Det familjeägda investmentbolaget Pomona-gruppen AB grundades av Johan Rapp år 1986. Han hade innan dess först arbetat på Handelsbanken för att 1971 bli finanschef på Munksjö AB i Jönköping, sedan VD för Allmänna Brand. Från 1984 -1986 var han VD Volvo STC Finans, ett dotterbolag till Volvo. Johan Rapp var också verksam i riskkapitalbolaget Segulah.

Idag är hans barn, Fredrik Rapp, Charlotte Rapp Hamrén och Susanne Rapp Nilsson verksamma i det familjeägda företaget som har ett antal delägda bolag och totalt cirka 600 anställda. De sitter alla tillsammans med deras mor Marianne Rapp, Olof Sjöström, Claes Johnson, Olof Marköö och Peter Tedgren i styrelsen för bolaget. Bland de helägda bolagen finns verkstadsföretag som Nordic Flow, elektronik- och verkstadskoncerner som Binar (tidigare Binär Elektronik AB) och en del annat inklusive dotterföretag i Baltikum och Tyskland.

Utöver det helägda bolagen är Pomona-gruppen också stor ägare i flera olika verkstadsföretag. I verkstadsföretaget Ages AB innehar Pomona-gruppen och familjen Rapp 31% av aktiekapitalet men bara 28,6% av rösterna. Dominerande ägare är istället Tord Johansson med familj (deras holdingbolag heter Kieryd Gård AB) som har 55,1% av rösterna och 27,5% av aktiekapitalet. Ages har cirka 330 anställda. I styrelsen för Ages ingår Sune Lantz, Fredrik Rapp, Tord Johansson och Tommy Gunnarsson.

Ägandet i Xano, också det ett verkstadsföretag är fördelat på samma sätt som ägandet i Ages. Styrelsen ser dock lite annorlunda ut men Sune Lantz, Fredrik Rapp och Tord Johansson sitter även iXanos styrelse. Xano har cirka 660 anställda.

Kieryd Gård AB är formellt moderbolag för både Xano och Ages. Kieryd ägs av familjen Tord Johansson och i styrelsen sitter förutom Tord Johansson också Helene Johansson och Ulf Gustafsson.

Det tredje större bolaget som Pomona-gruppen och Tord Johansson med familj äger är ITAB Group.Även här är förhållandet att Pomona-gruppen äger en större andel av kapitalet men har en minoritet av rösterna, 29,63% respektive 28,32% jämfört med Tord Johansson och familj som har 24,25% respektive 53,10%. I styrelsen för ITAB sitter Tord Johansson, Fredrik Rapp, Sune Lantz, Anna Benjamin, Anders Moberg, Sven-Olof Simonsson och Lottie Svedenstedt. ITAB (ITAB Shop Concept AB) har ungefär 2 300 anställda.

Tord Johansson är den som byggt upp företaget ITAB från grunden och han är Jönköpings enda miljardär. Han sitter också i styrelserna för Eolus Vind AB, Blue Wall Construction AB, SW Exergon AB och en del andra bolag. Xano är en avknoppning från ITAB och Ages är i sin tur en avknoppning från Xano.

Pomonagruppen har också varit eller är delägare i rederiet SRAB Shipping AB, ett företag som är i likvidation. Andra delägare har varit den åländske investeraren Tryggve Eriksson, ålänningen Sven-Erik Holmberg och Alandiabolagen.

Fredrik Rapp sitter också i styrelsen för Borgstena Group AB tillsammans med Lovisa Hamrin från mediefamiljen som äger tidningsföretaget Herenco, Bo Larsson och Jorge Machado. Borgstena harcirka 200 anställda och dotterbolag i Portugal och Brasilien. Pomonagruppen är väl sannolikt delägare liksom familjen Hamrin. Andra bolag där Fredrik Rapp är styrelsemedlem inkluderar Serica Consulting,PrimeKey Solutions AB och TM Web Express AB med flera.

Familjen rapp har placerats som nummer 29 på Veckans Affärers lista över de mäktigaste finansfamiljerna. Det finns som jag ser det ingen fog för en sådan placering. De flesta företag de är delägare i kontrolleras av andra ägare, framförallt av Tord Johansson. Kanske hör de inte hemma på listan alls. I företag som kontrolleras av Tord Johansson finns det cirka 3 300 anställda, i företag kontrollerade av familjen Rapp 600. I företag där familjen Rapp är minoritetsägare finns det 3 500 anställda.

Mer: AV, Fjäderfä, JNytt,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Rapp, Charlotte Rapp Hamrén, Susanne Rapp Nilsson,Tord Johansson, Fredrik Rapp, Pomona-gruppen AB, Pomonagruppen, Ages AB, Xano AB, Kieryd Gård AB, Sune Lantz, ITAB Shop Concept AB, ITAB, Borgstena Group AB, Ekonomi, Jönköping

Sten-Åke Lindholm jobbade som mekaniker på regementet i Linköping i början av 1960-talet och hans första egna produkt lär ha varit varvräknarkåpor som han byggde och sålde på fritiden.

Lindholm reagerade mot att reservdelar till bilar var så dyra och startade därför en liten postorderfirma för bildelar och biltillbehör år 1963 i en källarlokal i Linköping under namnet ”Handelsbolaget BIL-TEMA” Efter något år utökades postorderverksamheten med en liten butik, även den i samma källare.

År 1976 hade omsättningen stigit till ca 25 Mkr och företaget flyttade till nya egna lokaler på Torvingeområdet i Linköping. Lokalytan var hela 6 000 kvadratmeter och innehöll både postorder, centrallager och en butik på nästan 250 kvadratmeter. Denna butik byggdes sedan ut till ca 2 700 kvadratmeter i början av 80-talet.

År 1983 öppnades det första varuhuset utanför Linköping. Det var även utanför Sveriges gränser nämligen i Norge. Den norska etableringen följdes 1985 av en motsvarande etablering i Finland.

Sten-Åke Lindholm har gjort sig känd för att alltid vilja ha kontroll på allt personligen vilket skapat en besvärlig arbetsmiljö i företaget. Konsekvensen har varit otaliga konflikter med facket, ständiga VD-byten och liknande. Han gillar inte heller att bli granskad:

Lindholm har inte pratat med journalister på många år. Han flyttade till Lausanne i Schweiz 1999 och året därpå slutade han som vd för Biltema. Han fortsatte dock att styra koncernen, men nu bakom kulisserna.

Sten-Åke Lindholm var alltså skriven i Schweiz, men skattemyndigheten var inte helt övertygad om att han verkligen bodde där. En månad år 2003 kollade Corren honom och det visade sig att han var på Biltema i Linköping alla vardagar utom tre. Den här granskningen gjorde Sten-Åke Lindholm rasande.

Resultatet blev att Biltema slutade annonsera i tidningen.

Corren hade tidigare rappor-terat om bråk kring företaget. Det var ständiga strider med facket, en fackbas blev utelåst, en avdelningschef portades, vd-arna byttes ut på löpande band, personalen övervakades.

Flera källor uppger att vår rapportering om företaget var en av anledningarna till att bolaget flyttade både huvudkontoret och centrallagret från Linköping till Helsingborg och Halmstad. Det finns dock även andra förklaringar, som att det var svårt att hitta lämplig mark för jättelagret i Linköping.

Postorderverksamheten lades ner 2003. Av varuhusen ägs alla idag av företaget, men tidigare fanns det franchisevaruhus, dvs varuhus med andra ägare som hyrde varumärket.

Biltemas ägarstruktur påminner om Ikeas. Moderbolaget hör hemma i Nederländerna och aktierna i det ägs av en stiftelse i Schweiz.  Ett skattesmitarupplägg som är identiskt med Ikeas konstruktion och som sannolikt utformats av Göran Grosskopf som varit styrelseordförande i Biltema. Han är Sveriges främste skatteprofessor och har anlitats flitigt av Ingvar Kamprad och flera andra svenska finansfamiljer som inte vill betala skatt. Liknande ägarupplägg finns hos familjen Paulsen (Ferring) ochfamiljen Påhlsson (Pågens) men om Grosskopf haft ett finger med i spelet där har jag ingen aning om.

Idag har Biltema varuhus i Sverige, Norge, Finland och Danmark. Sammanlagt har Biltema 105 varuhus (2013). Biltema arbetar med två butiksstorlekar, 4 000 respektive 6000 kvadratmeter yta. Svenska Biltema Sweden AB har cirka 800 anställda och koncernen i sin helhet omkring 2 500 anställda. Fastigheterna som företagets butiker ligger i ägs av ett separata fastighetsbolag, Buffin Real Estate, som ägs av Christina Dieker, dotter till Sten-Åke Lindholm. Företaget har genomförts sin expansion helt utan kapital utifrån, Inga lån, ingen börsnotering osv.

I sortimentet finns idag mer än 18 000 artiklar. Från att vid starten enbart bestått av bilrelaterade produkter är de nu uppdelade på åtta områden och omfattar förutom bil även bygg, fritid, hem, båt, verktyg, teknik och kemikalier.

Mer: Gäfvert, VA1, 2, SVD, AV, DPS,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Biltema, Sten-Åke Lindholm, Christina Dieker, Göran Grosskopf,Reservdelar, Biltillbehör, Ekonomi, Bilism

I.A. Hedin Bil AB med huvudkontor i Mölndal söder om Göteborg är idag en av Sveriges större återförsäljare av bilar. Företaget har byggts upp av Ingemar Hedin och hans son Anders Hedin som idag leder företaget. Ett företag som ursprungligen är från Borås i likhet med familjen Hedin.

I Göteborg har företaget bl.a. tagit över Philipson Automobils gamla lokaler i Lana. Det har de gjort på flera andra orter också, med start i Borås år 1985. Under åren har Hedin Bil köpt upp en rad andra bilåterförsäljare. 2010 togs Scanauto över av Hedin Bil. Innan dess hade bland annat Bilexa tagits över. I Göteborg låg detta företag tvärs över gatan och på andra sidan ån från Hedin Bil. Men i Mölndal i motsats till Hedin Bil som då hade alla sina försäljningslokaler i Göteborg. Nu dominerar företaget hela området vid kommungränsen i det kvarter där den gamla pumpfabriken, AB Scanpump, låg. Bilexa hade tagit över en del av detta företags lokaler redan tidigare. 2013 köptesstockholmsverksamheten inom Svenska Bil i Norden.

Moderbolag för I.A. Hedin Bil AB är Anders Hedin Invest AB som ägs av Anders Hedin. Förutom Anders Hedin sitter sonen Hampus Hedin, Jan Alkmark och Jan Litborn i styrelsen för bilfirman. Samma fyra personer plus Helena Skog är styrelsemedlemmar i moderbolaget. Anders Hedin Invest AB är också moderbolag till I.A. Hedin Fastighet AB som tycks vara ägare till de fastigheter i vilka bilar säls och kanske några till. Koncernen har, inklusive stockholmsverksamheten, cirka 1 000 anställda.

Förutom i bilföretagskoncernen och dess dotterbolags styrelser sitter Anders Hedin i styrelsen förThenberg & Kinde Fondkommission AB inklusive dotterbolag samt styrelserna för Consensus Asset Management AB och Ripam Invest AB.  I Ripam Invest (ägt av Anders Hedin och Claes Göran Nilsson) har Anders Hedin sällskap av Claes-Göran Nilsson och Christer Elander som styrelsemedlemmar.  Dessa två sitter också i styrelsen för Consensus tillsammans Patrik Soko (VD), Anders Wright och Fredrik Körner medan styrelsen för Thenberg & Kinde, förutom Nilsson, Elander och Hedin, också består av Carl-Magnus Kindal, Jan Litborn, Uwe Löffler och Per Thorén med Jan Alkmark som suppleant.

Thenberg & Kinde är ett mindre finansföretag som grundades 1913 av Johan Kinde och Nils Thenberg. Idag är Anders Hedin Invest AB och Nilhome AB (Claes-Göran Nilsson och Christer Elander) största ägare med 29,9% av rösterna vardera.

Mer: HD1, 2, Anders Wester, TV, Mölndal, RT1, 2, 3, 4,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Hedin Bil, Anders Hedin Invest AB, Anders Hedin, Hampus Hedin, Ingemar Hedin, Bilfirma, Hedin, Thenberg & Kinde Fondkommission, Ripam Invest AB,Consensus Asset Management, Ekonomi, Göteborg, Mölndal, Borås, Samhälle

1950 grundade Tage Rejme sitt företag i Ulricehamn tillsammans med sin bror Gunnar Rejme. De övertog Volvoagenturen i staden genom köp. De både bröderna gick senare skilda vägar och Gunnar Rejme startade 1952 eget i Smålandsstenar, Rejmes Bil AB. 1958 såldes verksamheten i Ulricehamn och en ny startades i Norrköping. 1973 köpte en konkurrent i Linköping, Lennart Jönckes Bil AB. Tre år senar blev svärsonen Rudolf Knopf VD i Teg Rejmes Bil AB, 1982 expanderade företaget till Örebro. Tage Rejmes Bil AB har som en del av sin företagsfilosofi att de anställda ska känna sig trygga med sin anställning. antalet uppsägningar i företaget har varit mycket få och när antalet anställda minskar sker det i huvudsak genom naturligt avgång.

Tage Rejme var styrelseordförande i företaget till 1993 då dottern Birgitta Rejme Knopf tog över. Idag är Rudolf Knopf styrelseordförande och i styrelsen sitter dessutom hans fru Birgitta Rejme Knopf och en av deras döttrar. Företaget som helt ägs av familjen Knopf har cirka 700 anställda och är en av de största Volvo-återförsäljarna i Sverige.  Dessutom säljer de Renault och Dacia. Förutom bilförsäljningen som ligger i flera separata företag innehåller familjekoncernen också några mindre fastighetsbolag.

Gunnar Rejme flyttade för sin del verksamheten till Halmstad år 1955 och företaget har sedan fortsatta växa. Rejmes Bil AB är ett betydligt mindre företag än Tage Rejmes Bil AB och har cirka 200 anställda. Styrelseordförande i företaget är Irina Rejme. Rejmes Bil AB I Halmstad säljer Volvo, Renault, Dacia och Citroen. Förutom bilförsäljning sysslar företaget också med biluthyrning.

Totalt finns det alltså ungefär 900 anställda i de två bilförsäljningsföretag som familjerna Rejme och Knopf äger. Knappast så många att familjen kan anses vara så viktig att den platsar bland Sveriges 55 mäktigaste finansfamiljer, men det tycker ändå Veckans Affärer att de gör.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Tage Rejme, Gunnar Rejme, Tage Rejmes Bil AB, Rejmes BIl AB, Rudolf Knopf, Rejme, Knopf, Volvo, Norrköping, Halmstad, Ulricehamn, Bilism, Ekonomi,Samhälle

Bröderna Brandt Bil AB är en västsvensk bilfirma som säljer bilar av märkena Volvo, Renault, Dacia, Ford, Land-Rover och Mazda. Dvs de bilmärken som hörde ihop med det tidigare Fordägda Volvo Personvagnar och det ursprungliga AB Volvo som ju länge hade Renault som stor delägare. Företaget har idag sitt huvudkontor i Uddevalla och har omkring 400 anställda.

Bilföretaget startades 1929 av stenhuggaresonen Stanley Brandt från Hunnebostrand. Han började verksamheten med ett aktiekapital på 2.300:- och en anställd. Stanley Brandt var verksam i företaget till början av 60-talet då hans tre söner Karl-Erik Brandt, Gunnar Brandt och Per-Olof Brandt övertog verksamheten. Idag drivs företaget av Karl-Erik Brandts två söner Sten Brandt och Björn Brandt.

Familjen Brandt är listad på Veckans Affärers lista över Sverige 55 mäktigaste familjer. Det finns knappast nåt fog för det även om Sten Brandt sitter i styrelserna för Svenskt Näringsliv och Motorbranschens Arbetsgivareförbund (MAF).

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Bröderna Brandt Bil AB, Brandt Bil, Brandt, Stanley Brandt, Sten Brandt, Björn Brandt, Karl-Erik Brandt, Uddevalla, Ekonomi, Samhälle

1938 blev Henrik Lindström återförsäljare för Volvo i Skellefteå. Det blev starten för företaget Bil & Traktor. Inte långt därefter, 1994, fick han också Luleådistriktet. 1970 blev sonen Anders Lindström styrelseordförande i företaget. Fadern var då fortfarande VD.

Bil & Traktor är välkänt, kanske ökänt, från en arbetsmarknadskonflikt i Boden år 1977. Strejken började som en protest mot ett förslag om premielöner, dv förslaget gick ut på att återinföra ackordslöner som avskaffats på företaget redan år 1971, som förvärrades genom att direktören för bolaget, Martin Lindström, jämförde löner med veckopengar till barn. Strejken ledde till att företaget stämde arbetarna inför arbetsdomstolen. Något som gjort situationen än mer inflammerad. De strejkande avskedades och istället anställda andra, i praktiken var de nyanställda att betrakta som strejkbrytare. Såväl Martin Lindström som Henrik Lindström tycks ha agerat ganska osmidigt under konflikten.

Anders Lindström förblev styrelseordförande intill år 2000 då företaget såldes till en tidigare VD, Sven Bergman som äger det än idag.

Förutom att vara styrelseordförande i familjeföretaget var Anders Lindström haft ledningsposter i en rad stora svenska företag. Ofta företag i kris och behov av rekonstruktion eller nåt annat:

Den första uppgiften efter fil.kand-examen i Uppsala 1966 var att delta i uppbyggandet av Sundsvallsbankens marknadsavdelning. Tre lärorika år i nära samarbete med Jan Wallander.

Efter det har Anders Lindström uteslutande haft VD- eller ordförandepositioner under hela sin karria?r. Han startade Norrlands första annonsbyrå, HERA i Sundsvall. Det blev en stor och framga?ngsrik byrå. Helt enligt planerna avvecklade Anders Lindström sitt engagemang i reklambranschen efter fem a?r och familjen flyttade till Stockholm.

Sedan är listan lång över chefsuppdragen som i de flesta fall innebar rekonstruktioner eller ”företagskirurgi” om man så vill bl.a. Platzer hus, SELGA, Essve, Beijer Invest, Ericsson, Bahco, SABA/Carnegie och Sparta Holding (Sparbanksrörelsens investmentbolag). Anders Lindström lyckades på kort tid rekonstruera och få god fart på SABA/Carnegie med dess 20 000 anställda. Börskursen trefaldigades på 14 månader.

– Den mest kända rekonstruktion av ett företag som jag har haft ansvar för gäller Bahco som var konkursmässigt 1983. Tre år senare blomstrade det och blev uppköpt på mycket fördelaktiga villkor. Det gladde de 9 000 anställda som fanns i 26 länder. Själv blev jag ”årets ledare”och nästan helgonförklarad eller åtminstone rikskändis, nämner Anders Lindström med ett glatt anspråkslöst leende.

1988 fick han så erbjudande om att ta över ledningen i ett krisdrabbat bilförsäljningsföretag. Det av Byggnadsfirman Anders Diös ägda Upplands Motor. Det slutade med att Anders Lindström köpte företaget istället för att bara bli chef. Från 1989 är Anders Lindström ägare av företaget. Även Upplands Motor var (och är) Volvo-återförsäljare.

Upplands Motor AB grundades 1964 av Ernst Holmgren, Kurt Winberg och Thor-Olle Wilson. Bolaget övertog Volvoagenturen i Uppsala, Tierp och Sigtuna från Hedströms Motor AB. Efter det växte företaget i närområdet, dvs främst området mellan Stockholm och Uppsala. genom att överta agenturer från andra företag eller genom att öppna filialer.

Anders Diös AB blev ensam ägare till Upplands Motor år 1987. Företaget gick då med rediga förluster och därför kontaktades alltså Anders Lindström. Till en början sålde han alla anläggningar utan Uppsala och Märsta. Företaget blev återigen lönsamt. 1994 blev hans fyra barn delägare i företaget. 2005 började företaget också sälja Ford, 2007 kompletterades sortimentet med Renault. Försäljningen av tunga lastbilar såldes år 2005 till AB Persson Invest och två år senare öppnade företaget en anläggning i Akalla i norra Stockholm för att 2011 överta en bilfirma i Hammarby och därefter bygga nytt och öppna återförsäljning och bilverkstad i eget namn i Hammarby Sjöstad.

Idag säljer Upplands Motor Volvo, Renault, Jaguar, Ford och Dacia och har anläggningar på 5 platser från Hammarby i söder till Tierp i norr. Alla i princip längs E4:an. Företaget har ungefär 400 anställda och i styrelsen sitter förutom Anders Lindström också Nils Cecil Magnus Schmidt och familjemedlemmarna Sara Ekstrand, Wilhelmina Wiese, Oskar Lindström, Margit Lindström och  Filippa Lindström.

Förutom ägandet och engagemanget i Upplands Motor har Anders Lindström fortsatt att vara aktiv i andra företag som företagsledare:

Jag har faktiskt ett kontorsrum i Akalla-anläggningen, men ägnar mig enbart åt rollen som ansvarsfull ägare. Detsamma gäller våra fyra vuxna barn – alla civilekonomer med andra jobb – de är också ansvarsfulla i ägarrollen.

– Företaget ägs till hälften av mig och min fru och den andra hälften av barnen tillsammans. I ägarbolagets styrelse ingår fyra externa ledamöter med bred näringslivserfarenhet.

– Efter köpet av Upplands Motor fortsatte jag med rekonstruktioner i 15 år. Fortfarande har jag också en hel del uppdrag på andra håll bl.a. i Folkoperan, men jag har lämnat vice ordförandeskapet i Sveriges Television och ordförandeskapet i Konserthuset och Stockholms Filharmoniska Orkester. Mitt musikintresse är stort och jag har en egen stiftelse för unga musiker.

– Familjeföretagande är viktigt för mig. Jag var därför med och startade Family Business Network, FBN, i Sverige 1996 och är dess ordförande sedan några år. FBN är ett internationellt nätverk som ägnar sig åt ägarfrågor och generationsskiftesfrågor.

Mer: DI, Entreprenör1, 2, Säljaren, DN, IVA, AS,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Bil & Traktor, Henrik Lindström, Martin Lindström, Anders Lindström, Bil & Traktor-strejken, Ab Bacho, J.S. Saba AB, Beijer Invest, Ericsson, Anders Diös AB, Upplands Motor AB, Filippa Lindström, Bilfirma, Bilåterförsäljare, Uppsala, Ekonomi, Samhälle

Från hästhandel till bilhandel. Det är i korthet historien för Persson-Invest. På vägen har företaget dessutom blivit en av Sveriges större markägare och haft ägarintressen i en bank, Jämtlands Folkbank. Huvudverksamheten i företaget idag är bilförsäljning och lastbilsförsäljning, men där finns också skogsbruk och träindustri, vindkraftverk och fastighetsbolag.

Bolagets grundare, Sven O Persson, började sin bana som hästhandlare men utökade under 1920-talet sin verksamhet med bilhandel. 1932 blev hans företag, Bilbolaget Nord AB, återförsäljare av Volvo i Östersund. 1950 sålde företaget lika många hästar som bilar. Därefter har bilarna tagit över. På 1960-talet expanderade bilförsäljningsverksamheten till i Örnsköldsvik, Lycksele, Vilhelmina och Storuman.

Parallellt med uppbygget av bilförsäljningsverksamheten bedrevs virkeshandel. Sven O Persson och hans bolag AB Perssoninvest, som grundades för att samla ägandet i ett bolag, köpte också upp skog, sågverk, verkstäder och bryggerier. 1961 byggdes den första spånskivefabriken utanför Östersund och i mitten av 90-talet tillverkade koncernen spånskivor i fem fabriker som svarade för 70% av den svenska spånskiveproduktionen. I slutet av 60-talet förvärvades AB Gällö Sågverk.

1969 köptes verkstadsföretaget Aktiv Fischer i Morgongåva och några år senare Aktiv Doroverken i Dorotea. I mitten av 70-talet var tillverkning av snöskotrar, släpvagnar, jordbruks- och skogsmaskiner koncernens dominerande verksamhet. Verkstadsföretagen såldes under 80-talet.

Under åren 1974 och 1975 köpte koncernen de kvarvarande privata bryggerierna i Norrland och sammanförde dem under namnet TILL-bryggerierna. Bryggerirörelsen såldes 1989. Bryggerifastigheterna kvarblev i företagets ägo.

Under 80-talet förvärvades skogsplantskolan Höbola Plant AB. Verksamheten avyttrades till SCA år 2002. 1987 övertogs Edsbyns Träförädling AB med tillverkning av spånskivor och plywood. Verksamheterna är nedlagda och industrifastigheten har överförts till koncernens fastighetsförvaltning.

Sven O Persson dog 1990 och ärvdes av sina 5 barn, Kristina Persson sålde sin aktier till syskonen 1992, 1995 blev Olle Persson ensam ägare till koncernens spånskiveverksamhet som fick namnet Byggelit AB och sålde sin aktier i AB Persson-Invest som därefter ägts av syskonen Bob Persson med familj, Gunilla Johansson med familj samt Margareta Lundstam med familj. I styrelsen är Bob Persson styrelsordförande och fler familjemedlemmar ledamöter, Anna Persson, Marja Persson, Emma Warg och Brita Sandven. Vid sidan av familjen är VD Björn Rentzhog, Åsa Bergman, Anna Lena Forslund, Mats Svensson och Ronny Bergsköld styrelseledamöter.

1987 köptes sågen i Kilafors och 1998 Tjärnviks Trä AB i Gnarp. Sågen i Kilafors las ner år 2002. 2010 slogs SCA:s sågverksrörelse i Stugun och Persson Invests sågverksrörelser i Gällö och Tjärnvik ihop till ett nybildat bolag, Gällö Timber AB. Ägt till 50% av Persson-Invest och 50% av SCA. 2003 överläts virkeshandeln till hälftenägda företaget Primaskog som idag ingår i Gällö Timber AB som Gällö Skog AB. Gällö Timber med cirka 80 anställda är ett av Sveriges största sågverksföretag, endast sågverket i Gällö finns dock kvar.

Sen 2004 har Åshammars Hyvleri & Trävaru AB ingått i koncernen och från årsskiftet 2009-2010 ingår även Edsbyns Hylveri AB. Koncernens hyvleriverksamhet bedrivs sen 2012 i delägda bolaget Valbo Trä AB. Persson-Invest är majoritetsägare i Valbo Trä och minoritetsägare är Valbo Trä och Förvaltning AB samt Lars-Olof Skytt.

Även på bilsidan hände en hel del under 1980-talet och framåt. Sedan 1980-talet säljs även Renault. Bilbolaget i Norr expanderade ytterligare. Under 90-talet övertogs Volvoagenturen i Sollefteå, Härnösand, Skellefteå och Umeå. 2005 köptes verksamheterna med tunga fordon i Västerå och Uppsala. Den senare från Upplands Motor AB. Från januari 2011 ingår även Volvo-representationen i Kiruna, Gällivare och Pajala med försäljning av personbilar och transportbilar i bolaget Eriksson Bil.

1989 förvärvades Wist-företagen i Norge som numera är återförsäljare för Volvo Lastbilar och Bussar från Ålesund i söder till Mo i Rana i norr med tyngdpunkten i Trondheim. Wist äger idag lastbilsverksamheterna i Sverige i företaget Wist Last & Buss som har 550 anställda. Bilförsäljningsverksamheten i Eriksson Bil och Bilbolaget har sammanlagt 230 anställda. Totalt har företaget därmed omkring 800 anställda i bilförsäljningsverksamheten av totalt cirka 1 000 anställda. Företaget är en Sverige större familjägda bilhandelskoncerner.

Utöver Gällö Timber äger AB Persson Invest också hälften av fastighetsbolaget NPH Östersund AB, hälften av vindkraftbolaget JP Vind AB, 24% i E-Ply Edsbyns Plywood AB som säljer plywood och fanér, 15,4% i Diös Fastigheter AB, 16,7% i JLT Mobile Computers AB, 14,1% i NHP Eiendom AS och 1,7% i en Sveriges allra största skogsägare, Bergvik Skog AB.

När det gäller Olof Perssons bolag Byggelit gick det i konkurs 2010. Olof Persson med familj köpte verksamheten av konkursboet och fortsätter att driva företaget än idag. Det finns cirka 100 anställda i företaget. Det leds av Magnus Persson, son till Olle Persson.

Mer: ÖP, ATL,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Sven O Persson, Olle Persson, Bob Persson, AB Persson Invest, Volvo, Renault, Hästhandlare, Bilhandlare, Bilbolaget i Norr AB, Wist Last & Buss AB, Gällö Timber AB, Valbo Trä AB, Eriksson Bil, AB Byggelit, Ekonomi, Jämtland, Östersund, Samhälle

Walleniusrederierna är det samlade namnet på den företagsgrupp som grundades 1934 då Olof Wallenius inköpte sitt första fartyg, en liten tanker som byggdes om för transporter av vegetabiliska oljor. Fartyget fick namnet Soya och företaget namnet Rederi AB Soya vilket fortfarande är namnet på moderbolaget i koncernen. Rederikoncernen var till en början i huvudsak ett tankrederi och en mängd olika fartyg ägdes, de flesta ägda av olika aktiebolag med namn som Wallship, Wallenco, Walltank, Wallstar, Nup och Manjoma (idag ett företag med intressen i vindkraft med mera). En del fartyg ägdes av partrederier och i dessa fanns ofta ett samarbete med Bertil Bernadotte.

Företaget som än idag kontrolleras av ättlingar till Olof Wallenius, som dock heter Kleberg i efternamn, är numera helt inriktad på biltransporter men har genom åren ägt andelar i många andra rederier, däribland tankrederier som Argonaut och containerrederier som Atlantic Container Line. Idag är Walleniuskoncernen det näst största rederiföretaget i Sverige efter Stena-koncernen.

Verksamheten i Walleniusrederiena är indelad i flera juridiska och organisatoriska enheter med Rederi AB Soya som moderbolag för de flesta. Totalt finns det cirka 800 anställda i koncernen. Fartygen sysselsätter dock totalt 1 100 personer och huvudkontoret i Stockholm 300 personer så en hel del av besättningsmännen på fartygen är inhyrda från bemanningsföretag. Förutom sjöfartsverksamhet innehåller koncernen också en stor fastighetsföretag. Sjöfratsverksamheten bedrivs dels i Walleniusrederierna AB med dotterbolag som äger en mängd fartyg. För närvarande handlar det dels 14 svenskflaggade fartyg som ägs eller chartras av Walleniusrederierna AB som är mer känt under marknadsnamnet och varumärket Wallenius Lines. Dessutom äger dotterbolaget i Singapore, Wallenius LInes Singapore Holding Pte Ltd ytterligare 22 fartyg.

Bemanning och skötsel av de svenskflaggade fartygen sker genom svenska Wallenius Marine, den andra delen av koncernens sjöfartsverksamhet och bemanningen av de singaporeflaggade fartygen sker genom detta företags dotterbolag i Singapore, Wallenius Marine Singapore Ltd. Dessa företag har även tekniskt ansvar för fartygen inklusive ansvar för underhåll etc.

Själva trafiken och befraktningen sker i andra företag som är delägda av Wallenius. Dessa företag är Wallenius Wilhelmsen Logistics (ägt till 50%), Eukor Car Carriers (EUKOR, ägt till 40%), American Shipping & Logistics (50%) samt United European Car Carriers (UECC, 50%). Delägare i de tre första är Wilh. Wilhelmsen AS i Norge och i UECC är det japanska NYK som är delägare med lika stora andelar som Wallenius.

Parsifal

Wallenius Wilhelmsen Logistics sysselsätter 5 800 personer på sin fartyg. Enligr en del uppgifter är de all anställda i företaget, men det tycker jag verkar osannolikt. Norska källor anger att moderbolaget i Norge bara har 90 anställda.

Morning Post

Eukor har 200 anställda, hur många som sysselsätts på de fartyg Eukor driver och befraktar är dock lite oklart. Agent och skeppsmäklare för Eukor och UECC är bland annat göteborgsföretaget Swedish Transport & Logistics (STL Shipping) med ett 60-tal anställda i hela företagsgruppen. STL tillhör inte Walleniuskoncernen. UECC med huvudkontor i Oslo har 350 anställda varav 230 arbetar ombord. Hur många fartygen totalt sysselsätter är inte känt.

American Shipping & Logistics består egentligen av två företag, American Roll-on Roll-off Carrier och American Auto Logistics. Det första är ett företag som driver trafik med 9 fartyg som bemannas av Crowley Ship Management. Crowley som inte ingår i Walleniuskoncernen har 5 300 anställda. American Auto Logistics är ett logistik- och befraktningsföretag.

Läs också: Familjen Kleberg – Wallenius Lines,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014.

Intressant?
Media: AV, DPS, GP, ST1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Walleniusrederierna, Rederi AB Soya, Wallenius Lines, Wallenius Marine, Wallenius Wilhelmsen Logistics, Eukor, Eukor Car Carriers, UECC, United European Car Carriers, American Shipping & Logistics, STl Shipping, Crowley Ship Management, Rederi, Biltransporter, Sjöfart, Ekonomi, Stockholm, Oslo, Singapore, Bilism

O.F. Ahlmarks Eftr. & Co AB är moderbolag i en rederikoncern som bildades redan 1847 i Karlstad av Oscar Ferdinand Ahlmark. Sen 1921 ägs företaget i huvudsak av familjen Hemmingsson.

Idag är rederiverksamheten inriktad på transporter av skogsprodukter men dessutom ingår företaget Wermia med försäljning av byggbeslag och lås, tillverkning av grafiska produkter och annat, det brittiska skogsföretaget Euroforest Ltd och en del andra bolag i koncernen som har ungefär 1 300 anställda och därmed är ett av Sveriges större rederiföretag. Rederiverksamheten och ägandet av fartygen finns framförallt i dotterbolaget Ahlmark Lines AB. Rederiet har 7 fartyg, de flesta med nederländsk flagg och nåt enstaka med Antigua & Barbuda som flaggland. Det sistnämnda är en så kallad bekvämlighetsflagg. Huvudkontoret för Ahlmarks finns fortfarande i Karlstad.

Bemanning inklusive drift av fartygen sköts i allmänhet av andra bolag, främst MF Shipping Group. MF Shipping Group som också sköter bemanning och drift för svenska Thunbolagen har ungefär 1 000 anställda och sköter 57 fartyg för närvarande.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014.

Läs också: Karlstads varv

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om O.F. Ahlmarks Eftr. & Co AB, Ahlmark Lines, Hemmingsson, Euroforest, MF Shipping, Rederi, Ekonomi, Sjöfart, Karlstad, Nederländerna, Samhälle

Erik Thun AB är moderbolag i ett av Sveriges större rederier, ägt av familjen Källsson. Förutom rederiverksamhet ingår ett charkuteriföretag i Göteborg, Direkt Chark i Göteborg AB och uthyrning av flygplan i koncernens verksamhet. Koncernen har 260 anställda och grundades av Erik Thun och ledningen togs 1938 över av Helge Källsson. Först 1960 var denne dock majoritetsägare av företaget och än idag är familjen Källsson ägare av företaget.

Företaget har flera dotterbolag i olika länder som kan betraktas som bekvämlighetsflaggländer. Fartygsägandet finns främst i företag som Thun Tankers BV i Nederländerna, Contmar Marine SA i Panama, Thun Sp/f på Färöarna med flera samt delägda JT Cement AS. Totalt är Thunbolagen ägare eller delägare i 40 fartyg. Befraktning och organisering av trafiken sker i bolag som Citadel Shipping AB, Segerhammars Skeppsmäkleri AB och Thuns Befraktnings AS i Norge. De allra flesta fartygen har nederländsk eller färöisk flagg. Inget har svensk flagg.

Thun Gothenburg, tidigare Bro Gothenburg

Thun Tankers är i praktiken den ena delen av det tidigare nya Broströms som ägdes av danska Mærsk. När detta företag flyttades från Sverige 2012 och i praktiken lades ner övertog Thun Tankers BV en del av fartygen som Thunbolagen tidigare varit delägare i. Operatör för en del av tankfartygen är fortfarande Mærsk Tankers som var moderbolag till Broströms.

Tankrederiverksamheten ingår också i en marknadsförings- och försäljningsallians vid namn Gothia Tankers AB. Andra rederier som ingår i Gothia Tankers är främst olika Donsörederier som Furetank, Älvtank och Donsö Bunkerservice men även Wisby Tankers och tyska Rigel. Ägare av Gothia är Furetank, Thun Tankers och Wisby Tankers. Operatörer för Rigels fartyg är Furetank Chartering Denmark AS och ST Shipping som ingår i Glencorekoncernen. Bemanning sköts av Alster Marine Services I Hamburg.

JT Cement ägs tillsammans med norska KGJ Cement Holding AS (KGJ Cement) som i sin tur är dotterbolag till Kristian Gerhard Jebsen Skipsrederi AS. Fartygen i dessa rederier är flaggade i Panama, Singapore, Bahamas och Färöarna. Idel bekvämlighetsflaggländer. Kristian Gerhard Jebsen Skipsrederi AS har 90 anställda.

Helge

Bemanning inklusive drift av fartygen sköts i allmänhet av andra bolag, kanske främst MF Shipping Group. MF Shipping Group som också sköter bemanning och drift för svenska Ahlmark Lines har ungefär 1 000 anställda och sköter 57 fartyg för närvarande.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014.

Intressant?
Mer: SB, ST,
Läs även andra bloggares åsikter om Thunbolagen, Erik Thun AB, Direkt Chark i Göteborg AB, Rederi, Helge Källsson, Familjen Källsson, Thun Tankers BV, JT Cement AS, Citadel Shipping AB, Gothia Tankers, MF Shipping Group, Ekonomi, Sjöfart, Lidköping, Mat, Flyg

Serneke är en byggkoncern som grundades som SEFA Bygg och konsult AB år 2002. Namnet ändrades senare till SEFA AB och nyligen till Serneke Group AB. VD och huvudägare är  Ola Serneke som också grundat företaget. Serneke Group ska bli eller håller på att bli börsnoterat på Stockholmsbörsen.

Serneke-koncernen består av en mängd byggföretag och fastighetsföretag i framförallt Göteborgsområdet men även i Stockholmsområdet samt i Norge och Polen. Totalt har företaget 500 anställda. Styrelsen består av Ola Serneke, Ulf Ivarsson, Christer Larsson, Ludwig Mattsson, Anders Wennergren och Nils Wiberg. Ulf Ivarsson och Ludwig Mattsson verkar var nån form av styrelseproffs i miniformat med en stor mängd styrelseuppdrag i en stor mängd företag av olika slag, säkerligen några som de själva också äger. Anders Wennergren är engagerad i en rad fastighetsbolag och vindkraftbolag som exempelvis Fastighets AB Balder, Bassholmen AB och Sydvind Energi AB med Nils Wiberg är huvudägare i Prioritet-koncernen.

I övrigt är Serneke känt för sina nära och täta band med Göteborgs kommun, sin inblandning i det eventuella byggandet av det som ska bli Göteborgs högsta hus, Karlavagnstornet (numera kallat Karlatornet). Bolaget är dessutom lite ökänt i fackliga kretsar på grund av sin aktiva kamp för att sänka byggarbetares löner:

– Ja, absolut. Speciellt en sak och det är att byggarbetarna har för höga löner. Ersättningen måste sänkas. Det är inte rimligt att de tjänar 32.000–40.000 kronor i månaden medan lärare, metallarbetare, poliser och vårdanställda tjänar betydligt mindre. Då kostar dessutom ofta byggarbetarna pengar från det att de sätter sig i bilen. Vi kan inte ha det på det sättet.

Vidar ligger Serneke tillsammans med Prioritet Finans bakom Göteborgs Nya Arena i Kviberg, en inomhusarena för en lång rad sporter.

Det senaste som avslöjats kring byggbolaget Sernekes affärer är att bolaget sannolikt står bakom vad som kanske är Sveriges största svartbygge, ett logistikcenter i Gårdsten i Göteborg.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Karlavagnstornet, Serneke, Serneke Group AB, Ola Serneke, Ulf Ivarsson, Christer Larsson, Ludwig Mattsson, Anders Wennergren, Nils Wiberg, Karlavagnstornet, Byggföretag, Göteborg, Ekonomi

1911 grundades företaget Pharmacia av apotekaren Gustaf Fredrik Grönfeldt i Stockholm. Många år tidigare, 1877 hade Richard C Malmsten (1851-1901), son till en grosshandlare och tändsticksfabrikör i Jönköping, Johan Adolf Malmsten, grundat företaget Malmsten & Bergvall i Göteborg tillsammans med Gustaf Bergvall. Rörelsen omfattade till en början grosshandel i industrikemikalier.

Tidigt bildade Malmsten & Bergvall en farmaceutisk avdelning, som 1921 obildades till aktiebolag, Apotekarnes Droghandel AB (ADA). Samma år köptes Pharmacia som blev ett dotterbolag till ADA. Företaget Malmsten & Bergvall var redan från början största ägare i ADA. Till en början levde Pharmacia på att tillverka det energigivande näringsmedlet Phospho-Energon och från 1937 producerade man olika sulfapreparat.

Pharmacia påbörjade under 1940-talet ett samarbete med Uppsala Universitet och det ledde till att företaget 1951 flyttade till Uppsala. Detta, ihop med erfarenheterna från sulfapreparaten ledde fram till ett framgångsrikt medel, Salazopyrin, mot ledgångsreumatism, men framförallt mot de inflammatoriska tarmsjukdomarna Crohns sjukdom och ulcerös kolit. Företaget tillverkade även blodplasmaaersättningprodukter baserade på Dextran och andra typer av medicinska produkter tillverkades.

När Pharmacia börsnoterades kom det att ske genom att ett moderbolag vid namn Fortia konstruerades. Huvudägare förblev firman Malmsten & Bergvall som också fortsatte med sin framgångsrika grossistverksamhet. Under 1980-talets gång blev också Volvo-koncernen under Gyllenhammars ledning en större ägare och under mitten av 1980-talet fanns planer på en fusion med Refaat El-Sayeds Fermenta. Affären gick om intet på grund av El-Sayeds falska doktorshatt och fiffel med Fermentas bokföring.

1983 grundades Stiftelsen Richard C Malmstens minne genom en donation av hans sonson Erik Malmsten (1920-2004), som inbegrep en aktiepost i Pharmacia. Idag sitter Eriks två söner Claes Malmsten och Johan Malmsten i styrelsen för stiftelsen. Stiftelsen ger mycket pengar till Handelshögskolan och gav stora belopp till ombyggnaden och utbyggnaden av Handelshögskolan i Göteborg:

Stiftelsen ger bidrag för att främja vetenskaplig ekonomisk forskning och utbildning vid Göteborgs universitet. De senaste åren har utdelningen legat mellan tio och tolv miljoner och sammanlagt har stiftelsen fram till i dag delat ut 325 miljoner kronor. Jag ber Johan nämna några områden som fått stöd.

– Först och främst är det Handelshögskolans tillbyggnad. Vi ville från början att den arkitektoniska utformningen skulle bidra till stadsbilden: att det skulle bli ett vackert hus. Vi lade stor vikt vid den konstnärliga utsmyckningen, inspirerade inte minst av den dåvarande ordföranden Kurt Grönfors. Och ljuset inne i huset som hela tiden varierar beroende på var fönstren är placerade och hur väggarna buktar skapar liv på ett raffinerat sätt.

– Vi finansierar också en gästprofessur i ekonomi, en större masterutbildning, ”professorsskolan”, biblioteket och så vidare – allt inom Handelshögskolans ram, förtydligar Johan.

Genom donationen kom företaget Pharmacia snart att ägas av andra än familjen Malmsten. Volvokoncernen blev stor aktieägare som redan nämnts och en utveckling med uppköp, fusioner och utförsäljningar började så att Pharmacia idag inte ens existerar som företag. Däremot finns många av dess verksamheter kvar i Sverige, men ägs av helt andra företag som ibland är nybildade.

ADA såldes 1970 till Apoteksbolaget AB, ett år efter att detta bolag bildats. Redan 1955 hade man bildat dotterbolaget Adaco för att sälja produkter från Procter & Gamble. Detta företag såldes år 1985 till Skåne Gripen, ett bolag som bildats ur ruineran av Kockums Mekaniska Verkstads AB. 1990 blev Adaco ägt av Cloetta och 2001 köptes det av schweiziska Valor Holding och bytte namn til Valora Trade Sweden AB. ADA självt såldes till finska Tamro år 1995 och fick namnet Tamro AB. Tamro ägs av tyska Phoenix Group, som har intressen i apotek runtomkring i världen, bland annat i Norge.

Malmsten & Bergvall ombildades till aktiebolag 1965 och 1989 fusionerades bolaget med Beijers motsvarande verksamhet i Sverige (inklusive Sveda Kemi). Denna verksamhet köptes 1991 av Univar.

Läs mer: Stiftelsen Grez-sur-Loing, SULF,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen år 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Malmsten, Richard C. Malmsten, Erik Malmsten, Johan Malmsten, Claes Malmsten, Pharmacia, Kabi, Procordia. Volvo, Tamro, Kockums, Apotekarnas Droghandel, ADA, Malmsten & Bergvall, Univar, Beijer, Volvo, Ekonomi, Samhälle, Historia

1962 startade Paul Lederhausen (1936-) företaget Paul Lederhausen AB som fick den svenska agenturen för det amerikanska Barbeque King. Bolaget svenska varumärke var Grillkungen. Paul Lederhausen AB såldes 1971 till Stora Kopparberg och istället skapade Paul Lederhausen Svenska McDonalds(Svenska Kvick-Food Restaurant AB) med start 1973.

1993 tog sonen Mats Lederhausen över som VD för familjeföretaget som då ägde rättigheterna till varumärket McDonalds i Sverige och hade omkring 4 000 anställda. Han kvarstannade på posten till 1998 och året efter började han arbeta som strategiansvarig för McDonalds globala verksamhet. Idag har familjen sålt huvuddelen av Svensk McDonalds till internationella McDonalds (de senaste 40-procenten 1999) och äger bara 10% av det svenska företaget med omkring 12 000 anställda. Internationellt finns omkring 390 000 anstäldla i McDonalds.

Under 1990-talet var familjen därmed en av de större finansfamiljerna i Sverige om man beaktar antalet anställda i familjens företag. En period tycks också Paul Lederhausen ha varit delägare ibarnklädesaffären Polarn & Pyret. Idag har familjen enbart ett begränsat intresse i McDonalds och i tillverkande företag. Istället tycks familjen, främst Paul Lederhausen, ha byggt upp en aktieportfölj. Man har blivit spekulanter istället för entreprenörer kan man säga och är inte längre att betrakta som nån större svensk finansfamilj.

Mats Lederhausen, som tycks vara bosatt i Chicago är gift med Jessica Posener, syster till den välkände Trustor–bedragaren Joachim Posener. En annan syster till Joachim Posener är Jennifer Posener som är gift med Raymond Mankowitz, anställd inom svenska Mcdonalds på en topposition. Han lämande McDonalds år 2007 och driver egna investeringsbolaget Be-Cause som bland annat äger del i bantningsbolaget Itrim.

Läs mer: AB1, 2, GP, IDG, VA1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, AV, RT1, 2, 3, DI, LO-tidningen, EX,Journalisten, Brand-Man1, 2, 3, 4, Chicago Business,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Paul Lederhausen, Mats Lederhausen, Svenska McDonalds,McDonalds, Raymond Mankowitz, Joachim Posener, Be-Cause, BeCause, Itrim, Barbeque King,Grillkungen, Ekonomi, Historia, Samhälle

Företaget grundades 1881 under namnet Stensmölla Kemiska Tekniska Industri av godsägarsonen Wilhelm Wendt (1854-1924) i närheten av Perstorp. Från början tillverkades ättika, tjära, träkol och träsprit med bok från faderns, Carl Wendt, gods Gustafsborgs säteri som råvara. Carl Wendt hade köpt Gustafsborg från Malcolm och Hugo Hamilton år 1867.

I 1900-talets början startade även produktionen av formalin och kreosot. Under första världskriget steg efterfrågan efter ättiksyra markant och företaget började att tillverka sina egna glasflaskor. Företaget hette nu Skånska Ättiksfabriken AB. 1918 introducerade företaget Skandinaviens första plastmaterial, Indolack och Isolit (Perstorps varumärke för bakelit), på grundval av upptäckter gjorda av företagets tysklandsutbildade indiske kemist Innanendra Das Gupta. Under 1920-talet kom även tillverkning av högtryckslaminat igång.

Efter Wilhelms Wendts död övertogs ledningen av företaget av sonen Otto Wendt (1890-1978), den äldste av sex söner som alla utbildade sig till ingenjörer. Han förblev VD till 1955. Två av hans bröder och en svåger blev också chefer i företaget.

Andra världskriget innebar ett uppsving för företaget och vid slutet av kriget var Perstorp Skandinaviens första moderna plastindustri med över 10 000 olika produkter. Perstorps plastlaminat som marknadsfördes som Perstorp-Plattan fick på 1950- och 1960-talen stor användning i Sveriges bostadsproduktion och företagets omsättning ökade kraftigt under flera år. År 1966 ändrades företagets namn till Perstorp AB. Företaget satsade allt mer på avancerade produkter och övergav basprodukterna.

1970 börsnoterades företaget och inledde en lång period av både internationalisering och diversifiering från sin bas inom kemi, plast och laminat. På 1980-talet tillkom laminatgolv (Pergo, namnet bildat av PERstorp GOlv) i firmans utbud liksom analysinstrument, fordonskomponenter, akustikprodukter med mera. Vid denna tid hade företaget mer än 3 000 anställda. Från 1970 avstod familjen Wendt från att delta i företagets operativa ledning. De bildade en aktieägarförening med hembudsskyldighet och ingick en överenskommelse om att ingen i släkten skulle inneha exekutiva uppgifter i Perstorp. Familjen behöll ägardominansen i företaget tills det avregistrerades från börsen.

Efter avknoppning av bioteknikverksamheten som Perbio Science och golvverksamheten Pergo AB år 2001 förvärvades koncernen av IK (IndustriKapital) för att 2005 överlåtas till PAI Partners, som är ett franskt riskkapitalbolag. 2013 såldes varumärket Perstorps Ättika till Kavli men produktionen av ättikssyra hade då redan flyttats från Perstorp några år tidigare. Samma år flyttade koncernens huvudkontor från Perstorp till Malmö.

Perstorp AB är idag en koncern med inriktning mot specialkemi med produkter som polyoler, kaprolaktoner mm. Koncernen har cirka 1 500 medarbetare. Tillverkning sker i åtta länder i Europa, Nord- och Sydamerika samt Asien.

Gustafsborgs säteri är ett av de större godsen i Skåne med 8 713 ha mark och en stor skogsägare med 4 647 ha produktiv skogsmark. Utöver det förvaltar företaget också andra ägares skog och totalt förvaltar de 11 100 ha. Godset ägs än idag av ättlingar till Wilhelm Wendt.

Andra källor: Jan Glete, Nätverk i näringslivet, 1994

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Skånska Ättiksfabriken AB, Perstorp AB, Wendt, Wilhelm Wendt, Otto Wendt, Pergo, Perbio Science, Gustafsborgs säteri

Familjen Göransson var länge de dominerande ägarna av det företag som idag heter Sandvik AB och som tidigare hette Elfstrand & Co, Högbo Stål & Jernverk AB och Sandvikens Jernverks AB. Ursprunget är alltså det av Daniel D:son Elfstrand år 1738 grundade handelsföretaget i Gävle som från mitten av 1800-talet hette Dan. Elfstrand & Co och vid den tiden under ledning av Daniel Elfstrand d.y.

Anders Petter Göransson (1789-1850) kom in i firman på 1810-talet och gifte sig med Maria Catharina Elfstrand (1797-1851), dotter till Daniel Elfstrand. Han blev 1845 chef i firman, en post som 1856 övertogs av hans son Göran Fredrik Göransson (1819-1900). Firman som var Sveriges största rederi från 1829 till omkring 1850 ägde också flera järnbruk och intressen i järnbruk. Ett par av dessa var Edske masugn och Högbo bruk som köptes av firman år 1854.

Firman kom på obestånd år 1856 på grund  av ökad konkurrens från bland annat järnvägar i världen. Något som minskade behovet av sjötransporter. Företaget förklarades i konkurs, men konkursen ogiltiförklarades år 1861. Trots problemen deltog dock firman i finansieringen av Gävle-Dala Järnvägar (GDJ) under dessa år.  Under ledning av G.F. Göransson rekonstruerades firman år 1862 som Högbo Stål & Jernverks AB. Via internationella handelskontakter köpte G.F. Göransson patentet för  att använda Bessemermetoden i Sverige och lyckades 1858 genomföra framgångsrika praktiska försök vid Edskes masugn. Det handlar alltså inte om att Göransson uppfann en ny metod utan att han fick monopol på en viss stålframställningmetod i Sverige genom att köpa rättigheterna.

1866 gick dock Högbo Stål & Jernverks AB i konkurs trots att man hade monopol på den nya stålframställningsmetoden. En stor anledning till konkursen var att företaget förutom Pehr Murén och Göransson som finansiär och långivare hade spekulanten  och stadsmäklaren Johan Holm. Holm utvecklade på 1850-talet en omfattande bankirrörelse i Stockholm och blev snabbt en storinvesterare i grosshandel, rederier, Nyköpings Mekaniska Verkstad, Valdemarsviks kopparverk, Nyqvarns pappersbruk samt stålverk. Även en annan av den tidens spekulanter, Pontus Kleman var stor ägare i Högbo. Johan Holms bankirrörelse had dock lånat ut och investerat mer än man egentligen förmått, lånen han tagit upp på olika håll kunde inte betalas och 1865 var konkursen ett faktum. En konkurs som alltså drog med sig Högbo, G.F. Göransson personligen, Kleman (konkurs 1866) och handelshuset Tottie & Arfwedsson.

Företaget omorganiserades dock igen, nu med en annan Göransson, Anders Henrik Göransson (1843-1910), som huvudägare, men nu tillsammans med Pehr Murén (1805-1888) och dennes riksdagskollega L.J. Hierta (Aftonbladets ägare). Namnet blev nu Sandvikens Jernverks AB. Murén blev styrelseordförande och Anders (Henrik) Göransson, son till G.F. Göransson blev disponent. 1883 blev G.F. Göransson styrelseordförande och år 1900 efterträddes han av sonen A.H. Göransson.  I samarbete med Murén var också G.F. Göransson engagerad i företag som Korsnäs AB och Gefleborgs Enskild bank med flera utöver det redan nämnda GDJ.

A.H. Göransson avled 1910 och efterträddes som styrelseordförande av svågern Wilhelm Sebart (1841-1918) gift med Josefin Göransson (1848-1931) och svågern Tord Magnuson (1851-1929), gift med Elisabeth Göransson (1853-1933) som disponent. 1918 efterträds Wilhem Sebart som ordförande av Tord Magnusson och 1920 blir (Karl) Fredrik Göransson (1879-1960), son till A.H. Göransson, disponent och koncernchef. 1929 blir han också styrelseordförande.

Under 1910-talet började den internationella expansionen för Sandvikens Jernverks AB och 1914 bildades det första utländska dotterbolaget i Storbritannien för att år 1919 följas av ett i USA. Även ny tekniska metoder gjorde sitt intåg i företaget, 1898 den första Martinugnen och 1920 började man tillverka elektrostål följt av rostfritt stål året efter. Företaget blev delägare i kraftbolag och de började tillverka sågar, hårdmetall och flera andra av de produkter som Sandvik idag är känt för under 1930- och 1940-talen.

På 1930-talet försökte Fredrik Göransson och hans kusin Gunnar Magnusson göra sin unge släkting Carl Sebardt till efterträdare. Men istället utsåg Fredrik Göransson år 1948 en annan VD, den första som inte tillhörde familjen, Erik W. Forsberg. Förmodligen gjordes detta i syfte att han själv skulle kunna styra över företaget som ordförande i styrelsen. Det hela ledde till konflikter i familjen mellan olika släktgrenar som på olika sätt försökte påverka företagets utveckling

Familjen Göransson hade också genom åren intressen i flera företag, bland annat flera kraftbolag och gruvbolag som AB Express-Dynamit, Krångede AB, Bispbergs AB, Norberg, Stripa, Tuolluvaara Gruv AB med flera.

1958 blev investmentbolaget Kinnevik huvudägare i Sandvikens Jernverks AB efter en nyemission där teckninsgrätterna köptes upp av Korsnäs AB och Kinnevik i smyg, men familjen Göransson behöll länge ett stort ägande i företaget, bland annat genom flera av de stiftelser som bildats av olika familjemedlemmar under årens lopp. Bakom Kinnevik stod familjerna Klingspor, Stenbeck och von Horn. Fredrik Göransson avgick som styrelseordförande i bolaget år 1959 och efter det fanns inte längre några familjemedlemmar som var aktiva i ledningen av Sandviken. Wilhelm Haglund som var chef för Sandvikens hårdmetallverksamhet blev ny VD. Carl Sebardt lämnade företaget och blev chef för Gränges nya satsning, järnverket i Oxelösund. Mellan 1967 och 1976 var Hugo Stenbeck Sr styrelseordförande i Sandviken. 1972 hade de Göranssonska stiftelserna endast 2,5% av aktierna och rösterna i Sandvik.

1972 bytte Sandvikens Jernverk AB namn till Sandvik AB, 1983 sålde Kinnevik sin aktiepost till Skanska, 1986 övertogs hela Seco Tools, 1991 köpte man Bahco Verktyg och 1996 40% av Kanthal AB för att året efter ta över hela företaget för att nämna några av de uppköp och fusioner Sandvik genomfört de senaste årtiondena. 1997 blev Industrivärden huvudägare i Sandvik.

Andra källor: Jan Glete, Nätverk i näringslivet, 1994

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Göransson, GF Göransson, Sandviken, Sandvik AB,Sandvikens Järnverk, Kinnevik, GDJ, Gävle, Krångede, Industrivärden, Elfstrand, Pehr Murén, Högbo,Samhälle

Johansson var en textilindustrifamilj som 1963 kontrollerade ett bolag med omkring 3 000 anställda var familjen Johansson och deras företag Algot Johansson AB, mer känt som Algots.

Företaget grundades av gårdfarihandlaren, knallen, Algot Johansson (1886-1978), år 1907. 1910 började företaget att sy kläder i mindre skala. Företaget expanderade genom att anlita hemsömmerskor som till en mycket låg lön sydde kläder. Efter hand byggdes dock en stor konfektionsfabrik upp i Borås.

Under 1930-talet samarbetade Algot Johansson bland annat med en tysk nazispion, Albert Sonntag. Efter kriget kom denne tillbaka till Borås för att arbeta på företaget igen. Detta efter att Algot mutat stadsfullmäktiges ordförande i Borås, tillika facklig ombudsman och en ombudsman till. Efter att denne skandal avslöjades fick Sonntag åka tillbaks till Tyskland igen.

1937 blev företaget aktiebolag och sönerna Göte, Elis, Arne och Åke Johansson aktieägare och styrelsemedlemmar. Från 1957 var Göte Johansson VD. 1966 startade Algots sin expansion utomlands och tillverkningen började avvecklas i Borås. Företagets expansion kontrasterade kraftigt mot resten av den svenska textilindustrin som under denna tid gick kraftig kräftgång och hade stora ekonomiska problem.

1970 fanns det nästan 3 500 anställda i företaget och 1972 fick bolaget bidrag av staten för att starta textilfabriker i Norrland, Algots Nord. Det blev aldrig så mycket av detta försök (men som mest anställdes flera hundra arbetare), utan det mesta av pengarna hamnade via ljusskygga affärer direkt i fickorna på familjen Johansson. 1977 gick hela företaget i konkurs och togs över av statliga Eiser-koncernen. Familjen Johansson med Göte Johansson i spetsen dolde företagets ekonomiska sitution för omvärlden och kunde avveckla sitt eget aktieinnehav innan kraschen. Innan kraschen försvann familjen utomlands med pengarna och bolaget var i extremt dåligt skick rent ekonomiskt. Därefter avvecklades det hela under statlig ägo.

Källor utöver länkat:
Pockettidningen R, nr 6 1978, Svindlande höjdare
Veckans affärer, Årsbok 1969
Jan Glete, Nätverk i näringslivet, 1994

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Johansson, Algot Johansson, Algots, Algots Nord, Göte Johansson, Borås

Luxor grundades 1923 av Axel Harald Holstensson, född den 7 maj 1889 i Norberg, Västmanland och död den 13 augusti 1979 i Motala. Han var son till en malmlastare och hade ingen annan utbildning än några års folkskola. Han arbetade som elmontör och så småningom som resemontör och verkmästare hos ASEA åren 1907-1918. På fritiden studerade han elektroteknik.

1918 flyttade han till Motala och startade en elbutik och installationsfirma Motala Elektriska Byrå. Efterkrigsdepressionen ledde emellertid till ett kritiskt läge för företaget. En utväg blev att börja bygga radioapparater så Axel Holstensson registrerade 1923 Firma Radiofabriken Luxor.

Den enskilda firman ombildades 1934 till Luxor Radio AB. I mitten av 1930-talet anklagades Luxor och även Gylling & Company av Philips och AGA-Baltic för patentintrång. Det ledde till årslånga processer, som Luxor och Gylling så småningom vann. Men under tiden förlorade företaget återförsäljare. Lösningen blev att etablera egna butiker i de städer där återförsäljarna försvann. 1937 och 1938 öppnades därför butiker i Hudiksvall, Sundsvall, Skövde, Halmstad och Kalmar och som mest hade Luxor ett femtiotal butiker i egen regi.

År 1934 introducerades en skivväxlare vars konstruktion successivt förbättrades under de följande åren. Skivväxlaren kunde spela av skivorna automatiskt en efter en ur en bunt på upp till 10 skivor. Grammofonernas popularitet växte och blev en viktig produkt för företaget

1945 köpte Luxor det konkursmässiga Skandinaviska Radio AB med varumärket Skantic, som sedan användes parallellt med Luxors eget.

Hela fabriken flyttades 1947-48 till nybyggda lokaler. Där växte verksamheten under de kommande trettio åren då Luxor jämsides med Svenska Philips blev marknadsledande inom radio och TV i Norden. 1955 började Luxor tillverka tv-apparater, 1965 den första svenskbyggda batteri-TV:n, 1964 den första svenskbyggda TV-kameran och 1969 den första svenskkonstruerade färg-TV:n. Företagets expansion skedde i stor utsträckning med lånade pengar, till en början från Skånska Banken, men senare från statliga Kreditbanken och Handelsbanken.

Fram till 1975 var axel Holstensson arbetande styrelseordförande och den drivande kraft. Familjen var ensamma ägare fram till förstatligandet 1979.

Konkurrens från Fjärran Östern ledde till att den egna tillverkningen av radioapparater upphörde 1976 och snart även produktionen av grammofoner och bandspelare. En stor brand år 1976 som förstörde fabriken påskyndade utvecklingen. Istället köptes apparater från Asien som såldes under Luxors och Skantics varumärken.

Luxor utvecklade också TV-spel (konsolspel), men de blev aldrig någon succé. Tillverkning av persondatorer startade 1978 med modellen ABC 80 som senare följdes av ABC 800 och ABC 1600. Dessa sålde bra till en början och hade en tid 60% av persondatormarknaden, men omkring 1983 började IBM:s PC med Microsoft DOS operativsystem att dominera PC-marknaden.

Trots den relativt framgångsrika datorsatsningen var företaget ändå nära konkurs 1979 som en följd av branden, inga framgångar på exportmarknaden och en passiv företagsledning. Krisen löstes genom förstatligande. Vid denna tid hade företaget 2 000 anställda. Fyra månader efter statens övertagande avled Axel Holstensson. Luxor AB delades upp på tre dotterbolag: Luxor Konsumentelektronik AB, Luxor Electronics AB och Luxor Datorer AB. Senare tillkom även Luxor Satellite AB för tillverkning och försäljning av satellitmottagare.

Finska Nokia gick in som huvudägare 1984. Datortillverkningen lades ner 1986 och TV-tillverkningen i Motala började avvecklas 1992 och flyttades till Finland. I stället producerades mottagare för kabel- och satellit-TV. Men Nokia ville renodla sin verksamhet till mobiltelefoni och sålde därför satellitmottagarverksamheten 1998 till amerikanska Space Craft Inc. Det företaget fortsatte att tillverka satellitmottagare i Motala fram till 2002, då den överfördes till lågkostnadsländer.

Redan 1997 sålde Nokia tillverkningen av bilhögtalare och audioförstärkare till Harman International Industries.

Ett samarbete med då Electroluxägda Autoliv AB ledde till att Autoliv först blev delägare i Luxor Electronics för att sedan 1998 köpa hela verksamheten. I Motala finns alltjämt tillverkning av olika typer av elektronikprodukter för fordonsindustrin kvar.

Varumärket Luxor ägs numera av turkiska Vestel och används för tv-apparater på den svenska marknaden. Dessa har då inget att göra med televisionsapparater som Luxor AB själva tillverkade och sålde.

Andra källor: Jan Glete, Nätverk i näringslivet, 1994

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Holstensson, Motala, Axel Holstensson, Luxor, Skantic, Radio, TV, Datorer, ABC-80

Johan Hägglund (-1956) startade år 1899 en snickerifirma i Gullänget utanför Örnsköldsvik. 1918 fick Gullänget elektricitet och efter 1919 kunde verksamheten därför få en större omfattning. 1922 omvandlades företaget till AB Hägglund & Söner.

Johan Hägglund var verksam i företaget intill sin död 1956, men från 1922 leddes företaget i praktiken av 7 av sönerna, Gösta (1899-93),  Per-Evert ”Pelle” (1901-67), Gustaf (1902-59), Ragnar (1904-74),  Harald (1906-93), Erik (1912-??) och Olof Hägglund (1915-91). Pelle Hägglund var VD, Gösta Hägglund var disponent och tekniskt ansvarig och Hans Hägglund försäljningschef.

Äldste sonen Martin Hägglund (1897-1986) fick studera  och blev sedermera byrådirektör vid lantbruksstyrelsen.

1931 lades möbeltillverkningen ner och företaget tillverkade nu enbart karosser till bussar och spårvagnar. En tillverkning som påbörjats i början av 1920-talet.

På 1930-talet började företaget tillverka karosser av metall och förvandlades till ett verkstadsföretag. Under andra världskriget fanns ingen efterfrågan på bussar och spårvagnar så företaget tillverkade istället gengasaggregat, svetsutrustning, flygplansdelar till Saab J 22, skolflygplan, BückerBestman, på licens från ett tyskt företag och elektriska produkter.

1932 fick Hägglunds den första beställningen på spårbundna fordon. Det var Spårvägsbolaget Sundsvall-Skön som beställde fem spårvagnar. 1944 levererades de första spårvagnarna till Stockholm. Andra kunder var Norrköping, Malmö och Gävle.

Efter andra världskriget växte Hägglund & Söner rejält med tillverkning av buss- och rälsbusskarosser, spårvagnar, bandfordon, elektriska och elektromekaniska produkter såsom elmotorer samt svetsprodukter.

1949 började Hägglunds leverera spårvagnar till Göteborgs Spårvägar som blev företagets största spårvagnskund. Totalt levererade Hägglunds 425 spårvagnar 1932 -1992.

1948 började Hägglunds göra gruvlok i mindre omfattning. 1957 tillverkade Hägglunds en provserie på tio växellok med enbart svenska komponenter. Hägglund & Söner tillverkade 80 rälsbussar.

Under lågkonjunkturen 1966/67 drabbades företaget av en kris. Den elektriska tillverkningen såldes till ASEA och tillverkningen av svetsutrustning såldes till ESAB för att rädda bolaget. 1971 sålde sen familjen Hägglund hela företaget till ASEA som därmed blev stor tillverkare av bandfordon och hydraulprodukter

1972 fick Hägglunds sin största civila order. Den var på tunnelbanevagnar till Stockholms lokaltrafik (SL). Totalt levererade Hägglunds 625 tunnelbanevagnar till SL fram till 1989. 1980 fick Hägglunds den första ordern på pendeltåg till Stockholm och Skåne. ASEA var huvudleverantör. Hägglunds levererade vagnkorgarna kompletta med inredning.

Vid mitten av 1960-talet var antalet anställda cirka 2 300. Hägglunds utveckalde då en svensk ledbuss  i samarbete med Volvo och SJ. 1974 tillverkades den sista bussen av Hägglund & Söner

Tillverkning av gruvtruckar startade 1951 och utvecklingen skedde i samarbete med LKAB. 1954-1974 licenstillverkades en US-amerikansk gruvtruck. Detta lede också till en utveckling av lastare med hydrauliska hjulmotorer. Denna tillverkning förlades i Mellansel från 1976.

1957 köpte Hägglunds tillverkningsrätten till en hydraulmotor där radiella kolvar drev en kamring. Den användes bland annat för att driva vinschar. Hydraulmotorns uppfinnare var Carl-Ivar Wadefelt i Göteborg och den första prototypen på Hägglunds hydraulmotor tillverkades 1959 med hjälp av Carl-Ivar Wadefelt. I början användes alla hydraulmotorer i fartygskranar av egen tillverkning och inget såldes separat. Från 1967 såldes motorn också separat. 1969 köpte Hägglunds Ingenjörsfirman Wadefelt AB och patentet på hydraulmotorn. Krantillverkningen fortsatte också och företaget var länge en ledande tillverkare av fartygskranar.

När ABB skapades 1986 ingick Hägglunds inte i fusionen utan hörde till de bolag som blev kvar i moderbolaget ASEA AB (rest-ASEA). Efter ytterligare en fusion med företaget Incentive bytte bolaget namn till Incentive år 1990. Åren 1996 ägde företaget också US-amerikanska Denison som bl.a. tillverkade hydraulpumpar.

Företaget delades 1988 upp i flera delar som såldes:

• Traction (tillverkning av spårbundnaslogs ihop med ABB Traction, tillverkningen flyttades till Kalmar 1994 och lades senare ner).
• Vehicle (numera sålt till Alvis, som i sin tur blivit uppköpt av BAE Systems, heter numera BAE Systems Hägglunds).
• Cranes (uppköpt av MacGregor Group vilken numera ingår i Cargotec)
• Drives (uppköpt av Atle AB, ägdes under flera år av Ratos men ägs numera av Bosch).
• Hägglunds Component tillverkade bland annat gruvmaskiner. Tillverkningen av dessa gruvmaskiner övertogs av några anställda. De gick i konkurs efter några år och Gia Industri AB har övertagit gruvmaskinerna.

BAE Systems Hägglunds, som är störst, är en av världens ledande tillverkare av stridsfordon men de tillverkar även andra former av bandfordon. MacGregor har i stort sett flyttat ut all tillverkning till Asien, men fortfarande är ett hundratal personer sysselsatta i Örnsköldsvik med bland annat konstruktionsarbete. I Mellansel finns Bosch Rexroth (tidigare Hägglund Drives) som tillverkar hydraulmotorer.

Sveriges statsminister Stefan Löfven var anställd som metallarbetare på Hägglund & Söner mellan 1979 och 1995.

Andra källor: Jan Glete, Nätverk i näringslivet, 1994

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Hägglund & Söner, Johan Hägglund, Hägglunds, ASEA, ABB, Örnsköldsvik, Ekonomi

Gustaf Birger Thordén var en svensk redare som föddes den 25 maj 1894 i Uddevalla och dog 30 juni 1963 i en drunkningsolycka i Sotenkanalen.

Efter några ungdomsår i skotska Glasgow och senare Stockholm, flyttade han 1920 till Helsingfors och blev där en framgångsrik skeppsredare. Han blev 1922 delägare i sitt första fartyg och 1924 grundades rederi och skeppsmäkleri AB Suomi där Thordén var delägare. 1926 delades bolaget så att Thordén övertog rederirörelsen och därmed var grunden var lagd för Thordénrederierna. Verksamheten växte och rederiet drev verksamhet både inom last- och tankfrakt där lastfartygen i första hand var insatta på nordamerikatrafik. Bolagets namn ändrades 1955 till Finska Nordamerika Linjen. Vid andra världskrigets början fanns 16 fartyg i Thordéns finskflaggade flotta.

Efter fortsättningskriget vågade han inte ha kvar all sin affärsverksamhet i Finland, då han fruktade att Sovjetunionen skulle besätta hela landet. Sommaren 1944 flyttade Thordén därför över delar av rörelsen till sin födelsestad. Han försökte på olika vis få med sig rederiets fartyg till Sverige, men lyckades bara få två fartyg registrerade i svenskt register samt så småningom ett fartyg som tidigare tagits i beslag av USA. Under efterkrigstiden byggde Thordén upp sin rederirörelse i Sverige parallellt med sin finska rederirörelse.

Thordéns rederi hade under kriget byggt upp stora tillgodohavanden i USA. Det kapitalet använd han när han 1945 köpte all utrustning på ett av de varv som USA hade anlagt under kriget för att snabbt tillverka en stor mängd handelsfartyg. Allt monterades ner och återuppbyggdes i Uddevalla, där det första fartyget stod färdigt 1947. Varvet blev snabbt Bohusläns största arbetsplats men saknade hela tiden tillräckligt med kapital vilket orsakade höga kostnader för lån i olika banker och ständiga likviditetsproblem med regelbundet inställda betalningar. Rederiverksamheten gick hela tiden med vinst och denna användes också för att hjälpa varvet att överleva.

1957 förhandlade Thordén fram ett kontrakt med US-amerikanska redare om att bygga fartyg till dem. Detta krävde stora investeringar i varvet som Thordén saknade. De långivande upptäckt att han räknat kraftigt fel på hur mycket investeringar som krävdes och vill därför att Gustaf Thordén skulle lämna varvet. Så skedde och 1958 övertogs varvet av en stiftelse bestående av de långivande bankerna och staten. Den planerade utbyggnaden av varvet i Sörvik genomfördes. 1963 övertog Eriksbergs Mekaniska Verkstad AB (Broströms) bankernas andel i Uddevallavarvet.

1960 gick Thordéns finska rederi i konkurs, tre år senare dog Thordén i en seglingsolycka. Vid denna tidpunkt bestod flottan av 11 fartyg varav 6 mindre kust- och bogserfartyg. Av de återstående 5 lastfartygen, som var insatta i nordamerikatrafiken, var tre föråldrade 40-talsfartyg som nu såldes.

1965 köpte Rederi AB Rex, Stockholm resterna av Thordén Lines inklusive de två kvarvarande fartygen. Två år senare köptes Rex av Salénkoncernen. De mindre fartygen drevs vidare av Gustav Thordéns änka Clary ytterligare några år men 1970 såldes även det sista av dessa fartyg.

Eriksberg sålde sin andel i Uddevallavarvet till staten 1971. I samband med varvskrisen fördes Uddevallavarvet över 1977 till det då nybildade Svenska Varv. Ett år senare, 1978, levererades Nanny på 499 000 DW, det största fartyg som någonsin byggts i Sverige. I samband med att statens produktionsstöd till varvsindustrin upphörde 1985 las all produktion vid Uddevallavarvet ned. 1986 levererades det sista fartyget.

Andra källor: Jan Glete, Nätverk i näringslivet, 1994

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Gustaf Thordén, Gustaf B. Thordén, Thordénrederierna, Finska Nordamerika Linjen, AB Suomi, Uddevallavarvet AB, Rederi, Varv

En gren av familjen Åkerman kom under ett antal årtionden (1970- och 1980-talen) att inneha betydelsefulla positioner inom det svenska näringslivet, en annan gren, avlägset släkt med den första kom att inneha en rad poster i det offentliga Sverige. Till den senare grenen hörde Joachim Åkerman(1798-1876) svensk fysiker, kemist och ämbetsman, hans son Richard Åkerman (1837-1922), metallurg, generaldirektör och riksdagsman samt dennes son Joachim Åkerman (1868-1958), militär, statsman och kommunalpolitiker. Även i nästa generationer fanns fler militärer, såsom Richard Åkerman (1898-1981) och Gustav Åkerman (1901-1988) samt tekniker som Oscar Åkerman (1899-1996)

Till den förstnämnda grenen av familjen hörde Fredrik Åkerman (1800-1877) och dennes bror August Åkerman (1802-40). Deras far, Fredrik Magnus Åkerman (1754-1830) var landskamrer i Göteborg. Hans bror Christian Helmich Åkerman (1747-18?) var grosshandlare i Göteborg och ägare till ett par att de största trankokerierna som fanns i Bohuslän under sillperioden på 1700-talet. Den yngre Fredrik Åkerman var först domare och sedan statlig ämbetsman i bland annat bergskollegium och Kommerskollegium. 1866 avsade han sig alla statliga uppdrag. Han blev adlad 1843 och 1853 köpte han godset Mälsåker. Han dog utan arvingar.

Augusts son Henrik Åkerman (1840-1905) var diplomat i en mängd länder, dock längst tid i Frankrike där han också dog 1905. Han hade ett antal söner, Johan Åkerman (1896-1982) och Gustaf Åkerman (1888-1959). Bägge dessa två var professorer i nationalekonomi. En kusin till dem var Gunnar Åkerman, kansliråd i försvarsdepartementet. Johan Åkermans son är författaren Nordal Åkerman (1941-) som är gift med Sigrid Combüchen (1942-), också författare.

Gustaf Åkerman son Johan Åkerman (jr) (1925-1998) var svensk finansman och direktör, bland annat VD i Gränges AB 1971-1977, utredare på industridepartementet 1977-78, finansdirektör i Statsföretag 1981-1983 samt direktör i Handelsbanken 1983-85. Han var under lång tid också styrelseledamot i Dagens Nyheter och folkpartistisk politiker.

Utöver den här beskrivna familjen Åkerman finns många andra finansmän i Sverige med namnet Åkerman. De tillhör andra släkter med samma namn.

En man vid namn Ivar Åkerman var chef för Skandinaviska Bankens stockholmskontor mellan 1933 och 1951. Och det fanns en annan direktör i banken med namn Curt Åkerman. Han var son till Ivar Åkerman. De tillhör inte den Åkermansläkt som nämns ovan.

En annan Åkerman som inte heller tillhör den ovan nämnda släkten men som hade många uppdrag i det svenska näringslivet på 1970-talet och 1980-talet var Alf Åkerman (1923-1999). Han var vice VD i AB Marabou 1959-67 och mellan 1968 och 1984 VD i Skandinaviska Banken, sedan Skandinaviska Enskilda Banken (SEB), åren 1970-84 i Göteborg. Var styrelsemedlem under lång tid i en mängd svenska storföretag som Perstorps AB, AB Boliden och Hasselblad. Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet var han en av de mest inflytelserika i svenskt näringsliv.

Läs mer: SNS,

Andra källor: Veckans Affärer, 1975-1985

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Åkerman, Alf Åkerman, Johan Åkerman, Richard Åkerman,Joachim Åkerman, Fredrik Åkerman, August Åkerman, Henrik Åkerman, Gustaf Åkerman, Gränges,Marabou, Skandinaviska Banken, Statsföretag, Handelsbanken, SEB, Folkpartiet, Dagens Nyheter,Ekonomi, Historia, Samhälle