska litteratur och tidskrifter. Jag kan inte se att han på något sätt skiljde sig från andra spekulanter från samma tid. Med ett undantag, han är invandrare och har ingen hemhörighet eller några kontakter i den svenska eliten, i den svenska överklassen så som exempelvis Gustaf Douglas, Sven Hagströmer, Karl-Adam Bonnier, Stig Klingspor, Anders Wall och Fredrik Roos har och hade. Något som förmodligen är en förklaring till att hans fall från näringslivets höjder blev så stort.

Bolaget Fermenta övertogs 1997 av fastighetsspekulanten Rolf L. Nordström och gjordes om till fastighetsbolag. Så småningom avvecklades dock bolaget efter ytterligare några uppköp och fusioner.

Läs mer: Sydsvenskan, DN1, 2, Sourze, RT1, 2, 3, AB1, 2, AV1, 2, Newsdesk, LO-tidningen, EX, SVD,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Refaat El-Sayed, Fermenta, Hebi Health Care, Björn Gillberg,Doktorshatt, Volvo, Sonesson, Sören Mellstig, Gaston Portefaix, Bo Hermansson, Per Skåntorp,Gambro, EQT, Bioteknik, Bubbla, Spekulanter, Aleris, Strängnäs, Leo, Ferrosan, Pharmacia,Ekonomi, Klass, Historia, Kapitalism, Samhälle

Pronators historia började 1947 då byggkonsultföretaget Orrje & Co startades:

Ett företag som grundades redan hösten 1947 av fem ingenjörer; Alfred Orrje, Bengt Wård, Hans Hilborn, Björn Romson och Lars Berlin. Verksamhetens inriktning var från början utredningar och bygghandlingar för vatten- och avloppsanläggningar. Företagets expansion tog fart och under senare hälften av 50-talet började Orrje & Co köpa in mindre konsultföretag, vilket tillsammans med traditionell anställning förde upp företaget till ett av landets större ingenjörsföretag med ca 600 anställda i början på 60-talet.

1977 bytte företaget namn till Scandiaconsult AB, vilket innan des var namnet på ett dotterbolag med verksamhet i utlandet, bland annat i Egypten. Två år senare omorganiserades koncernen igen och börsnoterades med namnet Prospector AB. 1983 såldes 50% av aktierna i företaget till bolaget Enator med John Wattin, Christer Jacobsson och Hans Larsson som huvudägare:

De nya ägarna med John Wattin som ny koncernchef vände ut och in på konsultverksamheten. Scandiaconsult fick en ny affärsidé: Teknisk Management, vilken med Wattins ord innebar totalansvar för projektledning, ekonomi, juridik och teknik enligt kundens behov. Scandiaconsult organiserades i sektor teknisk samhällsförnyelse, teknisk fastighetsförnyelse, teknisk industriutveckling och teknisk energi- och miljöutveckling på Stockholmskontoret samt zon Syd, Mitt och Nord ute i landet.

Prospector namnändrades efter något år till Pronator och blev moderföretag till Enator, Scandiaconsult, Pelarbacken, Knight, Balken samt fler inköpta företag.

Balken var tidigare huvudägare i de två byggbolagen ABV och Armerad Betong. Företag som slagits ihop till ABV och som kontrollerades av investmentbolaget Företagsfinans. Ett bolag som 1977 kontrollerades av skånskt kapital med bland annat familjerna Linander och Gorthon. I praktiken var dock Företagsfinans-ABV en direktörskontrollerad självägande (genom korsvist ägande) företagsgrupp. 1981 ansåg Veckans Affärer dock att Företagsfinans och ABV var under Anders Wallsoch investmentbolaget Argentus kontroll. I slutet av 1985 hade dock Pronator skaffat sig den största ägarposten i Företagsfinans och kan sägas ha kontrollerat både Fröetagsfinans och ABV med totalt omkring 10 000 anställda. Pronators uppköp finansierades till stor del med lån på aktierna på samma sätt som Penser och andra 1980-tals spekulanter gjorde.

1988 såldes innehavet i ABV av och bolaget fusionerades med Johnason Construction Comapny till NCC, ett företag kontrollerat av familjen Ax:son Johnson. 1989 säljs dotterbolagen Enator och Scandiaconsult ut och noteras på börsen. Scandiaconsult AB ägs numera av det danska företaget Ramböll. Enator har ombildats flera gånger och haft många olika ägare under åren och ingår numera i det finskägda företaget Tieto-Enator. John Wattin tycks ha forstatt vara aktiv i bolaget under lång tid.

Pronator ville nu bli ett fastighetsbolag och rida på de ökade fastighetspriserna. Man startade finansverksamhet och fondkomissionsbolag samt lånade stora belopp till spekulativa fastighetsaffärer. Men resultatet blev en katastrof och en del av fastighets- och bankrisen i Sverige. Ägarnas spekulationer drog ner både dem och Pronator i skiten:

Sommaren 1990 beslutar Pronator att framöver skall fstighetsmarknaden vara den enda hävstången för företagets kapitalinsatser. Ett investeringsprogram på 3,5 miljarder för fastigheter – och ca 0,5 miljarder i en tankbåt – finns beslutat.
Det handlar inte bara om oklar långsiktig affärsinriktning och dålig timing bakom Pronators fall. Det handlar i högsta grad om styrelseansvar för djärv risktagning!
Med facit i handen är det lätt att ifrågasätta om det verkligen fanns realism bakom möjligheterna att klara investeringarna.

[…]

– En oklar affärsidé och avsaknaden av ett stabilt kassaflöde borde varit varningssignaler för marknaden, menar Lars Milberg, Aktieägarombudsman vid Sveriges Aktiesparares Riksförbund.
Pronator meddelar under sommaren att man skall avveckla finansrörelsen och helt koncentrera sig på fastighetsmarknaden – finansrörelsen hade för delårsperioden genererat ett överskott på 19 Mkr (1989:47) medan fastighetsrörelsen i själva verket hade en förlust på 23 Mkr.
Det fanns alltså en indikation under juli månad, då det offentliggjordes att Jan Engström ska lämna Pronator.

Under 1990 kraschade bolaget, kontrollbalansräkning upprättades och bolaget hamnade i rekonstruktion. Christer Jacobsson avgick som VD, och till slut bestod styrelsen enbart av Björn Wolrath, VD i försäkringsbolaget Skandia och Jan Carlzon, känd från SAS. För att få en ny beslutsmässig styrelse valdes Carl Florby f.d. VD i Assa, Sven-Erik Nilsson, VD i Probo och Lars-Eric Petersson (som sen blir VD i Pronator och sedan blir ökänd i Skandia-skandalen många år senare) in i styrelsen på en extra bolagsstämma.

Pronator försvann så småningom som företag men Christer Jacobsson kom sen att göra comeback i en ny bubbla, IT-bubblan och där gick det lika illa som under fastighetsbubblan med tillägget att han då blåste en hel del småsparare och kom undan själv. John Wattin har dykt upp som riskkapitalist (ofta kallade sånt som affärsänglar, drakar och liknande) i Indien och andra bolag. Han fortsätter alltså på den spekulativa banan. Numera tillsammans med sin son, Martin Wattin.

Hans Larsson har för sin del senare suttit i en del svenska storföretags styrelser, däribland Handelsbanken och Nobia liksom i det riskkapitalbolagsägda Attendo Care.

Läs mer: Sydsvenskan, RT1, 2, 3, AV, DI,

Andra källor:
Sverker Lindström, Vem äger storföretagen, 1977
Björn Elmbrant, Dansen kring guldkalven, 2005
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges Börsföretag 1986

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Pronator, Enator, Scandiaconsult AB, Orrje & Co, Ramböll,Tieto-Enator, John Wattin, Hans Larsson, Christer Jacobsson, Björn Wolrath, Sven-Erik NIlsson, Lars-Eric Pettersson, Carl Florby, Jan Carlzon, Jan Engström, NCC, ABV,
Företagsfinans, Armerad Betong, Balken, Attendo Care, Spekulanter, Spekulation, Fastighetsbubblan,Ekonomi, Samhälle

Maths O. Sundqvist (1950-2012), var en börspekulant som använde lånade pengar för att köpa på sig stora poster i olika börsbolag var en stor orsak till banken Carnegies problem under finanskrisen 2008. Det kan säkert vara det akuta skälet, men den bakomliggande orsaken är en osund företagskultur i Carnegie, som funnits ända sedan 1960-talet.

Samtidigt hör Maths O. Sundqvist till de personer som affärstidningarna beskrivit med uppskattning och vördnad de senaste åren. Men han blev alltså rik på lånade pengar och spekulation. En spekulation som ett banker uppmuntrade, bland dem Carnegie och Den Danske Bank.

Efter genomgången grundskola i Änge tog han värvning och blev furir på A4 i Östersund. I samband med att hans far Olle Sundqvist insjuknade återvände han hem, han var då i tjugoårsåldern och tog över familjens bussbolag, Olle Sundqvist Omnibus AB, vars verksamhet han successivt utökade genom att köpa fler bussar och genom att köpa upp andra bussbolag. 1980 sålde han företaget till Östersunds kommun för 8,7 miljoner kronor, och detta blev grundplåten för hans affärsmässiga expansion.

Sundqvist köpte trävaruföretaget RP-invest (föregångaren till dagens Jämtlamell) , därefter köpte Sundqvist kvarteret runt Sandström & Ljungqvist i Östersund för pengarna. År 1987 köpte han Högfors slott. År 1992 gick han in med pengar i Länstidningen Östersund, vars ägare A-pressen gick i konkurs, han blev sedan majoritetsägare i tidningen år 2002. 2006 sålde han i princip hela innehavet till Mittmedia som även äger före detta konkurrenten Östersunds-Posten.

Sundqvist samlade efterhand sina affärsintressen i bolaget Skrindan AB, som bildades i maj 1962 och dess pensionsstiftelse Släden. En betydande del av aktieaffärerna gjordes via dotterbolaget Skrindan Depå AB som bildades 1990. Den börsnoterade aktieportföljen i Skrindan var som mest värd cirka 12 miljarder och fastighetsinnehaven mellan 7,5-8 miljarder kronor. Samtidigt uppgick skulderna till mellan 7-8 miljarder kronor. Bland de större aktieposterna fanns 12 miljoner, röststarka A aktier i investmentbolaget Industrivärden. Dessa gav Sundqvist 4 % av rösterna i bolaget. Skrindan hade också stora aktieinnehav i Hexagon, SCA och Fabege. En stor del av fastigheterna ägdes av dotterbolaget Norrvidden AB och Fabös AB (Fastighetsaktiebolaget Östersund Storsjön). De första aktierna i Norrvidden köptes 2005. Släden är bland annat en av de större aktieägarna i Avanza Bank. Slädens aktieinnehav i Avanza var i augusti 2011 värt cirka 57 miljoner kronor.

Sundqvist drabbades under finanskrisen 2008 av ekonomiska problem till följd av vikande aktiekurser och tvingades sälja av stora aktieposter för att amortera lån. Carnegies lån till Sundqvist på en miljard kronor var en bidragande anledning till att banken förlorade sitt banktillstånd och därefter övertogs av Riksgälden. Han tvingades i mars 2009 skriva under en överenskommelse som gjorde att han förlorade ägandet i Skrindan. I stället övertog företaget Valot ägt av Carnegie aktierna i Skrindan. Avtalet mellan Sundqvist och Carnegie har varit livligt diskuterat. I utbyte mot att Sundqvist förlorade Skrindan fick han behålla ett antal skogsfastigheter och bolag. Bland dessa kan nämnas Eastridge AB som sysslar med trav och äger travhästar samt flygbolaget Jämtlands Aero AB. Jaktslottet Henvålen i Härjedalen med ett taxeringsvärde på 11 miljoner fick Sundqvist behålla samt en större fastighet på 1 204 hektar bredvid Rödkullen i Åre. Slottet i Högfors med dess 2 299 hektar mark, mestadels skog fick Sundqvist också behålla. På egendomen finns det förutom slottet 11 byggnader. Dessutom fick Sundqvists barn rätt till en del av överskottet vid avvecklingen av Skrindan AB.

Sundqvist var kusin till ekonomen och tidigare börskommentatorn Sven-Ivan Sundqvist. Sven-Ivan gav, genom bolaget SIS Ägarservice, 1985-2009 ut en sammanställning över de största aktieägarna i Sverige.

Intressant?
Bloggat: Annarkia, Lasse,
Borgarmedia: E24, AV1, FV1, ÖP, DI1, DI2, SR, SDS, SVD, AV2, AV3, VA1, VA2, VA3, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om Öresund, Bankkris, Den Danske Bank, Finanskris, Hagströmer,HQ Bank, Maths O Sundqvist, Paulsson, Peab, Qviberg, Skrindan, Spekulationskapital, Ekonomi,Kapitalism, Samhälle

Peter Weiderman är civilekonom och studerade ekonomi vid Uppsala Universitet och innan dess maskinteknik vid Tekniskt Gymnasium i Örebro (gymnasieingenjör). Efter färdig utbildning arbetade han som som strategi- och organisationskonsult i företagen SIAR Bossard och Arthur D Little.

1985 bildades Svensk Hemservice AB av det statliga bolaget Procordia. Till en början drev företaget några få restauranger och cateringföretag åt kommuner och HSB. 1989 ick företaget sitt första större kontrakt, hemservice i Danderyds kommun. Något som visade sig bli både dyrare och sämre för kommunen och de äldre  som hade hemtjänst. 1991 blev Pert Weiderman VD i Svensk Hemservice AB och expansionen påbörjade. Lagen om offentlig upphandling (LOU) somkom 1994 kom att bli gynnsam för företaget som 1995 hade 50 olika kontrakt i 20 kommuner. Detta trots att det avslöjats allvarliga missförhållanden på ett av företagets äldreboenden, servicehuset Trossen i Stockholm, år 1992. Vi det laget hade företaget bytt namn till Partena Care (blev senare Attendo Care) och köpts upp av IK Invest med Börn Savén i spetsen.

Peter Weiderman lämand Partena Care och startade företaget Nordvård 1996 tillsammans med de tidigare Volvocheferna Sören Gyll och Christer Zetterberg och Skandia Investment (senare Priveq). Genom uppköp blev företaget snabbt ett av de större inom den då relativt nya privata vårdsektorn. Först köptes mindre lokal företag, men 1997 köptes ett större bolag, Svensk Hälsovård AB och året efter Orkidén AB som sysslade med handikappvård och psykiatri. 1999 köptes ett av de största företagen inom den privata äldrevården, HSB:s Grannskapsservice som drev servicehus, ålderdomshem och sjukhem i hela landet. Koncernen hade nu 5 500 anställda och bytte vid millennieskiftet namn till Carema.

När Carema såldes 2005 tjänade Peter Weiderman cirka miljoner kronor enligt uppgifter i media. Köpare var det brittiska riskkapitalbolaget 3i som betalde 1,85 miljarder för Carema. De andra delägarna som också tjänade stora pengar var norska Orkla (familjen Hagen), Priveq och IK Invest. Weiderman fortsatte som styrelseordförande under de nya ägarna och behöll en mindre andel i företaget. Men 2007 skar det sig och Peter Weiderman fick sparken av 3i.

När Carema, nu med moderbolaget Ambea AB, såldes igen 2010, till det US-amerikanskariskkapitalbolaget KKR (Kohlberg Kravis Roberts & Co) och svenskkontrolleraderiskkapitalbolaget Triton, tjänade Peter Weiderman över 100 miljoner eftersom han ju fortfarande ägde en andel av företaget. Den totala försäljningssumman var 8,5 miljarder:

Prislappen när bolaget förra våren såldes till riskkapitalbolagen Triton och KKR var 8,3 miljarder. När de skulder som 3i tagit upp i samband med köpet dragits av liksom avgifter till rådgivare återstod 4,7 miljarder kronor. 3i, som när affären slutfördes ägde knappt 64 procent av Ambea uppger att vinsten blev 3,5 gånger den egna insatsen eller 350 procent. Det betyder en reavinst på 2,1 miljarder kronor.

Bland storägarna fanns också Singapores statliga investeringsbolag som enligt SvD Näringslivs beräkningar kunde inkassera en vinst på drygt 500 miljoner. Dessutom var ledningen i Mehiläinen med Matti Bergendahl storägare och kunde kvittera ut en ren vinst på 165 miljoner. Styrelseordföranden Peter Weiderman kammade hem 100 miljoner och vd:n för dotterbolaget Carema Omsorg Bengt Markusson 15 miljoner.

Därutöver fanns optioner till ett 20-tal chefer i Ambea. Den sammanlagda vinsten blev 250 miljoner kronor, enligt SvD Näringslivs beräkningar. Av detta gick cirka 75 miljoner till Ambeas vd Rolph Riber. Han avgick bara några månader efter köpet, enligt uppgift efter att ha petats av de nya ägarna. Sammanlagt gjorde Ambeas ägare en vinst på 3,4 miljarder kronor på affären, varav alltså ledningen tog hem 530 miljoner.

– Avkastningen på investeringen i Ambea var lite över snittet i riskkapitalbranschen, säger Tomas Ekman.

Carema har senare bytt namn till Vardaga och ägs av Ambea AB som äger flera privata vårdkoncernen i Finland och Sverige.

Peter Weiderman

Peter Weiderman var VD i Carema mellan 1996-2004, styrelseordförande i Ambea AB fram till 2010 och därefter styrelseordförande i Wallenbergägda Vårdapoteket I Norden AB fram till 2013. Sistnämnda bolag är idag en del av Apotek Hjärtat AB, ett företag ägt av riskkapitalbolaget Altor.

Peter Weiderman är idag  huvudsakligen verksam i Peter Weiderman & Associates AB , Atnotera AB och Clenthon Invest Ltd.  Bolagen investerar i noterade (aktiehandel och liknande) såväl som onoterade företag. Två av de bolag han investerat i är Global Hand Surgery Clinics AB (vårdverksamhet) och Atvexa AB (förskole- och skolverksamhet) med nästan 700 anställda.

I likhet med andra välfärdsoligarker samarbetar Weiderman med moderata politiker:

2008 köpte bolaget Rönnberg & Partners AB Videdals Privatskolor i Malmö, som driver förskola och grundskola 0-9 i stadsdelen Husie. Rönnberg & Partners ägs till lika stora delar av Anne-Sophie Rönnberg, Stefan Klåvus och Peter Weiderman via bolag. Dessa tre sitter också i styrelsen. VD för Aktiebolaget Videdals Privatskolor är Stefan Klåvus.

Företaget gjorde 2,4 respektive 2,9 miljoner kronor i vinst efter finansnetto de senaste två åren.

Stefan Klåvus försvarar företagens rätt att ta ut vinster ur välfärden.
– Det är konstigt att vi inte har kommit längre på tjugo år att det ska anses suspekt. Att man inte kan få fason på debatten om överskott och underskott.  Det går liksom inte att starta ett företag och tro att det är bättre att gå med underskott än med överskott. Det är en debatt under all värdighet, tycker jag.

Men det är väldigt stora överskott i vissa företag?

– Ja, då kan man fråga sig hur det kan bli det. Antingen är man så duktig att man skapar överskott eller så kan det vara så att kommunen själv har så höga kostnader att en fristående aktör lyckas göra överskott. De fristående får ju bara lika mycket pegar som kommunen, säger Stefan Klåvus.

Rönnbergs & Partners moderbolag är Peter Weidermans företag

Arelia Invest som i sin tur är ett dotterbolag till Luthson Holdings LTD, det ägarbolag som Peter Weiderman placerat på Cypern. Detta trots att den S-ledda majoriteten i Malmö har uttalat att de inte vill ha riskkapitalister som ägare inom välfärden. Frågan utreds och ska var klar i december.

Stefan Klåvus säger att han inte känner till detta politiska initiativ.
– Är det Malmös ståndpunkt? Jag följer ju lokalpressen lite dåligt nere i Malmö. Det är något nytt påfund då?

Det är också till Luthson Holdings som Weiderman, enligt Expressen, fört över hälften av de 212 miljoner kronor han tjänade på försäljningen av Carema. Weidermans svenska ägarbolag Arelia Invest gjorde 202,2 miljoner kronor i vinst efter finansnetto år 2010.

Den nuvarande strukturen i Peter Weidermans mindre skolimperium ser inte som det gjorde när ovan citerade artikel skrevs men den tidigare moderata politikern Klåvus och Rönnberg är fortfarande aktiva i de nämnda skolföretagen.

Källor utöver länkat material: Kent Werne m.fl., Den stora omvandlingen, 2014

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Peter Weiderman, Svensk Hemservice AB, Procordia,Partena Care, Attendo Care, IK Invest, Björn Savén; nordvård, Orkidén, Orkla, Priveq, Carema,Ambea, 3i, KKR, Triton, Vardaga, Atnotera AB, Atvexa AB, Stefan Klåvus, Ekonomi, Privatisering,Samhälle, Politik

Per Båtelson har en bakgrund som ingenjör inom pappersmassa och kemiindustrin.Efter utbildning på Chalmers har han bland annat arbetat som divisionschef på Eka Chemicals, vd för bioteknikföretaget Karo Bio och teknisk direktör vid Modo Paper. Han bytte till det norska investmentbolaget Orkla i början av 90-talet och 1994 började han arbeta på Bure. Bure var ett av de två företag som bildades av den borgerliga regeringen när löntagarfonderna upplöstes. VD för Bure var från början Roger Holtback.

Under Båtelsons tid som chef på Bure köpte detta bolag upp företag och verksamheter inom vårdsektorn, som exempelvis Lundby sjukhus i Göteborg år 1994 och Läkargruppen i O?rebro. Fram till år 2000 köptes ett fyrtiotal vårdföretag, en del av dem i samverkan med lokala socialdemokratiska landstingsråd. Bland företagen ingick en del medicinska labbföretag som Calab och Medilab. 1999 köpte Bure Hälsa och Sjukvård S:t Görans akutsjukhus i Stockholm då den borgerliga majoriteten i Stockholms Läns landsting bjöd ut sjukhuset till försäljning. År 2000 bo?rsintroducerades Bure Hälsa & Sjukvård under namnet Capio med Per Båtelson som VD och Roger Holtback som styrelseordförande. Bure bytte namn till Bure Equity. Några fler uppköp av akutsjukhus som S.t Göran blev det dock inte för Capio eftersom den socialdemokratiska regeringen beslöt om en stopplag för att förhindra det.

Per Båtelson

Per Ba?telson blev sedan verkställande direktör för Capio, en befattning som han hade fram till slutet av 2005. Efter det startade han sjukva?rdsfo?retaget Global Health Partner ABtillsammans med Johan Wachtmeister. Global Health Partner har idag cirka 400 anställda. Huvudägare är Metroland BVBA (Bo Wahlström) med 25,6% av aktierna och rösterna, Annedalskliniken AB med 13,9%, Johan Wachtmeister 7,1% och Per Båtelson 6,1%. Annedalskliniken AB ingår i en koncern där moderbolaget heter Klippan Förvaltnings AB och ägs av Christer Johansson.

Efter regeringsskiftet 2006, när den borgerliga regeringen bestämt att apoteken skulle privatiseras, utsågs Per Båtelson till uppdraget som styrelseordförande i Apoteksbolaget. Det uppdraget fick han lämna efter några år.

Under 2013 utsa?gs Per Båtelson till ny styrelseordförande för Karolinska universitetssjukhuset. Utnämningen har fått kritik för att Per Båtelson hade kvar uppdrag i flera privata vårdföretag. Han var då fortfarande styrelseledamot i Global Health Partner AB och han hade uppdrag som styrelseordförande för Unilabs Sverige. Han är jävig så länge han har dessa styrelseplatser, menade kritikerna. Kritik har också kommit mot att en av de ledande välfärdsoligarkerna blev ordförande för det största akutsjukhuset i Sverige.

Båtelsson sitter inte längre i styrelsen för Global Health Partner och har också beslutat lämna styrelsen i Unilabs. Unilabs är ett systerbolag till Capio-koncernen och ägs av Cidra Holdings Sarl i Luxemburg som i sin tur ägs av Nordic Capital och dess fonder. I det stora vårdföretagetHumana med 12 000 anställda tycks han dock finnas kvar i styrelsen. Humana sysslar med LSS-vård, personlig assistans och liknande. Humana ägs av riskkapitalbolaget Argan Capital.

Mer: AV, DM, DO, DN, SVD,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Per Båtelson, Orkla, Bure, Roger Holtback, Lundby sjukhus,S:t Görans sjukhus, Capio, Global Health Partner, Unilabs, Humana, Nordic Capital, Argan Capital, Karolinska, Vård, Privatisering, Ekonomi, Samhälle, Politik

Roger Holtback utbildade sig  civilekonom vid Handelshögskolan i Göteborg och var klar med utbildningen år 1968. Han är bror till Jan Eliasson men har istället för en karriär i diplomatins och politikens tjänst ägnat sig åt en näringslivskarriär. Han var dock anställd som kanslisekreterare vid Civildepartementet 1968-69. Därefter övergick han till det privata näringslivet.

Han var chef för ekonomi och administration vid Volvo BM 1969-73, chef för koncernstab Ekonomiska planer och kontroll i AB Volvo 1973-75, VD för Volvo BM Braåsverken 1975-78, direktör och chef för division inköp och material för Volvo Personvagnar 1978-82, vice verkställande direktör där 1983 samt VD och medlem av koncernledningen där 1984-90. Holtback var vice VD vid AB Volvo 1990-91 och medlem av koncernledningen. Han var regionchef för SEB i Göteborg åren 1990-93 och ordförande i samma bank 1991-93 samt VD för investmentbolagetbolaget Bure 1993-2001. Bure var ett av de företag som den borgerliga Bildt-regeringen grundade för att avveckla löntagarfonderna.

Under Holtbacks tid i Bure kom bolaget att ägna sig åt att privatisera vårdverksamheter i Sverige. Ofta tillsammans med socialdemokratiska politiker. När Bure Hälsa och Sjukvård bytte namn till Capio och introducerades på börsen år 2000 blev Holtback snart styrelseordförande i detta företag som sedan 2006 ägs av Nordic Capital och Apax Partners. Han fick fler uppdrag för riskkapitalbolaget där handessutom varit engagerad och är fortfarande styrelseordförande i FinnvedenBulten, ett företag som i år börsintroducerats av Nordic Capital som ägt det sen 2004. I styrelsen för Capio är han inte längre ledamot.

Roger Holtback är inte längre aktiv som vårdoligark utan äger idag ett investment- och riskkapitalbolag som bär namnet Holtback Group. Företaget äger minoritetsandelar i en lång rad småföretag och majoritet i några få som exempelvis Rullpack (91%), Pingvin (91%), Trox (60%), Ellen Industrifastigheter 91%, Hultsteins (100%) och Röshult Skog (100%). Indirekt profiterar Holtback därmed på privatvården som han en gång var med och privatiserade. Sammanlagt har Holtback Group och dess majoritetsägda bolag cirka 400 anställda.

Holtback Group har dessutom investerat i några av Nordic Capitals fonder och äger en minoritetsandel i Thule som kontrolleras av Nordic Capital.  Delägda eller minoritetsägda bolag är bland annat ParkItSmart (50%) och Mediatec (15%). Det sistnämnda bolaget är majoritetsägt av Stena-koncernen. Roger Holtback hade tidigare flera uppdrag i Stena-koncernen.

Mer: DPS,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Roger Holtback, Jan Eliasson, Volvo BM, AB Volvo, SEB,Capio, Bure, Nordic Capital, Holtback Group, Ekonomi, Vård, Privatisering, Samhälle, Politik,Välfärd

Peje Emilsson studerade vid Stockholms universitet och Harvard Business School. Emilsson har också haft ett politiskt engagemang inom Moderata samlingspartiet, som han gick med år 1963. Åren 1970-1972 var han ordförande i Fria Moderata Studentförbundet. Han är en typisk välfärdsoligark. Politiskt aktiv, arbetade fram de förslag som han sedan själv kunde profitera på som ägare av privata välfärdsbolag.

När Peje Emilsson var ordförande för Moderata studentförbundet i början av 70-talet lärde han känna Carl Bildt, som blev ordförande något år efter Peje Emilsson. 1970 grundade Peje Emilsson och några vänner PR-byrån Kreab:

Året var 1970. Valrörelsen var över. Vi hade alla tre hade jobbat för moderaterna. Peje Emilsson på Riksorganisationen. Peder Olin på Stockholmsförbundet och jag på Ungdomsförbundet. Efter valet bestämde vi för att “starta eget” i informationsbranschen.

Under ett antal sena kvällar enades vi om namnet – Informationsgruppen. Det visade sig vara upptaget och istället skapades Kreab, Kreativ Information AB. Nu gällde det att finansiera verksamheten. Var och en satsade 2.000 kr och så behövdes några kronor till möbler och material. Vi sålde min bil – det gav ett litet överskott – 6.000 kronor – och så var Kreab igång.

[…]

Tre av mina klasskamrater från Konstfack fanns med. Christina Levin, Jan Calderon och Bengt Gullbing. Från politiken kom Bo Ekegren, Ulric Mullern-Aspegren och frilansaren Carl Bildt. Företaget anställde Christina Norsebäck för att ta hand om om ekonomin. Stig Rindborg accepterade att bli styrelseordförande och Kreabs förste revisor Ulf Adelsohn byttes ut mot “en riktig revisor”.

I juni 1973 blev Peje erbjuden att flytta till Paris för att under 1974 – 75 arbeta med planering och marknadsföring för ICC – näringslivets världsorganisation. Jag tog “tillfälligt” över som vd. Kontakterna sköttes med nattliga telefonsamtal och möten i Paris och Stockholm. Det skulle visa sig att Peje fick allt större uppgifter i Paris och det skulle dröja ända till 1981 innan han kom tillbaka och vi kunde ägna sig åt Kreab på heltid.

[…]

Vår i särklass största kund under 70-talet var SAF, som vissa år svarade för mer än 60 procent av omsättningen, Det kanske inte är så underligt att vi ibland betraktades som SAF-ägda. Samarbetet med SAF hade börjat med kontakter från två håll. Peje och Carl Bildt kände Sture Eskilsson, som då var nyutnämnd informationschef på SAF. De hade hjälpt SAF med samhällsinformation och att lära företagare politik. Bengt Gullbing, Jan Calderon och jag gjorde vårt examensarbete på Konstfack med handledning av Rolf Lindholm och Håkan Lundgren på SAFs Tekniska avdelning. Arbetet handlade om löneskillnader – Din beskärda del.

Våren 1971 tog Sture Eskilsson kontakt med oss och ville köpa Pejes tjänster. Han hade fått igenom sina idéer om en lång rad nya informationsaktiviteter på SAF. Resultatet blev att Kreab fick 10 000 kronor i månaden för Pejes tjänster – och att ett 25-årigt samarbete påbörjades. Två av Kreabs första uppdrag för SAF var skrifterna Debatt och Välfärd.

Kreab har också haft många uppdrag åt Moderaterna vid sidan av de många uppdragen för SAF och senare dess efterföljare Svenskt Näringsliv. Det goda samarbetet mellan Peje Emilsson och Carl Bildt resulterade i att Carl Bildt blev styrelsemedlem och ordfo?rande i Kreab under ho?sten 2000.

Emilsson är också grundare av opinionsföretaget Demoskop i slutet av 1980-talet.

När Bildt och Moderaterna hade genomfört systemet med de fristående skolorna och när det hade varit i drift ett antal är, var tiden mogen för Peje Emilsson att starta Kunskapsskolan. Genom sina kontakter inom Moderaterna visste han att det fanns stora möjligheter att tjäna pengar inom friskolebranschen. Han hade själv varit pådrivande i skapandet av friskolesystemet och systemet med skolpeng. Det nya skolföretaget drogs igång i januari 1999:

Jag hade varit ordförande i Enskilda gymnasiet i tio år. Kämpat mot Skolverket i domstolsprocesser och vunnit. Efter valet 1998 drog jag igång en arbetsgrupp. Det var jag och Nils Lundgren, Per Unckel och Anders Hultin som varit politisk sakkunnig hos Unckel. Vi tog fram prospekt, sedan gick jag ut och samlade in pengar. Då var jag redan känd som skolaktivist. De där pengarna jag fick in, de såg investerarna nog mest som en gåva. Jag samlade in en 30 miljoner ungefär, men det var nog inte många som då trodde att vi skulle växa som vi gjort.

– Vi började väldigt konkret, med skolor i Tyresö, Skärholmen, Täby och Norrköping. Vi gjorde inte så mycket väsen kring det. De externa styrelsemedlemmarna i Kreab trodde nog inte på det. Kreab sköt aldrig till några pengar, jag startade med pengar jag hade själv. Det blev ett bolag vid sidan om. Kreab expanderade samtidigt i New York och Bryssel och andra platser i världen. Kunskapsskolan blev en aktivitet som jag personligen ägnade mig åt vid sidan av Kreab.

Anders Hultin, tidigare politiskt sakkunnig på utbildningsdepartementet, ledde förberedelserna tillsammans med Peje Emilssons dotter Cecilia Carnefeldt, före detta utbildningsministern Per Unckel och den tongivande nationalekonomen Nils Lundgren. Ba?de Anders Hultin och Per Unckel var med och arbetade fram regelverket fo?r de frista?ende skolorna i bo?rjan av 90-talet.

Peje Emilsson

Idag är Peje Emilsson huvudägare i Kunskapsskolan med 63% av aktierna tillsammans med andra medlemmar av familjen Emilsson via familjebolaget Magnora. Wallenbergs Investor äger 33 procent. Idag har Kunskapsskolan 29 grundskolor och sju gymnasier i Sverige, fem skolor i Storbritannien, en skola i New York och en skola i Guargon utanför Delhi.

För några år sen börjadeKunskapsskolan också expandera utomlands. Med de vinster som hade byggts upp på friskolorna i Sverige etablerade Kunskapsskolan sig i England.

Peje Emilsson har också varit kritisk till riskkapitalbolagens framfart inom välfärdssektorn och pekat på att de inte varit tillräckligt långsiktiga och att det kanske är för lätt att få tillstånd. Han har även kritiserat en del av de avknoppningar av offentlig verksamhet som skett.

På senare år har Peje Emilsson även etablerat sig inom äldreboendet genom sitt företag Silver Life. Såväl Kreab, Demoskop som Kunskapsskolan är dotterbolag till Magnora AB som i sin tur ägs av familjen Emilsson. Totalt har företagsgruppen cirka 1 200 anställda. Även numera rekryterar Emilssons bolag olika politiker, 2012 rekryterades socialdemokraten Stefan Stern och innan dess moderaten Thomas Idergard:

Stefan Stern var stabschef och biträdande partisekreterare under Mona Sahlins partiledartid.

När Håkan Juholt blev partiledare i mars förra året lämnade han den posten.

Nu går han alltså till Magnora, familjen Emilssons ägarbolag. Magnora är majoritetsägare i Kreab Gavin Anderson och undersökningsföretaget Demoskop. Men här finns också ägandet i Kunskapsskolan, friskolekoncernen som nu också är på väg att etableras i Storbritannien.

Den senaste satsningen från Peje Emilsson och Magnora är en äldreomsorg i privat regi – Silver Life. När Resumé förra året intervjuade Peje sa ha att man räknar med att skriva kontrakt med en kommun om att etablera ett äldreboende innan 2012 års utgång.

Sedan tidigare är Thomas Idergard verksam inom Magnora på halvtid. Han har en bakgrund som ordförande i Moderata Ungdomsförbundet MUF.

Mer: Arena, DO, SVD, Resumé, Scoop,

Ursprungligen Publicerat på Svensson-bloggen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Peje Emilsson, Fria Moderata Studentförbundet, Carl Bildt,Kreab, Demoskop, SAF, Moderaterna, Kunskapsskolan, Per Unckel, Anders Hultin, Nils Lundgren, Cecilia Carnefeldt, Magnora AB, Thomas Idergard, Stefan Stern, Reklam, Propaganda,Välfärd, Privatisering, Utbildning, Skolpolitik, Ekonomi, Samhälle, Politik