Företagsfinans bildades 1964 som ett dotterbolag till AB Custos som från start ägde 72% av aktierna och rösterna i företaget. Företagsfinans var följaktligen ett företag som stod nära Skandinaviska Banken. Bolaget hade delvis en annan inriktning än de andra  utvecklingsbolagen då man inte ville köpa majoritetsintressen i bolag man ville utveckla och förändra. Istället köpte man ofta en stor minoritetsandel i olika bolag.

Som det nu blev så blev Företagsfinans aldrig något egentligt utvecklingsbolag utan ett mer klassiskt investmentbolag med aktieposter i en rad börsnoterade bolag. Oftast relativt små poster utom i ett par fall, Investment AB Öresund, Wilh. Sonesson AB, AB Cardo, AB Armerad Betong och ABV – Vägförbättringar AB. I de två sistnämnda så var Förtegsfinans kontrollerande aktieägare redan år 1972 via sitt dotterbolag Förvaltnings AB Egam. Cardo och Öresund kontrollerades av Skandinaviska Banken/Custos bland annat via Företagsfinans.

Huvuddelen av de bolag Företagsfinans investerat i var skånska och det gäller även de fåicke-börsnoterade företag som företaget investerat i, som Amaco Maskin AB (83,5% av rösterna) och Rederi AB Gylfe (mer känt som Gorthon Line, 11,5%). Dock inte AB S:t Eriks Betong som var ett Uppsalaföretag i vilket Företagsfinans 1972 ägde 66%.

Största aktieägare i AB Företagsfinans vid denna tid var Säfveåns AB med 41,2 % av rösterna och AB Custos med kontroll av 23,7% av rösterna i företaget. Näst störste ägare i Företagsfinans var Aktieägareföreningen Egam-Armerad Betong. Även stiftelser knutna till Armerad Betong ägde en del aktier. Bolaget var alltså fast förankrat i ägargruppen kring Skandinaviska Banken/Custos.

Bara 4 år senare så såg ägandet i Företagsfinans helt annorlunda ut. Det hade lagts som så att bolaget nu också var ägat av i huvudsak skånska intressen, Gorthon Invest AB kontrollerade 11,5% av aktierna, AB Cardo 11,3%, Åkermans Verkstads AB, Byggnads AB Balken och AB Hevea 10,6% vardera. Byggnads AB Balken var ägarbolag till ABV och Armerad Betong och resultatet av en komplicerad fusion mellan bolagen med start 1971/72. Fram till 1977 fanns bägge bolagen kvar som dotterbolag till Balken. Det året slogs de ihop till ett dotterbolag, Armerad Betong Vägförbättringar AB.  Huvudägare i Balken var Företagsfinans med 35% av rösterna, största enskilde ägare i Gorthon Invest var Företagsfinans med 18% av rösterna, även om familjen Gorthon totalt ägde ett kontrollerande intresse i bolaget. AB Cardo kontrollerades i praktiken fortfarande av AB Custos och AB Hevea var fortfarande i Dunkerfondernas fasta grepp. Åkermans var kontrollerat av familjen Linander med Företagsfinans och AB Cardo som stora ägare av röstsvaga aktier.

Omläggningen av ägandet i Företagsfinans skedde genom en aktion som kallas ”Rädda Skåne” och syfatde till att behålla kontrollen över bolagen i händerna på skånska kapitalintressen efter fusionen mellan Stockholms Enskilda Bank och Skandinaviska Banken är 1972. Genom agerandet skapades en specifik ägargrupp som kan kan kallas Företagsfinans/ABV. Starka män i gruppan kan Bo Dahlgren, Nils Linander och Stig Gorthon anses ha varit. Utöver redan nämnda bolag ägde Företagsfinans också ett antal mindre dotterbolag, däribland AB S:t Eriks Betong, AB Ventilatorverken, Åsbrink Eiker AB, Gjuteriverken AB och Ystad Karosseri AB. Totalt hade dessa bolag ungefär 600 anställda.

Åren därefter förändrades verksamheten i Företagsfinans och de rörelsedrivande små byggmaterial- och verkstadsföretagen såldes. Cardo tog över både Saléns 10% och Företagsfinans drygt 11% i Gorthon och blev största enskidla ägare med 19,4%. Istället satsade Företagsfinans nu på Finansverksamhet och 1983 ägde Företagsfinans 22,3% i Civic Fondkommission AB, en tredjedel av AB Moderator, 50% i Finans AB Obligentia, en tredjedel av Transinvest AB och 10% i Transferator Fondkommission AB. Vidare ägde man tillsammans med Armerad Betong Vägförbättringar (ABV, resultatet av en fusion mellan detta bolag och dess moderbolag Byggnads AB Balken) Balken Invest AB som i sin tur ägde företaget NVS samt 10% i United Brokers Fondkommission AB och 10% i Transferator Fondkommission AB.

Anders Walls Investment AB Argentus hade nu också seglat upp som storägare i Företagsfinans med kontroll över 15% av rösterna och således hade nu, 1983, Anders Wall ett visst inflytande i företaget. Uppköpen av aktier i Företagsfinans hade börjat 1979 då dåvarande Beijerinvest lade ett bud. Balken Invest kontrollerade 28,9% och ABV 27,6%. Argentus ägde för sin del 50% i ovan nämnda Obligentia och lika stor andel av Moderator samt en tredjedel av Transinvest.

I Transferator var bland annat Ebba Lindsö VD:

En milstolpe är VD-skapet i dåvarande penningmäklarfirman Transferator. När bolaget köptes upp av Alfred Berg blev hon bekant med Patrik Brummer, numera på Brummer & Partners, och Peter Norman, VD Sjunde AP-fonden.

[…]

1985, 30 år gammal, började hon som penningmäklare på Transferator, ett dotterbolag inom Merchant fondkommission. Äktenskapet med en mäklare på Civic fondkommission knakade i fogarna. Två år senare var de skilda. Hon skulle som ensamstående mamma, med en treåring och en sexåring, göra karriär och bli VD för Transferator.

Den före detta maken gick det sämre för. Han hade slutat på Civic och börjat på dåvarande Nordiska, Nordic Brokers, men fortsatte att spekulera i optioner inför börsnedgången på hösten 1987. ”Jag var nära att vinna en miljard”, uttalade han sig i Veckans Affärer i november 1987. Han hade satsat på en börsnedgång och handlat hos de före detta kollegorna på Civic som stängde hans position innan nedgången var ett faktum. Det fanns inte säkerheter för hans optioner och Civic var illa ute. Istället för en miljard rikare, blev den före detta maken 35 miljoner fattigare. Ebba Lindsö skänkte honom mångmiljonvärden vid bodelningen. Men han spelade bort alltihop igen på affärer med skogsfastigheter.

[…]

När hon började på Transferator så var det en penningmäklarfirma som tog egna positioner men man var tämligen ointresserade av kunderna. Ebba Lindsö spelade en avgörande roll för att ändra strategin mot kundernas behov.

[……]

Som VD styrde hon företaget med järnhand och levererade enligt uppsatta mål. Moderbolaget Merchant hade däremot problem med bolagen som sysslade kapitalförvaltning och aktiehandel. Lindsö hade försäkrat sig om att Transferator inte skulle dela med sig av sitt överskott så ägarna tvingades sälja bolaget.

Köpare var Alfred Berg och när Ebba Lindsö gjort upp med Patrik Brummer om köpet, dök hon upp bland grabbarna på Alfred Berg.

[…]

Länge hette företaget Alfred Berg Transferator innan det inlemmades helt i Alfred Berg.

Uppenbarligen hamnade Transferator som dotterbolag i Merchantkoncernen tillsammans med Merchant Fondkommission (senare Aragon Fondkommission). 2002 köptes Aragon av Kaupthing. Civic, som verkar ha hamnat i stora svårigheter under krisen i början av 1990-talet slogs ihop med Consensus Fondkommission nån gång på 1990-talet. Obligentia verkar numera vara ett privatägt konsult- bemannings och utbildningsföretag i Göteborg.

I slutet av 1980-talet började Johnsonkoncernen köpa aktier i ABV:

1987 började Nordstjernan AB köpa aktier i det börsnoterade byggbolaget Armerad Betong Vägförbättringar (ABV). I Nordstjernan fanns vid den tiden bland annat det egna byggbolaget Johnson Construction Company, JCC.
Under våren 1988 ökade Nordstjernan sin aktieandel och från och med den 21 maj 1988 räknades ABV som dotterbolag till Nordstjernan.

1989 fusionerades ABV med byggbolaget JCC och blev det nuvarande byggbolaget NCC. Året innan fusionerade Argentus med Anders Walls andra investmentbolag, Investment AB Beijer. Strax efter fusionen delades bolaget i två, Beijer Industries och Beijer Capital. I slutet av 1980-talet hamnade Gorthons rederiverksamhet hos Bilspedition (BTL). 1990 köptes Gorthon Invest AB av rederiet B & N. Idag är rederiverksamheten som fanns i Gorthon Invest en del av bolaget Transatlantic.

S:t Eriks Betong ägs idag av riskkapitalbolaget Segulah.

1985 hade AB Pronator, ett bolag som då var kontrollerat av Christer Jacobsson, John Wattin och Hans Larsson köpt på sig aktier motsvarande 35,7% av rösterna i Företagsfinans. Flertalet av dessa bör ha köpts från Investment AB Argentus och Balken Invest AB. I det senare bolaget var fömodligen Pronator redan huvudägare. De första aktierna i Balken fick man när Enator köpte upp Prospector inklusive Scandiaconsult. Sen konstruerades bolagsbildningen om så att Prospector som nu hette Pronator istället blev moderbolag. Pronator kontrollerade också 17,7% av rösterna i ABV. Året därfter tycks Företagsfinans ha blivit dotterbolag till Pronator.  Företagsfinans fanns uppenbarligen kvar 1990, men beskrivningen på sidan låter mer som en beskrivning av Hexagon. Balken Invest köptes upp helt och hållet av AB Pronator år 1992. Så här beskrivs det hela av Christer Jacobsson:

Just det, vi tog Pro- ur Prospector och -nator ur Enator så att det blev Pronator som moderbolag. Det var väl både positivt och negativt med Prospector. Det positiva var väl att det blev större konsultbusiness som vi lyckades vända och få bra effekter av. Det var till att börja med positivt med fastighetsbeståndet som vi fick in som bara steg i värde såhär. Det var också positivt att vi fick på det sättet ett delägande i Balken, som ägde i Företagsfinans och i ABV. Via lite affärer som bland annat Richard Hägglöf gjorde så kom vi att äga över trettio procent av ABV. Vi tillsatte den nya styrelsen i ABV med bland annat flera av dem du känner, Björn Wahlström och Hasse Dahlborg och Carl Axel Linderoth och så vidare. Jag var med i styrelsen där också. Sedan sålde vi ABV till NCC – ja, det blev NCC, vi sålde det till JCC och så det blev NCC – så det var ju en väldigt bra affär. Så långt var allting bra. När jag var VD för Pronator sedan fick vi kritik därför att det var svårt att läsa ut vad vi tjänade pengarna på och vad man skulle värdera oss efter. Affärsvärlden hade något nummer där man skrev, ska man värdera oss efter substansen som vi har i fastighetsbeståndet och finansbolag eller ska vi ta efter avkastningen som vi har i konsultbolag? Då gjorde vi en stor strategisk genomgång av bolaget med hjälp av externa strategikonsulter och tyvärr tog vi fel beslut, om jag får säga det. Vi hade lite olika åsikter inom företaget om vi skulle gå konsultvägen eller fastighetsvägen. De som tyckte som de externa konsulterna att vi skulle gå fastighetsvägen vann och jag menar, jag var VD så jag kan inte skylla ifrån mig, men jag hade hellre gått konsultvägen i det läget. Men i alla fall, så blev det. 1989 sålde vi alltså ut Enator med stor framgång och då kom bland annat IBM in som ägare i det bolaget.

[…]

Vi sålde ut allt. Det var liksom medvetet och likaså i Scandiakonsult sålde vi ut allt och då kom NCC att vara lite delägare i Scandiakonsult. Sedan behöll vi fastigheter och finans och det är ju en annan story, men det var ju inte så lyckosamt 1989, -90 -91 där allting rasade på den sidan, inte på grund av oss men vi drogs ju med.

Vid mitten av 1990-talet bytte Pronator namn till Nordiska Holding AB som senare köptes upp av Matteus Fondkomission. Och hamnade alltså i slutändan på samma ställe som Civic.

Läs mer: AV, AB, DPS,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Sverker Lindström och Sten Nordin, Vem äger storföretagen,1977
Veckans Affärer 1978 och 1982

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om AB Företagsfinans, AB Custos, Investment AB Öresund, ABV Vägförbättringar, Armerad Betong, JCC, NCC, Säfveåns AB, Gorthon Line, Rederi AB Gylfe, AB Cardo, S:t Eriks Betong, Balken Invest, AB Hevea, Stig Gorthon, Nils Linander, Bo Dahlgren, Åsbrink-Eiker AB, ABV, Ebba Lindsö, Transinvest, Moderator, Obligentia, Merchant Fondkommission, Civic Fondkommission, Nordic Brokers, Aragon Fondkommission, Consensus Fondkommission, Kaupthing, Nordstjernan, BTL, B&N, Transatlantic, Pronator, Matteus Fondkommission, Scandiakonsult, Enator, Ekonomi, Historia

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen.

Sponsor AB var ett utvecklingsbolag som bildades av Göteborgs Bank (senare Götabanken) år 1964. Bolaget fick en aktieägarkrets som var närstående till banken. Ägarna i banken var dock inte ägare i Sponsor AB i nån större utsträckning, men det fanns ett aktieägarkonsortium som från start kontrollerade 75% av rösterna i bolaget. Efterhand som företag förvärvades kom nya och förhållandevis stora aktieägare in i bilden eftersom Sponsor erlade hela eller delar av betalningen för de förvärvade företagen med nyemitterade aktier.

Sponsors verksamhet började i liten skala under 1964 då ett företag i Stockholm förvärvades, Bilmaterial AB. År 1965 förvärvades Jungners Verkstads AB, Centro-Maskin, Sävedalen och Förenade Färg samtliga i Göteborg. 1966 köptes ytterligare ett företag och 1967 skedde det förvärv som skulle bli Sponsors sista. Koncernen hade nu på kort tid vuxit kraftigt och i och med stora satsningar, med medföljande nyanställningar, var antalet anställda uppe i över 1 000 personer och årsomsättningen inom koncernen översteg 100 miljoner kronor.

Bland de lite större ägarna märktes år 1972 familjen Sandén, familjen von Sydow (Broström), Ernst Järnfelt, Påhlsson (Pååls och Pågens), Arne Henrikson, familjen Parkfelt, familjen Barkman (Barkman & Co), familjen Sundblad och familjen Trygger. Av dessa var i stort sett bara Henriksson och Sandéns några större ägare i Göteborgs Bank. Sponsor lyckades dock inte förvärva några bolag med bra utvecklingsmöjligheter och bolaget fick problem:

Redan under räkenskapsåret 1967/68 avyttrades såväl Bilmaterial som Sävedalens och därmed minskade antalet anställda med knappt 400 personer. 1969/70 ägde nästa nedskärning mm då hela rörelsen i Förenade Färg såldes och endast fastigheterna behölls. Därefter bedrevs verksamheten i Sponsor i någorlunda oförändrat skick till mars 1973 då Beijerinvest, som redan innehade 27 procent av rösträtten i bolaget, lade aktieägarkonsortiet ett bud på deras aktier. Anbudet godtogs och Beijerinvests ägarandel i Sponsor ökade till 75 procent. Resterande aktieägare erbjöds därefter att lösa in sina aktier mot aktier i Beijerinvest. I slutet av året hade Beijerinvest, slutligen genom tvångsinlösen, fullständig kontroll över Sponsor.

1975 fick AB Sponsor som en del av Beijerinvest återigen uppgiften att fungera som utvecklingsbolag. Därefter följde Sponsor med i moderbolagets fusion med Pribo, fusion med Volvo, skilsmässa från Volvo för att slutligen år 1981 förvärvas av Investment AB Argentus. Nu ingick bland Sponsors dotterbolag bland annat Haki-produkter (köptes 1976, börsnoterades 1982 och aktieinnehavet såldes 1985), Habia Cable och Gust. Carlsson (tidigare i Hexagon). Habia Cable ägs idag av Anders Walls bolag Beijer-Alma.

2002 fanns troligen Sponsor hos Catella (Catella Sponsor) eftersom detta bolag byggdes på resterna av Finans AB Nyckeln som delvis ägts av Anders Walls Beijer Capital och 2008 hos Corp Nordic. Om det nu är samma företag.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Årsredovisning Investment AB Argentus 1983
Årsredovisning Investment AB Beijer 1983

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om AB Sponsor, Götabanken, Beijerinvest, Catella, Habia Cable, Investment AB Argentus, Jungners Verkstads AB, Centro-Maskin, Sävedalen, Förenade Färg, Ernst Järnfelt, Arne Henrikson, Parkfelt, von Sydow, Sandén, Påhlsson, Ekonomi, Historia

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen.

Utvecklings AB Tulwe grundades 1965 på initiativ av Sundsvallsbanken. Inslaget av gemensamma ägare med banken var svagt, men Sundsvallsbankens pensionstiftelse var från början den störste ägaren i Tulwe med 6,6% av rösterna i bolaget. Ett aktieägarkonsortium fanns dock och tillsammans kontrollerade man 44% av rösterna vid starten av bolaget.

Det första företaget, Hilding Carlssons Mekaniska Verkstads AB, ingick i bolaget redan från start:

Verksamheten i Tulwe startades i december 1965 då det första företaget förvärvades, Hilding Carlssons Mekaniska Verkstads AB. 1 februari 1966 förvärvades Bröderna Höglunds Verkstad AB. Dessa två företag, belägna strax utanför Sundsvall, sammanfördes till ett företag – Ilsbo Industrier AB. Tulwe ansåg sig nu ha en slagkraftig enhet för tillverkning av släpfordon till lastbilar och skogsmaskiner. 1 oktober 1966 förvärvades uthyrningsföretaget Norrlandskranar AB, också beläget i Sundsvall.

Offensiven fortsatte med förvärvet av Gavleverken AB, tillverkare av byggnadsplåt, i september 1967 och antalet anställda i koncernen hade stigit till cirka 600 personer. Hösten 1968 hamnade det största dotterbolaget Ilsbo Industrier i akuta likviditetsproblem. Den stora satsning på släpfordon som Ilsbo, och Tulwe, gjort visade sig vara felaktig då försäljningen av lastbilar, och därmed även släpfordon, sjönk kraftigt åren 1966-1968. Förlusterna i Ilsbo steg alltmer och i november 1968 övertog därför Sundsvallsbanken, som störste kreditgivare för att skydda sin
fordran, vederlagsfritt aktierna i företaget från Tulwe.

1 augusti 1969 ansåg sig Tulwe återigen moget för ett förvärv och denna gång köptes ett rent serviceföretag – Säljinstitutet AB. Detta företag bedrev, genom tre dotterbolag, olika sorters konsultverksamhet inom bland annat försäljning och dataområdet. Inte heller detta förvärv var lyckat och 1970 såldes två av dess dotterbolag. Tulwe genomförde sedan inte några ytterligare förvärv.

1972 var Erik Elinder störste ägare i Tulwe med 17 % av rösterna och Sundsvallsbankens pensionsstiftelse kontrollerade 6,2%. Senare under året köpte Beijerinvest upp aktier motsvarande 40% av rösterna i bolaget. I slutet av samma år lade Beijerinvest AB ett bud på Utvecklings AB Tulwe som accepterades av aktieägarna. Kvar i bolaget fanns då bara Gavleverken och delar av Säljinstitutet. Norrlandskranar såldes redan tidigare under 1972. Gavleverken såldes 1976.

Ilsbo Industrier heter idag J.Sörling-Ilsbo AB och har Amymone Venture Capital som ägare. Antalet anställda i hela Amymonekoncernen är 560 och huvudägaren heter Per Vannesjö. Gavleverken ägs sedan 1990 av finska Rautaruukki Oy och fick 1992 namnet GA Plagan AB.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Utvecklings AB Tulwe, Sundsvallsbanken, Erik Elinder, Ilsbo Industrier, Norrlandskranar, Gavleverken, Beijerinvest, Ekonomi, Historia, Sundsvall

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen.

Coronaverken grundades 1918 i Göteborg som en tvättmaskinstillverkare. I den första styrelsen för bolaget ingick C.R. Tellander, J.T. Sandberg och Sigurd Larsson. Tellander hade 1907 också startat Värmelednings AB Celsius, J.T. Sandberg som hade varit VD i Verkstads AB Vulcan, som köpt Tellanders första företag Eminent (startat 1900). När Vulcan år 1917 köptes av Nordiska Kullager slutade Sandberg och blev istället intressent i det nybildade Coronaverken AB som övertog Vulcans tidigare tillverkning. Sigurd Larsson var också delägare i företaget Larsson, Seaton & Co. Chef för Coronaverken var från 1918 till 1946 Reinhold Hjort. Tellander blev också intressent i E.A. Rosengrens AB när grundaren dog 1910. Partners i det nya aktiebolaget var också Sven Almqvist, Herman Lindquist och A.Fröding.

1923 startade Tellander AB CTC för att exploatera en del uppfinningar han gjort. Detta  företag flyttade vid hans död år 1930 en del av tillverkningen till Ljungby i Småland. Franz Hartmann blev 1930 styrelsordförande i CTC och 1957 i Rosengrens. VD från 1933 var Eric Höglund och från 1953 Sigurd Ljungcrantz.

1947 köptes Coronaverken och Vulcan upp av CTC och det året kom varumärket Wascator till. 1948 köptes företaget Domus som tillverkade frontade tvättmaskiner. Coronaverken kom snart att inrikta sig på en verksamhet som kan liknas vid ett utvecklingsbolags.

1959 fusionerade Coronaverken AB, kassaskåpsföretaget EA Rosengrens AB, AB CTC (tvättmaskiner, oljepannor, armaturer osv) samt AB Husqvarna Borstfabrik och ett nytt moderbolag, förvaltningsbolaget Coronaverken AB bildades. Troligen blev nu Förvaltnings AB Hasselfors huvudägare i företaget. Ordförande i det nya bolaget blev Franz Hartmann och VD Erik Håkansson, innan dess VD i Rosengrens sen 1944. Bolaget hade nu 1 600 anställda.

1962 köptes AB Hedalverken, 1963 AB Lindells Vågfabrik, 1965 kassaskåpsföretaget AB Norema Industrier som senare fusionerades med Rosengrens och Verkstads AB Calor. Året därefter köptes AB Silenta Maskinfabrik, AB Specialpumpar, Vårgårda Armaturfabrik AB, Verkstads AB Lindqvist, Växjö Rostfritt AB och tyska API Maschinen Gmbh samt Backer Elektro-Värme AB. Calor som tillverkade värmesystem och tvättmaskiner fusionerades med AB CTC.

1966 fusionerades Lindells Vågfabrik med Stathmos AB och Coronaverken blev ägare till 50% i det nya bolaget Stathmos-Lindell AB. KF ägde den andra halvan samt erhöll en relativt stor post aktier i Coronaverken. 1972 kontrollerade Hasselfors 18% av rösterna i Coronaverken och KF  10,8%. I övrigt kontrollerade göteborgsfamiljerna Hartmann och Friberger uppemot 10% av aktierna. Coronaverken hade 1960 1 900 anställda, 1964 2 700, 1968 4 200 och 4 700 år 1972. Franz Hartmann kvarstod som styrelseordförande i Coronaverken tills bolaget köptes av AGA. Han var en av de mäktigaste inom det svenska näringslivet på 1960-talet. De enda tre som enligt koncentrationsutredningen hade fler styrelseposter var Marcus Wallenberg, Ragnar Söderberg och Hugo Stenbeck Sr.

1973 köpte Electrolux Wascator från Coronaverken och 1974 övertogs hela ägandet i Stathmos av KF. Sistnämnda år köptes slutligen också Coronaverken av AGA efter att bolaget hamnat i ekonomiska problem, delvis på grund av en riskfylld expansion utomlands.

1982 köptes Backer av NIBE och 1983 knoppade AGA av bolaget Pharos som bland annat innehöll Rosengrens. 1984 sålde AGA hela CTC-gruppen, som Coronaverken nu hette, till Saab som slog ihop CTC med AB ASJ till Saab-Scania Enertech med 3000 anställda. 1987 såldes Rosengrens (heter numera Gunnebo Nordic) till Kullenbergs Förvaltnings AB och Vårgårda Armatur till Gustavsberg. 1988 sålde Saab-Scania hela Enertechgruppen till Trelleborgs AB och sen 1993 är bolaget brittiskägt.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Veckans Affärer, 1972
Årsredovisning AGA 1983
Årsredovisning Pharos 1983
Årsredovisningar Saab-Scania 1983-1989

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om C.R. Tellander, J.T. Sandberg, Sigurd Larsson, Coronaverken, Reinhold Hjort, AB CTC, Franz Hartmann, Sigurd Ljungcrantz, Vulcan, Eminent, EA Rosengrens AB, Wascator, Hasselfors, Förvaltnings AB Hasselfors, Vårgårda Armatur, Backer, Stathmos-Lindell, Friberger, Hartmann, Electrolux, AGA, Pharos, ASJ, Saab-Scania Enertech, NIBE, Göteborg, Historia, Ekonomi, Samhälle

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Investment AB Skansen Lejonet grundades i syfte att medverka i strukturrationaliseringar inom västsveriges näringsliv. Bolaget grundades i Göteborg av kapitalintressen som återfanns inom kretsen kring Skandinaviska Banken.

Ingen dominerande ägare fanns i bolaget utan innehavet av röststarka aktier fanns band flera av de göteborgska finansfamiljerna. Ägare år 1972 var familjen Broström som via rederiet (Tirfing) och direkt kontrollerade 8,5% av rösterna plus att en makthavare i Tirfing tillika VD i Skansen Lejonet som inte tillhörde familjen, Stig Danielson, kontrollerade 3,8%, familjerna Mark/Carlander 7%, familjen Thorburn 4%, familjen Mannheimer 3,3%, familjen Ekman 3,3% och Göteborgs kommun via fonder och bolag 6,6%.

Bolaget hade framförallt ägarintressen i den bohuslänska stenindustrin men även en portfölj av aktier i börsnoterade företag. Bland dotterbolagen märktes AK Fernströms Granitindustrier AB med stenbrott i Småland, Blekinge och Skåne, Kullgrens Enka AB (tidigare Granit AB Kullgrens Enka) med stenbrott i Bohuslän, AB Asfaltbeläggningar, AB Karlshälls Granitindustri (grundat 1909) och Svenska Granitindustri AB (grundat 1898).

Kullgrens Enka grundades år 1842 av köpmannen och redaren Carl August Kullgren tillsammans med ingenjören och kanalbyggaren Nils Ericson. Bolaget skulle bryta sten för Nils Ericsons fästningsbygge på Marstrand och kanalbygge i Trollhättan. Stenbrytningen startade, efter geologiska undersökningar av Ericson, på ön Bohus-Malmön i nuvarande Sotenäs kommun, utanför Brofjorden. Redan 1844 lämnade Ericson bolaget. Med tiden blev bolaget Nordens största stenindustriföretag. Det mesta av den bearbetade stenen såldes på export, bland annat till Köpenhamns sjöbefästning samt till Hamburg och England.

Efter Carl August Kullgrens död övertogs firman av hustrun Ulrika Kullgren. Enligt den tidens sed ändrades företagets namn till C.A. Kullgrens Enka. Ledare för företaget blev Ivar Kullgren, son till C.A. Kullgren, och efter honom blev hans son Viktor Kullgren chef. På 1960-talet övertogs Kullgrens Enka av Investment AB Skansen Lejonet. 1977 las Kullgrens Enka ner. Stenbrotten i Krokstrand, på Rixö och Malmön stängdes.

Alfred Kofoed Fernström grundade 1885 firman AK Fernströms Granitindustrier (AKF) i Karlshamn och startar ett flertal stenbrott i denna trakt. Verksamheten gick bra och kring sekelskiftet ledde granitexporten främst till Tyskland till att man skaffade egna fartyg för transporterna.

Under tiden fram till första världskriget växte flottan stadigt, men i efterkrigstidens depression avvecklades större delen av fartygsflottan. Under tiden fram till andra världskriget drev rederiet bara ett fåtal fartyg och 1946 såldes det sista fartyget i bolagets flotta. Bolaget drev dock stenhuggeriverksamheten vidare.

Under ledning av Eric K Fernström så satsade bolaget år 1951 på att bedriva tanksjöfart. Det första företaget levererades 1954. 1968 sålde Eric K Fernström sitt bolag till Investmentbolaget Skansen Lejonet i Göteborg. Bolaget behöll trots detta sitt namn och under en kort tid kvarstod Eric K Fernström i bolagets ledning. Rederirörelsen var helt inriktad på tank- och OBO fartyg, vilket visade sig vara en olycklig kombination när 1970-talets oljekris slog till. Bolagets sista fartygsbygge gick direkt till upplag där hon förenades med bolagets andra upplagda fartyg.

En sådan verksamhet gick naturligtvis inte att driva vidare, så bolaget sålde under 1970-talet ut sin fartyg. 1977 såldes det sista fartyget, som året efter formellt övertogs av köparen Broströms. Skansen Lejonet kraschade som bolag som en konsekvens av de misslyckade fartygssatsningarna under 1970-talet och de olika dotterbolagen såldes av konkursboet:

Den fullständigt dominerande kunden på Sparbanken i Karlshamn var vid den här tiden miljardären Ingemar Petersson, en stor och bullrig värmlänning, klädd i sjabbiga kostymer, som rökte kopiöst mycket och drack ännu mer.

Han hade rullat in i Karlshamn i en stor Mercedes en sommardag 1978 efter att ha köpt stadens gamla granitexportfirma, AKF Granit, av investmentbolaget Skansen Lejonet som hade kraschat på grund av en jättesatsning på oljetankers när marknaden för dessa gick i kvav under 1970-talet. Vd:n Stig Danielsson hade skjutit sig och Ingemar Petersson, som hade börjat som brädgårdsarbetare för att några år senare äga ett helt sågverk, hade kommit åt hela AKF Granit för bara 5 miljoner kronor. I bolaget fanns nästan all stenexport i Sverige, Finland och Norge samlad. AKF Granit hade enorma övervärden, och en kort tid efter det att Ingemar Petersson hade köpt bolaget, sålde han ett stycke mark i Småland för nästan lika mycket som han hade köpt hela koncernen för.

Ingemar Petersson installerade sig i den gamla granitfirmans kontorshus i Karlshamn, ett imponerande sekelskifteshus i hamnen. Här kunde han ibland ställa sig korridoren och ropa: ”Brännvin, pojkar!” En av de anställda skickades iväg till systemet och en annan för att köpa falukorv, och sedan var det fest. ”Nu ska vi supa!” sa Petersson och
hällde upp i glasen.

Både AB Karlshälls Granitindustri och Svenska Granitindustri AB finns som bolag än idag. Det sistnämnda bolaget ägs av ovan nämnde Ingemar Petersson.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Lars Ohlson, Skambankerna (citatet ovan)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Investment AB Skansen Lejonet, Skandinaviska Banken, Broström, Mark, Carlander, Thorburn, Mannheimer, Ekman, Kullgrens Anka, AK Fernströms, Bohuslän, Blekinge, SKåne, Carl August Kullgren, Nils Ericson, Bohus-Malmön, Krokstrand, Rixö, Karlshamn, Eric K Fernström, Ingemar Petersson, AKF Granit, Historia, Ekonomi, Göteborg, Stig Danielson

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Sydinvest grundades 1966 med Skånska Banken som initiativtagare genom att AB Liljedahlska Läderfabriken ändrade namn till AB Sydinvest. Ägare i det nybildade utvecklingsbolaget blev de 5 intressenterbolag som familjen Roos (var tidigare ägare av Liljedahlska) använde för att kontrollera banken plus Guldsmeds AB GAB (också ägt av familjen Roos). Totalt kontrollerade familjen Roos 46% av rösterna i bolaget. De med familjen Roos nära allierade familjerna Malmros och Edstrand kontrollerade ytterligare 2,7 % respektive 1,9%. Familjen Ericsson som också var närstående Skånska Banken kontrollerade 1,5%  och Wallenbergs Incentive AB 2% av rösterna.

Redan innan ombildningen till utvecklingsbolag hade företaget investerat i olika bolag:

Liljedahlska Läderfabriken hade parallellt med att den gamla rörelsen, det vill säga garveriverksamheten, avvecklats förvärvat fyra företag i Malmötrakten. Dessa fyra företag ingick alltså i bolaget när Sydinvest bildades. Tre av de fyra var tillverkande företag. Harry Holmdahl tillverkade branddörrar, Ceres kemisk-tekniska produkter och Svenska Säck tillverkade säckar, presenningar och plastfolier för industriellt bruk. Det fjärde förvärvet, Bröderna Jörgensen, var ett handelsföretag som sålde bland annat konstfiberprodukter till byggnads- och möbelindustrin.

1 augusti 1966 förvärvades AB Iwan Omfors Fabriker, som tillverkade olika sorters biljettautomater. 1 maj 1967 köptes rörelsen i Lidköpings Kranmaskiner och det nybildade företaget, som tillverkade mobila lyftkranar, gavs namnet AB Björnkranar. Sydinvests sista förvärv ägde rum i februari 1968 och avsåg Lerum Lättmetall AB som tillverkade tankar och lastbärare i rostfritt stål. Detta företag såldes dock redan år 1969, med motiveringen att efterfrågan på företagets produkter minskat.

Varken Sydinvest eller dotterbolag gick speciellt bra och 1969 togs ett förslag om samgående med Företagsfinans fram. Aktieägarna ställde sig dock inte positiva utan bolaget fick kämpa vidare:

Sydinvests ekonomiska problem fortsatte och koncernens resultat föll kraftigt under åren 1970 och 1971. Sydinvest var tvingade att vidta kraftfulla och snabba åtgärder om ytterligare förluster skulle kunna undvikas. Därför skars verksamheten ned i Björnkranar, som var den största förlustkällan, och antalet anställda minskades med 50 personer. Tillverkningen i Ceres avvecklades och företaget bedrev från och med 1972 endast uthyrning av sina tidigare tillverkninglokaler. Slutligen såldes också vissa fastighetsinnehav i Bröderna Jörgensen och i Iwan Omfors. Förändringarna räckte dock inte till, även påföljande år gick koncernen med förlust. Hösten 1973 slutade Sydinvests historia som utvecklingsbolag då Persöner-koncernen köpte bolaget.

Persöner-koncernen köptes senare upp av AB Wilh. Sonesson, ett företag som så småningom hamnade i Beijerinvest. Precis som de andra mindre lyckosamma utvecklingsbolagen Tulwe och Sponsor hamnade alltså även Sydinvest i de bolag som Anders Wall hade intressen i. Fast idag är AB Sydinvest (eller ett nytt bolag med samma namn) ägt av familjen Raihle, den ursprungliga ägarfamiljen till Persöner AB.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om AB Sydinvest, Skånska Banken, Roos, Edstrand, Malmros, Ericsson, Ceres, Harry Holmdahl, Iwan Omfors, Björnkranar, Persöner AB, Wilh. Sonesson AB, Ekonomi, Historia, Malmö, Samhälle, Politik

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

År 1960 startade Sonny Holmgren en firma för bilförsäljning i en liten lokal i Jönköping. Det började med begagnade bilar men ganska snart blev det även nybilsförsäljning och serviceverkstad. Sedan dess har bolaget vuxit och det är idag ett av Sveriges största bilhandelsföretag med försäljningsverksamhet i Jönköping. Nässjö, Skövde, Göteborg, Vetlanda, Värnamo, Växjö, Borås, Helsingborg, Kalmar, Karlskrona, Oskarshamn, Vimmerby, Västervik och Kungsbacka.

Holmgrens Bil AB ingår i en mindre koncern, Holmgren Group AB som förutom bilfirman också omfattar ett antal fastighetsbolag, varav en minoritetsandel i Nivika Intressenter AB, ett bolag som kontrolleras av familjen Holmgren. Holmgren Group AB har cirka 600 anställda. Företaget och familjen Holmgren äger också del i bemanningsföretaget Flodin Rekrytering & Bemanning AB (Flodin Holding AB) med 100 anställda. Holmgren Group är också delägare i är bilförsäkringsbolaget Greater Than AB där de har 9,7% av aktiekapital och röster.

Företagskoncernen leds idag av Benny Holmgren, sannolikt son till Sonny Holmgren. Han är också ägare tillsammans med Eline och Eric Holmgren som väl sannolikt är hans barn samt Thibaud Hartvig Holmgren som är son till Tony Hartwig. I styrelsen för Holmgren Group AB ingår Benny Holmgren, Eric Holmgren, Thibaud Hartwig Holmgren, Bo Sandberg, Andrea Moreau Folcker och Göran Strandberg.

Thibaud Hartwig Holmgren och Tony Hartwig har livsmedelshandelsföretaget Olle Hartwig AB med dotterbolaget Pandalus AB. De två handelsföretagen sysslar främst med räk- och fiskhandel.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Holmgren Group, Flodin Holding AB, Nivika Intressenter, Sonny Holmgren, Benny Holmgren, Eline Holmgren, Eric Holmgren, Thibaud Hartwig Holmgren, Holmgrens Bil, Jönköping, Bilhandel

G. Toveks Bil AB grundades 1994 i Kinna av Gregor Tovek. Han är fortfarande ägare, dessutom VD och styrelseordförande i bolaget som expanderat kraftigt sen starten. Expansionen har till stor del skett genom uppköp.

2001 togs Din Bils verksamhet i Borås över och verksamhet startas i Ulricehamn. Året efter förvärvades förvärv av Wohléns bil i Varberg och Falkenberg. 2010 köptes Björstigskoncernen med verksamhet i Lidköping, Skövde, Falköping, Mariestad, Skara och Vara samt Blennermarkskoncernen med verksamhet i Trollhättan, Uddevalla och Åmål.

Koncernen består idag av moderbolaget samt 9 dotterbolag, främst bilhandelsföretag men också fastighetsbolag och finansbolag. Förutom Gregor Tovek sitter också hans fru Susanne Tovek, döttrarna Evelina och Isabella Tovek samt hans far i styrelsen för familjeföretaget.

Idag har företaget cirka 600 anställda och är ett av Sveriges större bilhandelsföretag. De säljer både personbilar och lastbilar.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om G. Toveks Bil AB, Toveks Bil, Björstigs, Blennermarks, Gregor Tovek, Bilhandel

Sundsvalls Enskilda Bank grundades 1864. Redan 1869 övertogs en en annan bank, nämligen Filialbanken i Östersund. Därefter följde en rad övertaganden under åren, 1875 övertogs delar av Filialbanken i Sundsvall, 1911 AB Sollefteå Folkbank, 1914 AB Ljusdals Folkbank, 1917 AB Hudiksvalls Bank, 1919 Torsåkers Spar- och Diskontokassa, 1921 Ab Nylands Folkbank och 1922 AB Bollnäs Folkbank.

Filialbanken i Sundsvall hade bildats 1855 på initiativ av A.O. Wallenberg. Filialbankerna var en sorts halvprivata banker, som fungerade som filialer till riksbanken men med lokal förankring. De hade begränsad rörelsefrihet men blev ändå till stor nytta för näringslivet genom sin utlåningsverksamhet. Filialbanken i Sundsvall tog också initiativ till utvidgning av det svenska telegrafnätet norrut från Gävle, och den 2 oktober 1856 kunde det första telegrammet skickas från Sundsvall. I styrelsen för Filialbanken satt vid dess upplösning bland annat Fr. Bünsow, Aug. Edström, A.P. Hedberg och Aug. Sundberg.

Den första styrelsen i Sundsvalls Enskilda Bank bestod av rektor Erik Berggren, befallningsman J.A. Hellman, grosshandlarna C.A. Axell, G.F. Cavallin, A.P. Hedberg, Nils Wikström och Nils Åström, samt borgmästaren Magnus Ahlgren, brukspatron C.F. Huss och kamrer Götrik Gihl. Samtliga utom brukspatron Huss var ledamöter av stadsfullmäktige i Sundsvall, Åström och Berggren satt även i filialbankens styrelse. Familjen Wikström var från början de största ägarna och representanter för familjen fanns kvar i styrelsen för banken så sent som i början av 1970-talet även om man då inte var någon större aktieägare i banken.

På grund av det spektakulära bankrånet i Linköping år 1854 så hade bankerna redan tidigt en omfattande säkerhet. Något som också gällde Sundsvallsbanken:

Där man hanterar pengar har man alltid fått vara på sin vakt mot tjuvar. Bankstölden i Linköping 1854 påverkade bankbyggnadernas disposition. I början på 1900-talet var Sundsvallsbankens anställda utrustade med revolvrar, till eget och bankens skydd!

Sundsvallsbanken var en av få banker som var helt oberörd av Kreugerkraschen 1932 då Berggren som var bankens direktör inte hade haft något förtroende för Ivar Kreuger. År 1934 blev banken aktiebolag istället för ett så kallat solidariskt bankbolag och 1964 fick banken namnet Sundsvallsbanken. VD år 1969 var Jan Wallander som året efter rekryterades till Handelsbankenoch skulle komma att bli en legendarisk VD där mellan 1970 och 1978.

Förutom träbaronfamiljerna Wikström och Hedberg är också Örnsköldsviksfamiljen Hannell kopplad till Sundsvallsbanken där Gösta Hannell satt i styrelsen 1967-1975. Familjen Hannell hade en bakgrund som spritsmugglare på 1930-talet, men på 1960-talet började man med legitim affärsverksamhet. Gösta Hannell byggde upp sitt företag Hannells Industrier (Röda Ulvens surströmming, numera främst en förpackningsindustri i Falkenberg) med stöd från kommunen, han satsade på fastighetsaffärer och smet med skatten. Hans bror Folke Hannell var dock ännu mer ökänd som en del av den organiserade brottsligheten i Stockholm. Vinstbolagsaffärer, bolagsplundring, ocker, fastighetsfiffel, beskydd, indrivning och liknande sysslade han och hans kumpaner, däribland brodern Bror Hannell och Bo Cederholm, med. I många av dessa affärer hade han ofta hjälp av Sundsvallsbanken där ju brodern Gösta satt i styrelsen.

Precis som för andra provinsbaker i Sverige dominerades ägandet i Sundsvallsbanken under 1960- och -70-talen av de svenska försökringsbolagen som ju inte var några aktiva ägare. Även Sundsvallsbanken blev i likhet med andra småbanker föremål för uppköp och uppköpsförsök under 1970-talet. 1976 hade sålunda Anders Wall och Beijerinvest skaffat sig kontroll i banken genom att inneha 7,7% av rösterna och kapitalet. Under början 1980-talet stärkte man sitt grepp över banken.

Sundsvallsbanken fusionerades år 1986 med Uplandsbanken. Vice ordförande i Uplandsbanken var Thomas Matsson som också var verksam som rådgivare till Anders Wall. Denna personkontakt underlättade och banade väg för fusionen. Namnet på den fusionerade banken blev Nordbanken. I Nordbanken innehade Walls Beijerinvest 6,1% av rösterna och AB Custos, som nu kontrollerades av Volvo och Skanska, 11,9%. Fyra år senare, 1990, fusionerade Nordbanken och statliga PK-banken och blev så småningom den bank som idag heter Nordea.

Idag är Sundsvallsbanken ett av de varumärken Den Danske Bank använder sig av och har inget gemensamt med den ursprungliga Sundsvallsbanken.

Andra källor:
Veckans Affärer 1977-1983
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Ägandet i det privata näringslivet SIND 1980:5
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1987
Aktieägarens uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Pockettidningen R nr 6 1978

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Sundsvallsbanken,
Uplandsbanken, Nordbanken, Sundsvalls Enskilda Bank, Filialbanken i Sundsvall, A.P. Hedberg, Nils Wikström, A.O. Wallenberg, Fr. Bünsow, Gösta Hannell, Hannell, Örnsköldsvik, Anders Wall, Beijerinvest, Erik Berggren, Ekonomi, Historia, Samhälle, Sundsvall, Bankväsende

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Skaraborgsbanken bildades som Skaraborgs Läns Enskilda Bank år 1864 och bytte 42 år senare (1906) namn till Skaraborgs Enskilda Bank. 1873 övertogs rörelsen från den samma år nerlagda Skaraborgs Läns Filialbank (startad 1853), 1919 köptes Vadsbo Kreditbolag, 1929 övertogs Vadsbo Sparbank, 1930 Allmänna Sparbanken i Skövde och 1952 Hjo Bank. År 1934 blev banken ett aktiebolag.

Skaraborgs Enskilda Bank hade stor förankring hos godsägarna och bönderna i Skaraborg vilket märktes på styrelsen. 1908 besto denna av Johan Carl Follin, f. d. öfverste ordf., Ernst Rudolf Vilhelm Hedenstierna, borgmäst., vice ordf., Sven Sigfrid Ahlberg, , f. d. öfv. löjtn., Anders Peter Trybom, borgmäst., William Dickson, godsägare (från göteborgsfamiljen Dickson), Gustaf Braut Anund Berg, godsägare, Josef Brodén, verkst. dir. vid kontoret i Stockholm, Carl Edvin Högberg, grossh., och Gustaf Albert Drysén, fil.kand., verkst. dir. att Skövde där banken hade sitt huvudkontor var en militärstad märktes också tydligt i bankens ledning.

1969 hade styrelsen en liknande sammansättning med undantag av att militärerna ersatts med köpmän och dipsonenter. De som satt i styrelsen då var kapten Ivar Virgin, godsägare Erland von Hofsten, disponent Wilhelm Nilson-Dag, agronom Stig Janson, Lars Ekelund, köpman Knut Sundelöf, disp. Göte Wästlund, försäkringsdirektör Einar Nilsson, bankdir Lars Waller och bankdir Gösta Karlsson (VD).

Banken hade länge ett splittrat ägande och ingen dominerande ägare förrän AB Custos 1976 hade skaffat sig kontroll över banken genom att inneha 21,8% av röster och aktiekapital. Banken hade då också bytt namn till Skaraborgsbanken. Custos kontrollerade samtidigt också Östgötabanken och några år senare fick de också kontroll över Uplandsbanken. Tio år senare hade Skaraborgsbanken i likhet med Östgötabanken hamnat i familjen Lundbergs kontroll.

1986 deklarerade Fredrik Lundberg att de två bankerna skulle fusioneras men så skedde aldrig. Istället såldes innehavet (50,1%) i Skaraborgsbanken till Gota Group år 1988. Nu kontrollerades banken av finansmannen Robert Weil. Under 1989 och 1990 fusionerades banken med Wermlandsbanken och Götabanken till Gota Bank. Sistnämnda år sålde Robert Weil och hans investmentbolag Proventus den nya banken till Trygg-Hansa. Resterna av Gota Bank efter fastighets- och finanskrisen i början av 1990-talet hamnade så småningom i den bank som idag heter Nordea.

Läs mer: LN,

Andra källor:
Veckans Affärer 1977-1983
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Ägandet i det privata näringslivet SIND 1980:5
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1987
Aktieägarens uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Skaraborgsbanken, Skaraborgs Läns Enskilda Bank, Skaraborgs Enskilda Bank, Lundberg, Fredrik Lundberg, Ivar Virgin, Erland von Hofsten, AB Custos, Uplandsbanken, Östgötabanken, Gota Bank, Gota Group, Wermlandsbanken, Skövde, Ekonomi, Historia, Samhälle

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Banken grundades 1832 i Karlstad under namnet Wermlands Provincial-Bank som Sveriges i turordningen andra privatbank (Skånska privatbanken i Ystad hade grundats året innan). Namnet ändrades 1857 till Wermlands Enskilda Bank. Banken blev dominerande i Värmlands län genom fusionen med Kristinehamns Enskilda bank 1911. Som centralbank för många av landsortsbankerna verkade vid denna tid Stockholms Handelsbank i options- och utlandsaffärer. Samarbetet avslutades 1912 då Sveriges Privata Centralbank bildades med Wermlands Enskilda Bank som en av 14 delägare. Då denna 1917 fusionerades med Skandinaviska Kredit fungerade den senare som centralbank.

1934 blev banken ett aktiebolag och 1951 övertogs AB Diskontobanken. Bland de större ägarna i banken märktes efter hand familjerna Ander (NWT), Hemmingson (Ahlmarks Rederi) och Nerman (Nermans Tryckeri) och de kontrollerade förmodligen banken fram till slutet av 1960-talet då de största ägarna istället blivit de tre stora svenska försäkringsbolagen Trygg-Hansa, SPP och Skandia. Eftersom dessa bolag inte brukade vara aktiva ägare så dominerades bankens ledning ändå av representanter från de nämnda familjerna och andra värmländska företagsintressen. 1969 satt följande personer i styrelsen: bruksdip. Kjell Åkerhielm, civiling. Erik Wästlund, godsäg. Carl Matton, disp. Gösta Schotte, dir. Gösta Orrlind, dir. Gustaf Ander, civilek. Måns Nerman, dir. Lennart Hemmingson och bankdir. Sven Lönnqvist (VD). 1970 kortades namnet till Wermlandsbanken.

1972 hade också familjen Ericsson, via Facit AB, skaffat sig 3% av rösterna i företaget. Familjen Malmros (via Malmros Rederi AB), nära förbundna med Ericsson via Skånska Banken och gemensamt ägande i pappers- och skogsföretaget Munksjö, ägde samtidigt 1%. Detta gjorde dem tillsammans till en av de största ägarna i banken men på grund av ekonomiska problem på 1970-talet sålde Facit och Malmros Rederi sina aktier i Wermlandsbanken. Säfveåns AB (systerbolag till AB Custos) tycks ha köpt upp dessa och på detta sätt skaffade sig Custos alltså ett indirekt intresse även i Wermlandsbanken vid sidan av det dominerande ägandet i Skaraborgsbanken och Östgötabanken.

Under 1980-talet expanderade banken kraftigt. Samtidigt blev Bonnier & Bonnier Invest successivt majoritetsägare. Genom investmentbolaget Proventus, kontrollerat av finansmannen Robert Weil, köp av majoritets posten i Bonnier & Bonnier Invest 1986 öppnades för en sammanslagning med Götabanken. Under 1989 och 1990 fusionerades banken med Skaraborgsbanken och Götabanken till Gota Bank. Sistnämnda år sålde Robert Weil och hans investmentbolag Proventus den nya banken till Trygg-Hansa. Resterna av Gota Bank efter fastighets- och finanskrisen i början av 1990-talet hamnade så småningom i den bank som idag heter Nordea.

Läs mer: Karlstad, Länsstyrelsen Värmland, VF1, 2, Knappen, Bilder och historier från Karlstad,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1987
Aktieägarens uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Wermlands Enskilda Bank, Wermlands Provincial-Bank, Karlstad, Värmland, Ander, Hemmingson, Nerman, Wermlandsbanken, Säfveån, Custos, B & B Invest, Proventus, Robert Weil, Gota Bank, Skaraborgsbanken, Götabanken, Trygg-Hansa, Ekonomi, Historia, Bankväsende

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Startade 1837 som Smålands Privatbank och ändrade namnet till Smålands Enskilda Bank år 1847. 1934 blev banken aktiebolag under namnet AB Smålands Bank. 1889 övertogs Oskarshamns Enskilda Bank, 1916 AB Varbergs Bank och Mellersta Hallands Bankaktiebolag.

I likhet med andra banker kom banken i kris i början av 1920-talet och fick räddas av statliga Kreditkassan AB af år 1922 och Stockholms Enskilda Bank:

Vid 1922 års bolagsstämma konstaterades att banken lidit stora förluster, varför bolagsstämman beslöt att låta undersöka bankens ställning. Undersökningen gav till resultat, att förlusterna uppgingo till c:a 21,5 miljoner kronor och att 9/10 av bankens grundfond gått förlorade. För att banken ej skulle tvingas till likvidation måste ett tillskottskapital av 11,34 miljoner kronor framkallas. Styrelsen inbjöd bankens lottägare till teckning av detta tillskottskapital mot s.k. tillskottsbevis, löpande med 6 % ränta, vilken ränta skulle utgå av vinsten, innan annan utdelning finge ske. Teckningen kunde genomföras, främst tack vare ekonomiskt stöd från Kreditkassan af år 1922 och Stockholms Enskilda Bank. Kreditkassan och Enskilda Banken finansierade nämligen till stor del teckningen av de nya tillskottsbevisen genom att belåna dessa åt lottägarna. I minnesskriften heter det om denna rekonstruktion: ”Detta var första gången som en bankrekonstruktion genomfördes med hjälp av banklagens bestämmelser rörande tillskottskapital. Vid tidigare bankrekonstruktioner hade banken ifråga likviderat och rörelsen övertagits av ett nytt bolag. Med den av Smålandsbankens ledning utformade metoden undveks likvidation och banken kunde direkt fortsätta sin rörelse”.

Familjen Wallenberg tycks som ovan antyds tidigt ha skaffat sig kontroll över banken, dels som ett resultat av krisen 1922 och dessutom förmodligen som ett resultat av de konvulsioner som Kreugerkraschen orsakade i början av 1930-talet. Som hemmahörande i Jönköping hade banken säkerligen en del affärer med Svenska Tändsticksaktiebolaget (STAB) som ju var centrum i Kreugers affärsverksamhet. Tändsticksbolaget var ju ett av de Kreugerbolag som familjen Wallenberg tog kontroll över efter kraschen. Förvaltnings AB Providentia bildades 1946 för att ta över de aktieposter som Stockholms Enskilda Bank fått i bland annat Kreugerkraschen som exempelvis L.M. Ericsson och Tändsticksbolaget. Men det är också möjligt att Wallenbergs intressen delvis uppstod samtidigt som man tog kontroll över Halmstad-Nässjö Järnväg. Så fick ju Wallenbergs ägarintressen i Bohusbanken, den tredje bank familjen kontrollerade tidigare.

Providentia fick också en stor post i Smålands Bank. 1962 ägde Providentia 19% av aktiekapitalet och rösterna i banken och innan försäljningen 1972, 20% direkt och 6,8% indirekt via STAB och AB Turitz & Co. Det senare bolaget var sin tur dotterbolag till Nordiska Kompaniet AB (NK) som också kontrollerades av familjen Wallenberg. VD i Smålands Bank år 1969 var Rutger Barnekow som senare skulle gör karriär inom SEB.

1972 köptes Smålands Bank av Götabanken. Providentia är idag fusionerat med Wallenbergs andra och äldre investmentbolag, AB Investor.

Idag är Smålandsbanken ett av de lokala varumärken Den Danske Bank använder sig av och banken har inget gemensamt med den ursprungliga Smålands Bank.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Smålands Enskilda Bank, Smålands Bank, Smålands Privatbank, Providentia, Den Danske Bank, Wallenberg, Investor, Rutger Barnekow, NK, AB Turitz & Co, STAB, Tändsticksbolaget, Kreuger, Jönköping, Ekonomi, Historia, Småland, Samhälle

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Bohusbanken grundades 1919 i Göteborg och hade ända till 1979 bara ett kontor. I Göteborg. Banken kom tidigt i familjen Wallenbergs händer och var specialinriktad på rika personer samt medelstora företag som kunder. För att få ett konto i banken fanns det en minsta gräns på den förmögenhet man hade att placera. Det är troligt att Wallenbergs intressen i Bohusbanken successivt tillkom, dels först när Franckes imperium (se nedan) gick i konkurs i slutet av 1800-talet (1885), dels när man på 1960-talet tog kontrollen över NK och Turitz.

1963 kontrollerade familjen Wallenbergs investmentbolag AB Investor direkt och indirekt via dotterbolaget AB HNJ Intressenter 50 % av rösterna. Jacob Wallenberg ägde personligen 1% Övriga större aktieägare var bl.a. AB Turitz & Co med 26% av aktierna och rösterna. Wallenberg kontrollerade också detta bolag via dess moderbolag AB Nordiska Kompaniet (NK).

HNJ Intressenter var ett tidigare järnvägsbolag (Halmstad-Nässjö Järnvägs AB, HNJ) i vilket familjen Wallenberg och Stockholms Enskilda Bank var stora ägare efter konkursen i Göteborgs Handelskompani (ägt av D.O. Francke) år 1885 och den efterföljande rekonstruktionen av Halmstad-Jönköpings Järnvägs AB via den nya bolagsbildningen Halmstad-Nässjö Järnvägs AB (HNJ). Vid förstatliganden av HNJ år 1945 så förstatligades inte bolaget utan bara banorna. Bolaget förblev i familjen Wallenbergs kontroll som dotterbolag till AB Investor och senare till Incentive AB och blev alltså ett verktyg för kontrollen över Bohusbanken.

1979 hade Bohusbanken endast 15 anställda, men några år senare hela 60 och dessutom ett kontor i Stockholm också. 1989 köpte banken Nordia Fondkommission, ett företag som grundades tre år tidigare av Staffan Persson. Vid denna tid hade AB Turitz & Co och dess aktiepost i Bohusbanken hamnat under familjen Ax:son Johnsons kontroll då denna familj då var ägare till det tidigare Penserkontrollerade JS Saba (då moderbolag för NK, Åhlens med flera företag). 1993 såldes dock hela Bohusbanken till försäkringsbolaget WASA och blev WASA Bank. Tre år senare fusionerade WASA försäkring med Länsförsäkringar och WASA Bank med Länsförsäkringar Bank.

Idag är Bohusbanken ett av de lokala varumärken Den Danske Bank använder sig av och banken har inget gemensamt med den ursprungliga Bohusbanken.

Läs mer: GP,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Bohusbanken, Wallenberg, Turitz & Co, NK, Nordiska Kompaniet, HNJ, HNJ Intressenter, Investor, Incentive, Staffan Persson, Nordia Fondkommission, Ax:son Johnson, J.S. Saba, Wasa, Wasa Bank, Länsförsäkringar, Länsförsäkringar Bank, Ekonomi, Historia, Göteborg, Samhälle

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

1896 startades Sydsvenska Kredit AB i Malmö som en bank med lite mer frihet än de hårt reglerade Enskilda bankerna där de dominerande i Skåne var Skånes Enskilda Bank, ursprungligen med huvudkontor i Ystad, och Kristianstads Enskilda Bank. Som förebild kan man anta att man hade Skandinaviska Kredit AB i Göteborg. 1922 övertogs dess verksamhet av det nya bolaget AB Sydsvenska Banken. Ett bolag som tillkommit för att Sydsvenska Kredit tvingats till rekonstruktion på grund av stora förluster på riskfyllda lån och spekulation. Rekonstruktionen skedde med statens stöd i likhet med många andra banker:

Bankerna forsökte till en början att gemensamt rädda det finansiella systemet genom att bilda konsortier, exempelvis Moneta u.p.a., som övertog aktier från banker i kris och även stödköpte andra aktier for att hålla börskurserna uppe. 14 Detta var dock inte tillräckligt for att rädda det finansiella systemet utan staten tvingades även agera som “lender of last resort” genom att aktivt stödja krisbanker via Kreditkassan AB af år 1922”. Kreditkassan inrättades gemensamt av staten, riksbanken och de större affärsbankerna som var anslutna till Svenska Bankföreningen. Kreditkassans första uppdrag var att sanera Sydsvenska Kredit AB,s ekonomi.(15)

Statsmaktens stöd till nödställda banker syftade till att förhindra en realisation av kapitalvärden som i lågkonjunkturen efter deflationskrisen skulle få mycket allvarliga konsekvenser för det finansiella systemet, samt att rädda bankernas insättare från förluster.(16)

Statens ingripande via Kreditkassan låg även i linje med banklagstifiningens intentioner att undvika förluster för småspararna. Under 1922 inträffade sex på varandra följande bankkriser. Förutom nämnda Sydsvenska Kredit AB, drabbades även AB Mälareprovinsernas Bank, Smålands Enskilda Bank, Kopparbergs Enskilda, AB Svenska Handelsbanken och Vermlands Enskilda Bank.(17) År 1923 ombildades även AB Svenska Lantmännens Bank till AB Jordbrukarbanken med staten som huvudägare.

Efter rekonstruktionen skaffade sig Torsten Kreuger, bror till Ivar Kreuger, ett dominerande ägarintresse i banken. Men kraschen i broderns imperium år 1932 drog också med sig Torsten Kreugers industriimperium som var högt belånat. Hans intressen i Munksjö och Sydsvenska Banken hamnade därefter hos familjerna Roos, Edstrand, Malmros och Ericsson.

Sydsvenska Banken köpte år 1935 den rörelse som AB Skånska Banken bedrivit. Sydsvenska Banken övertog därefter den senare bankens namn. Vid denna tid blev också familjen Roos den dominerande ägarna i banken via sina olika holdingbolag, de så kallade Intressenterbolagen. I dessa bolag var också familjerna Edstrand och Malmros stora ägare. Skånska Banken köpte AB Kreditbankens rörelse år 1942.

Skånska Banken grundades 1920 och började sin verksamhet 1921. Den övertog från början en del av Köpmannabankens kontor i Skåne. Köpmannabanken var en av de banker som råkat i kris på samma sätt som Sydsvenska Kredit (se ovan). Skånska Banken inriktade sin rörelse på finansiering av mindre företag inom landskapet och utvecklades gynnsamt. Men redan 1935 fusionerades alltså banken med Sydsvenska Banken.

I styrelsen för banken satt år 1969 följande personer: Carl-Sigvard Roos (ordf), Gunnar Edstrand, Edvin Dalin, Lennart Hofvendahl, Lennart von Kantzow (ingift i familjen Ericsson), Gunnar Lund, Frans Malmros, Gunnar Nordquist, Lennart Rugfeldt, Stig Törnebohm och Axel Roos (VD).

Skånska Banken var under hela sin existens efter 1922 en konservativ och försiktig bank. 1990 köptes banken upp av Handelsbanken.

Läs mer: Kullabygd, Sydsvenskan,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1987
Aktieägarens uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Skåne, Sydsvenska Kredit, Skånska Banken, Sydsvenska Banken, Kristianstads Enskilda Bank, Skånes Enskilda Bank, Kreditkassan, Roos, Edstrand, Malmros, Torsten Kreuger, Familjen Roos, Köpmannabanken, Carl-Sigvard Roos, Gunnar Edstrand, Lennart von Kantzow, Frans Malmros, Axel Roos, Handelsbanken, Ekonomi, Malmö, Ystad, Samhälle, Historia

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Jämtlands Folkbank var vid sidan av Bohusbanken en av de två små miniaffärsbankerna som fanns i  Sverige så sent som fram på 1980-talet. Banken grundades 1879 med jämtländska affärsmän och markägare som intressenter.

Från början kontrollerades banken alltså av jämtländska intressen, men även sågverksintressen från Norrlandskusten ägde del i banken. Speciellt gällde detta familjen Wikström, ursprungligen från Östersund, som också var stor ägare i Sundsvallsbanken.

1972 ägde familjen Wikström 5,1 % av aktierna och rösterna i banken, Sundsvallsbanken kontrollerade också 5,1 % och jämtlandsfamiljen Persson 5,4 %. Familjen Persson var och är fortfarande ägare till ett mindre företagsimperium i Jämtland centrerat kring deras bolag som 1972 hette AB Perssoninvest. 1976 hade Wikström sålt sina intressen i Jämtlands Folkbank och familjen Persson kontrollerade banken tillsammans med Sundsvallsbanken som i sin tur kontrollerades av Anders Wall. 1986 hade Ikea blivit störste aktieägare i banken. Familjen Persson och deras bolag är idag en av Sveriges 10 största privata markägare.

Jämtlands Folkbank gick i slutet av 1980-talet ihop med Penningmarknadsmäklarna och bildade JP Bank, som i sin tur år 1999 gick samman med Matteus Fondkommission och bildade Matteus Bank. 1991 sålde JP Bank också sina bankkontor i Jämtland till det som idag är Swedbank Jämtland/Härjedalen. Efter fusionen med JP Bank 1999 fick grundarna av Matteus, Rickard och Tomas Björklund,  lämna företaget. Matteus Fondkommission hade grundats av de två bröderna år 1990.

2001 fusionerades Matteus Bank och Nordiska Fondkommission och skapade på så sätt Bankaktiebolaget JP Nordiska. År 2002 blev bolaget uppköpt av isländska Kaupthing Bank och namnändrades till Kaupthing Bank Sverige AB, som kom att förvärvas av finländskaÅlandsbanken Abp i mars 2009 efter att Sveriges Riksbank tagit Kaupthing Sverige i pant. Idag heter banken Ålandsbanken Sverige. 2008 hade Kaupthing sålt dotterbolaget Kaupthing Finans AB till Resurs Bank AB.

Under hela tiden från 1991 till 2009 har det riktats en del olika anmärkningar mot de ovan nämnda bolagen från Finansinspektionen och andra myndigheter. Det gäller Matteus Fondkommission såväl som Kaupthing. Det tycks som om det handlar om företag och människor som satt spekulation framför samt kundvård och laglighet.

Läs mer: Anna och Nils Håkanssons stiftelse, AV1, 2, SDS, Restauratören, Metro, Newsdesk1, 2, RT1, 2, DN, Hans Linde, SVD,

Andra källor:
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1987
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Jämtland, Jämtlands Folkbank, JP Bank, JP Nordiska, Kaupthing, Kaupthing Bank, Ålandsbanken, Matteus, Matteus Fondkommission, Persson, Persson-Invest, Östersund, Wikström, Familjen persson, Familjen Wikström, Anders Wall, Ikea, Rickard Björklund, Tomas Björklund, Sundsvallsbanken, Samhälle

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Banken grundades i Ystad av tre köpmän, Jöns Peter Hemberg, Gustav Berghman och Gustav Hagerman. Den erhöll sina första privilegier 14 oktober 1830 och inledde sin verksamhet under namnet Skånska Privatbanken påföljande år. 1841 fortsatte verksamheten under namnet Den Förnyade Skånska Privatbanken, och 1847 fick banken namnet Den Fortsatta Skånska Privatbanken varefter det från den 1 april 1857 ändrades till Skånes Enskilda Bank. 1857 års bankkris raserade ett flertal banker i Europa och Amerika och hotade även Skånes Enskilda Bank, vilken dock räddades genom statligt ingripande av finansminister Johan August Gripenstedt.

En ledande person i banken på denna tid var riksdagsmannen Jules Stjernblad som var gift med Ulla Berghman, dotter till P.C. Berghman och syster till Gustav Berghman. Jules Stjernblad var också från 1854 ägare till Marsvinsholms slott och lokalpolitiker. Vid hans död tillföll slottet ochegendomen hans syster Ida Stjernblad, gift med Ad. Bennet. När Skandinaviska Kredit AB grundades år 1864 så valdes Stjernblad in i styrelsen för också denna bank. Han var också en av initiativtagarna till den så kallade grevebanan, Malmö-Ystads Järnväg (MYJ).

1857 öppnade Skånes Enskilda Bank ett litet avdelningskontor i Malmö, vars ursprungliga personal endast bestod av en föreståndare och ett biträde. År 1868 ingicks avtal om övertagande av dels Malmö Enskilda Bank, dels Riksbankens filialbanker i Lund, Helsingborg, Kristianstad och Karlshamn. Efter detta hade Skånes Enskilda Bank uppnått en ställning som Sveriges näst efter Riksbanken största penninginstitut med kontor i Skånes alla städer samt i Karlshamn, Sölvesborg och Växjö.

Eftersom tyngdpunkten i Skånes affärsliv förskjutits från Ystad till Malmö, beslöt bolagsstyrelsen att från 1876 förlägga huvudkontoret till Malmö. År 1878 upprättades även ett stort avdelningskontor i Stockholm. Banken övertog år 1904 Göteborgs Köpmansbank, varigenom man även fick en filial i Göteborg. Göteborgs Köpmansbank hade grundats 1873 med bl.a. A.F. Reuterskiöld och Conr. Hamberg som intiativtagare och var en bank av det mindre formatet.

Bland styrelseledamöterna vid denna tidpunkt märktes Carl Herslow från familjen Herslow och industriledarna Frans Henrik Kockum (Kockums blev sen en av de så kallade 15 familjerna inom den svenska storfinansen) vid Kockums Mekaniska Verkstads AB (från 1897) och August Schmitzvid Malmö Yllefabriks AB (från 1906). Från 1870-talet var Skånes Enskilda Bank Sveriges största bank tätt följd av Skandinaviska Kredit AB i Göteborg.

År 1910, då Skånes Enskilda Bank fortfarande var Sveriges största bank, sammanslogs den med det då näst största enskilda bankföretaget, Skandinaviska Kreditaktiebolaget i Göteborg. Den sammanslagna banken fick dock den sistnämnda bankens namn. Carl Herslow fortsatte under den första tiden som styrelseordförande för den sammanslagna banken.

Skandinaviska Kreditaktiebolaget, senare Skandinaviska Banken, sammanslogs 1972 med Stockholms Enskilda Bank till Skandinaviska Enskilda Banken (SEB).

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Skåne, Skånes Enskilda Bank, Ystad, Skånska Privatbanken, Gustav Berghman, P.C. Berghman, Gustav Hagerman, Jöns Peter Hemberg, Jules Stjernblad, Marsvinsholm, Skandinaviska Kredit AB, Malmö-Ystads Järnväg, MYJ, Malmö, Malmö Enskilda Bank, Göteborgs Köpmansbank, Carl Herslow, Frans Kockum, August Schmitz, Ekonomi, Historia, Samhälle

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

I och med 1922 års stora bankkris rekonstruerades Svenska Lantmännens Bankmed hjälp av den statliga bankstödsbolaget Kreditkassan. Härigenom bildades år 1923 den statliga Jordbrukarbanken (ej att förväxla med den 1958 av jordbrukskassorna etablerade Jordbrukets bank).

När AB Sydsvenska Banken hade rekonstruerats 1924 blev privatbankerna oroliga för att staten skulle gå in som ägare. De fyra största affärsbankerna ägde visserligen 53 procent av aktiekapitalet genom pappersbolaget AB Nessus, men huvuddelen av aktierna var belånade i Kreditkassan av år 1922. Den statsdominerade Kreditkassan sa upp lånet till Nessus för inlösen den 1 februari 1928. Stockholms Enskilda tog i detta läge ledningen i försöken att hitta en annan lösning för Sydsvenska Banken. I mitten av mars 1928 såldes aktierna till ett konsortium där Torsten Kreugerspelade en viktig roll.

Då Göteborgs Handelsbank, som 1925 rekonstruerats med hjälp av Kreditkassan vilken därefter kom att äga hälften av banken, 1949 såldes till Skandinaviska banken överfördes 14 kontor till Jordbrukarbanken och därigenom bildades år 1951 Sveriges Kreditbank.

1974 slogs Kreditbanken ihop med den statliga Postbanken och blev PK-Banken, det vill säga Post och Kreditbanken. År 1984 noterades PK-Banken på Stockholmsbörsen och efter bankens köp av Carnegie Fondkommission 1988 och Investeringsbanken 1989, samt övertagandet av Nordbanken 1990 ökade det privata ägandet men staten var fortfarande majoritetsägare. Från 1990 gick hel banken under namnet Nordbanken. Carnegie såldes senare igen.

Banken fick sedan stora problem under finanskrisen i början av 1990-talet. De privata ägare som kommit in i samband med sammanslagningen blev utlösta av svenska staten trots att banken var på obestånd och bankens värde var högst osäkert. Ägandet övertogs sedan av Bankstödsnämnden och de osäkra fordringarna avsattes till ett nytt statligt bolag, Securum. Som en del av statens stödåtgärder fick man även förvärva de livskraftiga tillgångarna i den fallerade Gota Bank varvid dessa fusionerades in i verksamheten. Under finanskrisen mottog banken cirka 63 miljarder kronor i stöd, vilket var den övervägande delen de totalt cirka 65 miljarder som utbetalades i bankstöd.

Nordbanken gick 1998 samman med den finländska banken Merita och bildade Merita-Nordbanken. Merita-Nordbanken fusionerades år 2000 med danska Unibank och blev Nordic Baltic Holding innan man köpte den norska Kreditkassen, och därefter antog namnet Nordea. Uppköpen av andra banker har även fortsatt efter att man köpte Kreditkassen. Sålunda köpte Nordea den ryska banken JSB Orgresbank och år 2009 köptes danska Fionia Bank.

Läs mer: IT-historia, EX, E24_1, 2, 3, DN, AB1, 2, RT, IDG, AV, SVD1, 2, Resumé, SDS, GP, Kulturbloggen, DM, VA1, 2, 3,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Lantmännens Bank, Jordbrukets bank, Sydsvenska Banken, AB Nessus, Torsten Kreuger, Göteborgs Handelsbank, PK-Banken, Sveriges Kreditbank, Nordbanken, Securum, Gota Bank, Merita-Nordbanken, Kreditkassen, Sampo, Nordea, Unibank, JSB Orgresbank, Fionia Bank, Ekonomi, Historia

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

AB Kreditbanken hette en svensk bank i början av 1900-talet. 1919 blev Andreas Odelfelt direktör i denna bank. Han dog dock redan 1921, endast 53 år gammal. 1930 blev hans son Bertil Odelfelt (1901-?) VD i banken och förblev detta intill 1942 då banken köptes upp av Skånska Banken. Bertil Odelfelt blev då istället VD för Skånska Banken. Senare blev han också direktör i Handelsbanken. Han hade en rad styrelseuppdrag inom svensk textilindustri. Sannolikt som en följd av anknytningen till Handelsbanken som indirekt hade stora intressen i svensk textilindustri.

Bertil Odelfelts syster, Märtha Odelfelt (1906)-1992) var för sin del gift med advokaten Hugo Stenbeck Sr (1890-) och alltså mor till Jan Stenbeck.

Bertil Odelfelts son Lars Odelfelt (1934-?), kusin till Jan Stenbeck, gifte sig med en US-amerikansk kvinna, Eileen Kingsbury-Smith (först gift Odelfelt, senare gift Pulling) dotter till en av Hearst-koncernens viktigaste personer, Joseph Kingsbury-Smith (1909-99). Lars Odelfelts son Eric Odelfelt är för sin del gift med Susanne Elisabeth Edmundson, dotter till tidigare VD:n i Stångåstaden AB, Lennart Edmundson.

Hearstkoncernen är en av USA.s viktigaste och största mediakoncerner. Den ägs av en stiftelse i vilken Kingsbury-Smith länge var styrelsemedlem.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om AB Kreditbanken, Odelfelt, Stenbeck, Bertil Odelfelt, Lars Odelfelt, Hearst-koncernen, Ekonomi, Historia, Skånska Banken, Handelsbanken

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2013.

1897 startade Oscar Skarne en byggfirma i Stockholm som fick namnet Ohlsson & Skarne AB. Senare togs företaget över av sonen Allan Skarne (1909-1998). Oscar Skarne hette från början Oscar Eriksson och kom från Östra Ämtervik i Värmland. Firman grundade han tillsammans med Oskar Ohlsson som dock dog 1935. Oscar Skarne blev då ensam ägare av företaget.

Byggföretaget Ohlsson & Skarne var tidigt ute med den tekniska utvecklingen som var en förutsättning för att miljonprogrammet skulle kunna byggas. Målsättningen var ju en miljon bostäder på 10 år. Själva programmet lanserades av Tage Erlander år 1964 för att råda bot på den bostadsbrist som skapats av det låga byggandet under andra världskriget och det stora behovet som uppstod på grund av stora barnkullar som blev vuxna samt stor inflyttning av arbetskraft från andra länder.

Den tekniska utvecklingen mot ett industriellt byggande startade på 1950-talet och Allan Skarne, VD för Ohlsson & Skarne gick i spetsen för denna utveckling. Elis Lindéns uppfinning av tornkranen förutsättning liksom Ohlsson & Skarnes tidiga användning av dessa. 1950 fanns det 20 kranar i Sverige och 1970 fanns det 5 000. Innan han uppfann tornkranen så konstruerade Elis Lindén också ett nytt modulsystem för valvformar (formar för gjutning av valv). Denna utveckling skedde i samarbete med just Allan Skarne medan utvecklingen av tornkranen skedde tillsammans med HSB. 1951 startade Elis Lindén AB Byggnadskranar, från 1958 hette bolaget AB Lindénkranar.

Ohlsson & Skarne var också det första bolag som byggde elementhus. Det gjorde man redan 1952 på Stabby Gäde i Stockholm. På ett bygge i Johannesbäck i Uppsala 1956-57 använde samma bolag för första gången en demonterings- och flyttbar betongelementfabrik. Ohlsson & Skarne utvecklade sin elementteknik i nära samarbete med HSB, för vilka företaget byggde många hus.

Efter detta utvecklade de flesta bolag elementbyggtekniker. Problemet var att varje bolag utvecklade sin egen standard och de olika systemen fungerade inte tillsammans. Men Sveriges största byggbolag, Skånska Cementgjuteriet utvecklade också en annan konkurrerande teknik, platsgjutna bostadshus med stora formelement. Detta är förmodligen orsaken till att elementbyggnad är ovanligare i Sverige än i många andra länder.

1959-60 byggde Ohlsson & Skarne det första helt prefabricerade husen och där använde man långt framdrivna industriella metoder:

Exempelvis förtillverkades hela husets stomme i prefabricerade betongelement, även skyddsrum och grundelement, Material paketerades lägenhetsvis i små containrar vilka lyftes in i respektive lägenhet, järnvaror köptes hos järnhandel som paketerade alla varor lägenhetsvis och levererades i en kartong per lägenhet, kökssnickerier levererades och monterades av snickerifabriken, godset bars in av stadsbuden.

Ohlsson & Skarne fortsatt att vara pådrivande i den tekniska utvecklingen inom byggnadsveksamheten i Sverige och var också först med hela färdiga enheter inklusive rördragningar och allt. I ett projekt i samarbete med arkitektfirman Lars Magnus Giertz (ägaren var barnbarn till Lars Magnus Ericsson, grundare av det bolag som idag heter Ericsson AB) och HSB, förorten Östberga i Stockholm, använde man stora byggkranar (bockkranar) från Tyskland och helt prefabricerade elementväggar och moduler.

Allan Skarnes efterlevande och arvtagare har regelmässigt förekommit på listor över Sveriges rikaste personer. Det beror i mångt och mycket på den betalning i aktier som Allan Skarne fick när han sålde den svenska delen av sitt byggbolag till Skånska Cementgjuteriet (Skåningarna) år 1967. Något som gjorde honom till största enskilda privata (till skillnad från institutioner, företag och fonder) ägare i Skånska Cementgjuteriet (idag Skanska). 1970 ägde han 8,5% av aktiekapitalet och hade 5,7% av rösterna. Värdestegringen på dessa aktier har gjort familjen rik.

Allan Skarnes systerdotter Gunilla Stampe (1941-) var den första frun till Carl Johan (Jan) Bernadotte, son till Lennart Bernadotte och syssling med nuvarande kungen. Jan Bernadottes andra fru var Allan Skarnes dotter Anna Skarne (1944-). Han har gift om sig många gånger efter det. Benkt Skarne (1941-), son till Allan Skarne, är gift med Kerstin Mattson (1948-), dotter till John Mattson, grundaren av de bolag som idag heter JM AB och Fastighets AB John Mattson.

Den internationella delen av Ohlsson & Skarne behölls i familjens ägo och har sedan 1967 haft sitt huvudkontor i Schweiz. Bolaget, som idag heter Skarne Group, har som främsta aktivitet haft att exploatera Allan Skarnes variant av elementbyggande internationellt. Men framförallt är företaget idag ett europeiskt fastighetsbolag. Det ägs helt och hållet av familjen Skarne.

Läs mer: Fib, VA, RT,

Källor utöver ovan länkade och nämnda:
Mert Kubu, Bostadspamparna, 1971

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ohlsson & Skarne, Allan Skarne, Skarne Group, Bernadotte, Östberga, Skånska Cementgjuteriet, Elis Lindén, Valvformar, Valvkonstruktioner, Elementbygge, HSB, Prefabricerade hus, Samhälle, Bostadspolitik, Ekonomi

Största byggbolaget idag och största byggbolaget på miljonprogrammets tid är och var Skånska Cementgjuteriet, idag med det internationaliserade namnet Skanska. AB Skånska Cementgjuteriet grundades 1887 för att tillverka betongprodukter. Snart började företaget även med byggverksamhet och 1897 grundades företagets första utlandsverksamhet.

Med tiden växte Skånska Cementgjuteriet allt mer, på 1950-talet utökades de internationella satsningarna. 1965 blev företaget börsnoterat. Bolaget var då sedan länge Sveriges största byggbolag och byggde det mesta. Bostäder, kontor, vägar, kraftverk, broar osv. Företaget växte av egen kraft och genom uppköp av andra företag, 1967 köptes exempelvis byggfirman Ohlsson & Skarne. Andra dotterbolag i den stora skånska byggkoncernen i början på 1970-talet var fastighetsbolagen Sulcus, Mälarhus och Betongblandaren och tillverkande dotterbolag som Norrbottens Cementgjuteri och Skånska Makadamfabriken.

1963 kontrollerade familjen Wehtje 63% av rösterna och aktiekapitalet i AB Skånska Cementgjuteriet, huvudsakligen via AB Iföverken som i sin tur kontrollerades av familjen Wehtje genom personligt aktieinnehav. 1970 hade AB Cementa (tidigare Skånska Cement AB, ett cementtillverkande företag) och AB Iföverken fusionerat. Cementa (via Iföverken) kontrollerade 39% av rösterna i AB Skånska Cementgjuteriet, Allan Skarne 5,7% via aktier han fått när Skånska Cementgjuteriet köpte hans byggbolag Ohlsson & Skarne. Tjänstemän i byggföretaget kontrollerade 3,8% via AB Ellenbogen medan familjen Wehtje ägde cirka 3,5%. Ägandet i AB Cementa var mycket blandat med AB Custos (Skandinaviska Banken) och Skandinaviska Bankens pensionsstiftelse som större ägare.  Dessutom kontrollerade finansgruppen också byggbolaget Svenska Entreprenad AB (SENTAB), i vilket Iförverken och Skånska Cementgjuteriet tillsammans ägde 37%.

1960 hade AB Skånska Cementgjuteriet totalt 11 700 anställda och 1972 20 200. SENTAB hade 500 anställda 1960 och ungefär lika många 1972. Det näst största byggföretaget, BPA, hade sistnämnda år 16 000 anställda.

Genom det gemensamma ägandet i Skånska Cementgjuteriet och Cementa kontrollerade familjen Wehtje och senare direktörerna i bolagen hela kedjan från grustäkt, lertäkt, kalkbrott över cementtillverkning, eternittillverkning, gipsskivetillverkning, tillverkning av badrumsporslin, betongelement, lättbetong, byggverksamhet och fastighetsförvaltning. Företagsgruppen var totalt dominant inom den svenska byggproduktionen under miljonprogrammet. De största konkurrenterna var kopperationene i samverkan med fackföreningsägda BPA samt Industrivärden med sina dotterbolag Gullhögen, Gullfiber, JM-gruppen etc.

På 1970-talet utvecklades ägandet i Skånska Cementgjuteriet på så sätt att ett korsägande mellan Cementa som bytte namn till Industri AB Euroc och AB Skånska Cementgjuteriet utvecklades i ett försök att hindra andra finansgrupper att ta över:

Detta ledde till att företagsledningarna i Industri AB Euroc (tidigare Skånska Cement AB) och Skånska Cementgjuteriet AB (numera Skanska) beslöt sig för att stoppa sådana försök och Cemengjuteriet köpte en stor post aktier i Euroc. Euroc var redan sen tidigare den största ägaren i Cementgjuteriet.

1974 offentliggjorde de två bolagen bildandet av tre nya investmentbolag, Opus, Protorp och Laverna. Till dessa bolag överläts Eurocs aktier i Skånska Cementgjuteriet och Cementgjuteriets aktier i Euroc. Ägare till de tre nya företagen var till en början Euroc och Cementgjuteriet. Laverna såldes dock snart av till Praktikergruppen, vid tillfället Robert Weils spekulationsleksak, och bytte namn till Investment AB Collector. Aktierna Laverna haft i Cementgjuteriet hade då redan avyttrats.

Senare kom både Opus och Protorp att få vidgat ägande och att introduceras på börsen. I slutet av 1970-talet kontrollerade gruppen även Ahlsell AB och gruppens mest framträdande representant var Bengt Haak. Totalt fanns cirka 32 000 anställda i av gruppen kontrollerade bolag vid denna tid.

Från 1984 bytte Skånska Cementgjuteriet namn till Skanska, det namn som använts internationellt redan innan dess.

1986 hade ägandet utvecklats så att de största ägarna i Skanska var Opus med 16,2%, Protorp med 13,4% och AB Ellenbogen med 5,3%. I Euroc var de största ägarna Skanska med 26,2%, Protorp med 7,9 och Opus med 5,6%.  I Opus ägde Skanska 27.5% och Euroc 27,3% medan Skanska ägde 21,5% i Protorp och Euroc 21,3%. Inga andra ägare kunde hota korsägandet och direktörernas makt även om försök gjordes. Vid denna tid var Skanska också dominerande ägare i Sandvik samt stor ägare i SKF och Graningeverken.

Korsägandet kom senare att avvecklas och idag är Skanska ett bolag som kontrolleras av Handelsbanken och dess investmentbolag Industrivärden.

2013 hade Skanska 11 000 anställda i Sverige och 56 600 anställda totalt. Bolaget är verksamt i Europa, Latinamerika och USA och är ett av världens största byggbolag. Huvudägare var då  Industrivärden/Handelsbanken som kontrollerade 25,3% av rösterna och 9,1% av kapitalet. AB Industrivärden stod för 24,3% resp. 7,6%. Resten stod SHB-fonder för. Ett annat fastighets- och byggbolag, Lundberg-Gruppen, kontrollerade 11,7% av rösterna och 3,8% av kapitalet.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Mert Kubu, Bostadspamparna, 1971
Olof & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1972
Sveriges 1000 största företag 1973, 1973
Olof Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1987
Olika nummer av Veckans Affärer 1977-1985
SIND 1980:5

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Skanska, Skånska Cementgjuteriet, Ohlsson & Skarne, Wehtje, Skånska Cement AB, AB Cementa, SENTAB, Svenska Entreprenad AB, Opus, Protorp, Korsägande, Industrivärden, Handelsbanken, Ekonomi, Historia